DEE: Sjätte fiskedagen

Magnus Hammarström återutsätter fin springer.

Dagen, ja hela veckan, slutade på bästa möjliga vis. En silverblank springer tog Magnus Hammarströms fluga strax efter klockan 17 när han fiskade på Lower Blackhall. Otroligt kul och väldigt, väldigt skönt! En vecka som blivit helt annorlunda än vad vi alla sett framför oss, avslutades med succé! Grattis Magnus!

Springern kom dock inte av sig själv. Vi var ute extra tidigt idag, sista dagen skulle vi jobba hårt och om det rådde inget som helst tvivel. Älven var fortfarande isfri och den lilla höjning av vattennivån som skedde igår, hade ersatts av en stabil nivå. Med andra ord hade vi veckans absolut bästa förhållande framför oss.

Medan jag, Kent och Calle började fiska uppe på Middle Blackhall, åkte övriga ned till Lower Blackhall. Och till deras stora glädje var det okej att köra med våra sommardäck, utan att hamna i diket eller köra fast. Att vägarna var framkomliga var ett tydligt vårtecken. Ja, idag var det faktiskt vår i luften. Det var inte varmt, men naturen hade vaknat på något vis. Det porlade läskande från kullarna ned mot älven, fåglarna sjöng och det doftade nytt, fräscht. Givetvis fick vi massor av energi av detta och det tog därför inte många sekunder innan samtliga i sällskapet stod utvadade och jobbade på att få till ett möte med den så efterläntade vårlaxen.

Jag själv ägnade förmiddagen åt övre delarna av vårt beat. Betydligt vildare och mindre tillrättalagt än den delen vi fiskat mest tidigare. Mot en av de finaste poolerna vette huset som ägaren av andra sidans beat, Cairton, bor i. Eller herrgården, slottet vad man nu ska kalla det. Vilket som kändes det helt rätt att ha en sådan boning med tillhörande laxsträcka i världsklass. Något att sträva efter...

Så här kan jag tänka mig att bo.

Vid lunch fick vi besked på att Henrik tappat fisk nere på Lower och att det sannolikt varit en springer. Temperaturen höjdes! Och det var bra eftersom ingen av oss uppe på Middle hade känt något.

Eftermiddagsfisket gick i effektivitetens namn. Vi turades om att fiska beatets pooler och min absoluta favoritpool allra längst ned på Middle Blackhall fick ett antal besök. Men vad hjälpte det? Inga som helst tecken på liv i älven. Och nu fanns det ingen is eller flom att skylla på, nu var det bara helt vanligt omöjligt laxfiske. Klockan 17.30 sänkte sig solen så lågt att det kändes vanskligt att vada. Och då var det bara en sak att göra; stiga upp ur Dee, tacka för en tuff vecka och samtidigt be om ett lite mer samarbetsvilligt förhållningssätt vid nästa besök.

Tillbaka vid lodgen fick vi så det roliga beskedet om Magnus springer. Dessutom hade Joakim, strax efter Magnus lax, varit i fisk. Vi skålade i dyr-whiskey och var alla överens om att det är nu fisket börjar, det är nu vi skulle komma hit! Men när vi strax därefter såg på väderleksrapporten att det i början av veckan ska bli lika kallt som vi haft det, ja då kändes det rätt bra att vår fina fiskevecka var till enda. Det kommer ju fler fiskeveckor och inom kort börjar det milda vårfisket hemma i Sverige. Det ska bli rätt fint det med!

DEE: Fjärde fiskedagen

Inte så varmt och skönt om händerna idag.

Idag blev lite av en mellandag. Ove och Kenneth åkte hem eftersom de bara skulle fiska en kortvecka, natten hade bjudit på massor med snö som övergått till ösregn, och vi var nog helt enkelt rätt trötta. Det saknades liksom energi i huset.

Vi var dock tre tappra, alternativt galna, som gav oss ut på ett förmiddagsfiske i jakt på springer och lunginflammation. Egentligen skulle vi fiskat Lower Blackhall idag, men vädret gjorde vägarna helt ofarbara. Men tre spö uppe på Middle Blackhall räckte. Efter att vi, som ingick i den första vågen, gått ett par rundor byttes vi av. På så sätt blev det fiske för alla och i en för dagen rätt så lagom dos.

Magnus, Joakim och jag åkte sedan ned till Banchory för att inhandla lite mat. Vår ghillie David körde med sin fyrhulsdrivna SUV och med ett stort leende. Under den skumpiga resan påpekade Joakim att jag sannolikt var helt ensam i hela River Dee under min första runda på morgon, eftersom övriga beats står tomma på grund av vädret och isläget. En rätt cool tanke; tänk att få ha hela River Dee för sig själv! Vad skulle folk inte vara beredda att betala för det? Joakim tog dock snabbt ned mig på jorden igen; ”Du hade hela Dee och passade då inte på att ta en springer, det tycker jag är konstigt!”

Eftermiddagen fortsatte som förmiddagen. Jag körde mina avslutande rundor längst ned på sträckan. Under sista rundan skulle jag plocka fram min flugask ur bröstfickan. Lyckades då få tag på min telefon som ramlade ur och ned i älven! Jag fick givetvis en lättare form av panik och slängde mig efter för att fånga den. Rakt ned med överkroppen i det iskalla vattnet! Det lyckades, men jag var dyngsur! Ytterst tacksam att ingen såg denna uppvisning. Händelsen fick mig att tänka att man kan syssla med laxflugfiske för att det är snyggt, men inte för att vara snygg. Den saken är helt klar.

Nu pubrunda inne i Banchory. Det kommer garanterat gå bättre än fisket.

DEE: Tredje fiskedagen

Vårfiske i River Dee.

No, nein, nej. Ingen fisk någonstans i hela River Dee! Men vi tar det med jämnmod. Efter tre dagars vinterfiske har vi börjat vänja oss. Dessutom är vi alla helt på det klara med att laxfiske är laxfiske. Och även om förväntningarna är höga är alla realistiska. En springer on the bank just nu skulle vara en enorm bonus. Men vi har inte gett upp, absolut inte. Vi fortsätter kämpa och vi njuter av det!

Dagen började mycket positivt. Betydligt mildare i luften och som en direkt konsekvens av det mindre is och grue (issörja) i älven. Däremot hade den värmande solen ersatts av ett ihållande snöfall. Men vi var alla överens, hellre mildväder och smältande is än värmande sol och kalla nätter.

Stämningen runt frukostbordet var ömsom ladddad, ömsom lite uppgiven och ömsom plågad. Två dagars flugfiske efter ett långt vinteruppehåll tar på kroppen. Halva gänget bestämde sig för att åka iväg på förmiddagen och inhandla whiskey och för att alla skulle få plats i bilen bytte vi fiskeplatser för förmiddagspasset. För min del innebar det att jag fick fiska samma beat som i går, Middle Blackhall, istället för Lower Blackhall. Jag var dock inte det minsta besviken över det eftersom Middle Blackhall är det av våra beats som har minst is.

Första rundorna gick jag längts ned på beatet. Och det kändes riktigt bra. Nästan isfritt och en eller två plusgrader i luften. Stundtals kändes det till och med som att en fisk skulle kunna slå på! Efterhand ökade dock issörjan i takt med att älven blev varmare och drog med sig is ned. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Strax innan lunch kom Magnus, Calle och Kenneth tillbaka. Deras whiskeyresa hade inte varit någon höjdare. Åtminstone inte bilresan tillbaka. Snöfallet hade ökat i intensitet och vår Vauxhall Zafira med sommardäck, hade inte trivts så bra. Efter att lyckats väja för en buss, kört i diket en gång, fastnade de slutligen i en uppförsbacke. Men eftersom vi är på landet, har lokalbefolkningen lösningar på det mesta. En traktor kördes fram och bilen drogs rätt. För Magnus del blev sedan eftermiddagen en jakt på att få tag på en ny bil, en bil som klarar vintervägar. Inget fiske för honom alltså, riktigt deppigt.

David, ghillien på Middle Blackhall, skjutsade sedan ned oss till Banchory. Och jag tror att han vid cirka tio tillfällen kommenterade sin fyrhjulsdrift. En pik som gick fram.

Eftermiddagsfisket gav inget. Varken på Banchory, Lower Blackhall eller Middle Blackhall. Själv fiskade jag på Lower och det var riktigt, riktigt fina pooler. Påminde mer om våra svenska skogsälvar med träd och stenar som ställde till det. I värmepauserna fick jag chans att lyssna på historier från beatets ghillie, Colin Simpson. En otroligt sympatisk man med en stor portion humor och en ännu större portion hjälpsamhet. Colin hade en hel del bra historier, mycket handlade om kända svenska profiler som fiskat Lower Blackhall. Fiskeförvaltaren på EM, Kent Håkansson (Samtal om laxlängtan med Kent Håkansson) kommenterade Colin med: ”Kent, thats a very, very nice lad. And he sure knows how to catch a salmon, or two, or three or four”.

När vi skulle tillbaka till lodgen blev vi upphämtade av Middle Blackhalls före detta ghillie. Turen gick bra, den var dock något långsam. Bakom bilen fick nämligen hans två hundar, en labrador och en jack russel, springa. ”They need exercice”.

Imorgon mer snö, men mindre is. Hopper lever!

DEE: Andra fiskedagen

Henrik och Joakim lyssnar på vår ghillie David.

Allra längst ned på Middle Blackhall hade jag nog en dragning i flugan. Ett bestämt nyp, sedan inget. Annars gav vår andra fiskedag ingen fisk. Och när vi bortförklarade vårt bleka resultat för våra ghillies med kommentarer om att det faktiskt inte landats en enda fisk i hela Dee dessa två dagar, så svarade de lugnt ”You are the only fools fishing these days”.

Vi som fiskade Middle Blackhall kunde börja fiska redan på förmiddagen. Jag gick min första runda strax efter tio och det fungerade rätt bra. Visst var det mycket issörja, men man har vant sig. Jag lovar. Innan lunch hann jag, Henrik och Joakim gå vars ett par rundor och däremellan värmde vi oss i stugan och lyssnade på vår ghillie David Gibbons. Den mannen kan prata! Men mycket var intressant och när han berättade om vad beatsen i Dee säljs för, ja då insåg vi alla att de drömmar vi skapat om egna beats, får fortsätta att vara just drömmar. Och tur är kanske det.

Resterande sällskap som fiskade på Lower Blackhall och Banchory var mer drabbade av isen. De kom inte igång förrän en bra stund efter lunch. Men det magiska är att det inte gör så mycket. För även om vi är här för att fiska, är stunderna i de varma stugorna när det ges chans att tala om allt mellan himmel och jord, värdefulla och väldigt givande.

Henrik fiskar Middle Blackhall.

Givande var det dock inte för mig när jag skulle ut på min första runda efter lunchen. Först och främst upptäckte jag att den näst översta spöringen var sönder. Djup suck och fram med superlim. Minus 5 grader är dock inte superbra när man ska limma. Inget att göra, plocka ihop spöet och in med det i värmen. Efter tio minuter var det funktionellt igen. Passade då också på att sätta på min nya sjunklina från Rio. Vadade sedan ut, la ett par tre kast med 45 graders vinkel och njöt av solens värme. Laddade för ett nytt kast, ankrade linan och sköt. Min nya klump seglade genom luften och bara fortsatte att segla nedströms. Öglan mellan klump och skjutlina hade gått upp! Vadade raskt nedströms för att försöka jaga ifatt min nya lina, men förgäves. Den fanns inte att finna!

Då, måste jag erkänna, då tappade jag lusten. Inte bara för denna fiskedag, eller resan till vintriga Dee, nej inför hela den här idén jag går och när om att jag ska lära mig att fiska lax! Första säsongen bjöd på rekordvärme och lågt vatten var jag än fiskade. Resan till Skottland håller på att frysa inne och nu rasade min utrustning! Djupt andetag. Positiva tankar. Minnas vad Jonas Lindkvist sa till mig att man måste lära sig något av det som går fel. Och lika snabbt var jag på köl igen. Felet med linan var enkom mitt eget. Igår frågade Magnus om jag verkligen skulle fiska med den ”där öglan” och jag svarade att den håller. Men det gjorde den inte och jag borde kanske lyssnat på någon som vet mer än jag. Dessutom insåg jag att om en lax tagit flugan, då hade linan garanterat gått av och det hade jag med.

Nya tag. Upp till stugan, fram med polaroidbrillorna och ned till älven igen. Vada samma väg som innan. Och vips, där var den! Flugan hade fastnat i en sten blott 2o meter nedströms där den lossnade, och jag kunde nu relativt enkelt bärga lina med tillhörande polytafs och tubfluga. Temperaturen var på väg uppåt och de negativa tankarna på väg att blåsa bort. Och när jag åter fixat mitt spö, då tog David med mig nedströms och visade en bra sträcka. På andra rundan, sista kastet, kom dragningen. Och gissa om jag behövde den?!

Nu skvallrar väderrapporterna om att det ska komma snö, men bli betydligt mildare. Låter som ljuv musik, om än något kall.

DEE: lunchrapport dag 2

Idag fiskar jag tillsammans med Henrik och Joakim på Middle Blackhall. Ett väldigt fint beat precis vid lodgen. Isen ställer till det även idag, så jag kan väl ärligt säga att vi inte fiskat extremt mycket under förmiddagen. Men nu har det lättat något och sista rundan kändes riktigt bra. Flugan var i vattnet hela tiden! Märkligt hur preferensramarna ändras kring vad ett bra fiske är!

Medan vi inväntar lunch och rapporter från de andra, ska jag nu byta min intermediatelina mot något tyngre. För även om det inte är mycket vatten så lyfter issörjan linan och flugan får svårt att bryta genom.

Enstaka moln har också börjat dra in och det gillar vi. Förhoppningsvis mulnar det på så att vi slipper fler klara och extremkalla nätter.

Nu tillbaka till älven.

DEE: Första fiskedagen

Slush-puppie-fishing in River Dee.

Det ska sägas med en gång. Dagen började inte särskilt bra. Trots det magiska i att vakna med utsikt över River Dee och trots det magiska i att stå inför ett premiärfiske, så var det ismassorna som satte prägel. Men, dagen blev bättre. Ja, den blev till och med riktigt bra!

När vi höll på att göra oss i ordning i morse kom David Gibbons, ghillie på Middle Blackhall, på besök. En liten trevligt rund och glad man som påminde lite om Bilbo i Sagan om Ringen. Vi var klädda i GoreTex, medan David givetvis var oklanderligt klädd i Tweed. Det första han sa var; well, there will be no fishing today. Vi valde förstås att inte lyssna. Att inte fiska fanns överhuvudtaget inte på vår agenda. Väl ute vid bilen, som skulle ta oss ned till de lägre sträckorna, började vi nog alla ana att det kanske låg något i vad David sa. Men minus tio grader och massor med snö och stora isflak i älven, det är väl inget hinder när laxlängtan är svår!

Efter en hal och vinterdäcksbefriad bilfärd kom vi så småningom ned till Banchory, det beat som jag och David Eriksson skulle fiska. Vår Ghillie, Walter, mötte oss i värmestugan och han såg uppgiven ut. Inte så konstigt ska tilläggas. Banchory var nästintill tom på vatten, men fylld med driv-is. Inte ens Titanic skulle ge sig ut under dessa förhållanden. Walter bjöd på tröstande droppar och berättade historier från åren som gått och återkom flera gånger till: This winter is the worst ever!

Vid lunch fick vi första rapporterna från vår omgivning. Is överallt, ingen hade känt fisk och det skulle bli minus 13 grader i natt. Vi tuggade håglöst på våra varma lunchmackor och drömde oss hem för en stund. Men maten gav energi och när en liten pinne stärkt självförtroendet var det bara en sak att göra. Trotsa vintern!

Walter tog med oss nedströms värmestugan och pekade ut en plats där det rent teoretiskt skulle gå att fiska. Och vi provade, och det gick! Sakta, men väldigt säkert, återkom en känsla av välbehag. Vi fiskade lax! Isen hade börjat luckras upp något på grund av solen som värmde. Och de rena isflaken övergick allt mer till en issörja. Och det kändes plötsligt som en högvinst! Starten på dagen hade effektivt slipat bort alla förväntningar och all nervositet och nu var det bara så gott att fiska. Höja spöet, skjuta fram butten samtidigt som man vinklar upp, snabbt in med butten igen och sedan se klumpen gå i en spikrak bana ut och ibland till och med sträcka tafsen.

Efter första rundan slush-puppie-fiske, tog jag en promenad över till andra sidan. Solen sken, pipan var tänd och även om det varken var springers on the bank or in the air, njöt jag fullt ut. Nu hade isen luckrats upp ännu mer och det kändes riktigt bra att gå en runda. Tänkte i ärlighetens namn mer på kastteknik än på chansen att locka en lax till hugg, men det är väl å andra sidan en bra start på säsongen. Så småningom kom jag ned till en nacke som följs av en hård strömfåra innan Dee planar ut och går över i ett annat beat. Här kändes det plötsligt riktigt intressant att fiska. Strömmen var tuff, så efter en runda bytte jag flytlinan med sjunkapets till en sjunk 1/3-lina med sjunkspets. Och även om det var tveksamt huruvida det verkligen räckte, så var det årets första handling av aktiv fiskestrategi. Fin känsla.

Klockan blev 17 och vi åkte iväg till beatet ovan oss, Lower Blackhall. Henric Persson och Calle Johansson hade slutat för dagen och kvar i älven var bara Joakim Karlsson. Plötsligt ropade Calle till Magnus som ropade till oss: FISK! Vi rusade ut och såg Joakim stå med ett böjt spö ned till handtaget och trots att Joakim la all sin kroppstyngd som motvikt, rusade fisken rakt ned. Det fanns absolut inget han kunde göra, ja förutom att njuta förstås. Fisken, som vi insåg var riktigt stor och sannolikt en springer, fortsatte under bron ned på Banchory, innan den slutligen hoppade av. Det blir dödstyst för en stund, sedan började det bubbla av nyvunnet självförtroende; det går att få laxen till hugg! Joakim tog av mössan och tackade för god match och verkade uppriktigt glad över upplevelsen, ja till och med så glad att det snopna slutet överskuggades.

Det var en uppsluppen stämningen i bilen tillbaka till lodgen. När vi kom fram såg jag att Kent, Ove och Kenneth hade slutat fiska Middle Blackhall och givetvis kunde jag inte hålla mig. När de andra gått in för lite värme, smet jag ned för en extra runda. Det började skymma och värmen solen tidigare gav var saknad. Det blev en rätt kort runda eftersom det mörknade snabbt. Men sträckan var fin och jag ser verkligen fram emot att få lägga lite mer tid på den.

Kvällen avslutades med en god middag, fiskesnack, planer inför morgondagen och sambandet mellan Kemiske Ali och Darin. Imorgon är en ny dag att ta sig an River Dee.

Med eller utan is. Sannolikt med.

Så här ser en fluga ut som får även den kallaste springer att hugga.