”Han befinner sig i det som kallas laxfrossa. Ett euforiskt tillstånd där omvärlden inte existerar. Beroende på hur många laxar du har på ditt samvete kan tillståndet vara från minuter till dagar – ja veckor.” Birger Pedersen
Ur boken Mörrum av Erik Erlandsson-Hammargren och Birger Pedersen
Det är fredagen den trettonde november. En regntung och kall dag med fler löv på körbanan än på träden. Jag är på väg till den lilla orten Bräkne Hoby i Blekinge och till Blekinge läns folkhögskola. Där har jag stämt möte med tillförordnad rektor Erik Erlandsson-Hammargren för ett samtal om laxfiske, minnen, upplevelser och laxlängtan. Inte för att han är tillförordnad rektor, utan för att Erik Erlandsson-Hammargren är en av de stora Mörrumsprofilerna.
– Första gången jag fiskade fluga i Mörrumsån fick jag på en storlax i pool ett. På ett enhands-10-fots-spö! Dessvärre fiskade jag med en fluga bunden på en fransk trådkrok, så självklart rätade den ut sig och jag tappade fisken. I efterhand är det svårt att säga hur stor den var, men gissningsvis cirka 15 kilo, berättar Erik med inlevelse:
– Men det dröjde inte länge innan jag faktiskt landade min första Mörrumslax. Samma dag, bara ett par timmar senare, fiskade jag på insidan av ön mot laxodlingen i pool ett och fick ett rejält hugg. Kunde efter ett tag landa en fin lax på sju kilo. Ja, och sedan dess är jag helt fast.
Vi sitter på Erik Erlandsson-Hammargrens kontor i folkhögskolan. Innan vi slog oss ned gick vi ned till matsalen och hämtade var sin kopp kaffe. Värmande och uppiggande denna höstförmiddag. Och när jag ber Erik utveckla det där med att han var fast säger han:
– Man kan liksom inte göra mycket annat när det väl slagit till. Efter att ha känt en lax, den enorma kraften, kan man satsa otroligt mycket tid och arbete för att få uppleva samma känsla igen.
Och det är ingen underdrift att säga att just det har Erik gjort. Sedan 1978 har han haft årskort i Mörrumsån och har under denna tid uppskattningsvis landat drygt 500 laxar och havsöringar. Dessutom har Erik tillsammans med Birger Pedersen skrivit boken Mörrum som är välfylld med handfasta tips om hur man bäst tar sig an ån. Bland annat anges ståndplatser och vadvägar tydligt för Kronolaxfiskets samtliga pooler.
Erik Erlandsson-Hammargren fiskar pool 10 säsongens sista dag. Foto Jonke Höglund
När allt stämmer
– Du måste fiska mycket om du ska fånga fisk som laxflugfiskare. Fiskar du två gånger i veckan i Mörrumsån kan du hålla på många år utan att få fisk. Men om du fiskar fem gånger i veckan, ja, då tiodubblar du dina chanser. Det handlar nämligen om att tillbringa så mycket tid som möjligt vid ån för att lyckas pricka in de få tillfällen när allt stämmer.
Ett sådant tillfälle upplevde Erik i högsta grad sommaren -91. Ett kraftigt oväder dubblade vattenståndet i Mörrumsån på bara några timmar. Laxen som stod och väntade i åmynningen rusade med full kraft upp i ån, ett laxsteg utan motstycke. Erik skriver i sin bok Mörrum om hur han begav sig till Rosendala vid pool 32 för att mötas av ”vatten, vatten, överallt vräker vatten fram”. Men inte bara det. På några få timmar fick han uppleva ett laxfiske som de flesta av oss bara kan drömma om. Han skriver vidare: ”De följande timmarna lever jag i en dröm, ett rus av fiskelycka. Lax på lax går över nacken, slår på flugan, drillas, går fri igen. Flera gånger har jag två hugg på samma kast, utan att kunna fästa någon.”
Tre laxar över tio kilo landades, varav den största var silverblank och vägde fjorton kilo berättar Erik med ett leende:
– När jag vadade in till land stötte jag i flera stora laxar med benen. En helt otrolig upplevelse! Men så var också detta inledningen på alla tiders rekordfiske i ån som inträffade den 29 och 30 juni det året. Under dessa två dagar landades det över 100 laxar i Mörrumsån. Tre vägde över tjugo kilo!
Och även jag minns dessa dagar. Rekordfisket i Blekinge ansågs nämligen vara av så stort allmänintresse att Aktuellt sände ett nyhetsinslag från ån. Och som en direkt konsekvens av detta inslag reste jag och min far upp till Mörrumsån dagen efter.
Erik med den silverblanka lax på 14 kg som han tog i pool 32 i Mörrumsån under sitt livs mest magiska fiske.
All ledig tid gick åt till jakten på kustöring
Vårt samtal stannar kvar en bra stund kring minnen av rekorddagarna 1991. Men när vi väl lämnar dem, frågar jag Erik om hur han blev laxfiskare.
– Ja, det blev jag väl egentligen den dagen jag fick känna på min första lax, men visst hade jag fiskat mycket innan dess. Jag växte upp med ett biflöde till Emån över tomten, det satte förstås sina spår. Och när jag studerade i Lund under 70-talet var vi ett gäng som tillbringade all ledig tid i jakten på havsöring längs kusten. Till en början fiskade vi med spinnutrustning, men så småningom övergick vi till fluga. Det var inte särskilt vanligt att fiska med fluga i havet då, så det var spännande att hitta metoder för att få det att fungera.
– Jag tror att alla inbitna kustöringsfiskare har riktigt bra förutsättningar för att bli laxfiskare. Men när man väl fastnat för laxfisket, ja då är det svårt att slita sig.
Tillsynsman på jakt
Vi pratar vidare. Tiden går fort. Erik berättar att när han bestämde sig för att fokusera på sin doktorsavhandling i Litteraturvetenskap mellan åren 1999 och 2006, valde han i stort sett bort laxfisket. Helt i linje med hans tanke att ”börjar man fiska, så går det inte av avhålla sig”. Men han fortsatte att besöka sin å utan spö. För sedan 1980-talet är nämligen Erik en av Mörrumsåns tillsynsmän. En insats vi vanliga fiskeentusiaster ska vara tacksamma över. Tjuvfisket och ryckfisket, som var ett stort problem fram till för cirka femton år sedan, har i stort sett helt försvunnit.
– Det var mycket jobb, men också väldigt spännande. Jag minns särskilt hur vi låg och spanade på en misstänkt ryckfiskare under flera nätter uppe vid Rosendala. Och så en natt kunde vi ta honom på bar gärning och han blev avstängd från allt fiske i ån i tio år. Idag är han faktiskt tillbaka, men han ryckfiskar inte mer!
Flow
Samtalet glider över till att handla om en av mina stora funderingar; det sägs ibland att riktigt framgångsrika laxflugfiskare har ett sjätte sinne. De vet när de ska fiska, de vet var de ska fiska och framförallt känner de på sig att något kommer att ske:
– Jag har funderat mycket över det där eftersom jag själv upplevt känslan. Sannolikt är det så att när man fiskar riktigt mycket så gör man ibland saker som bryter mönstret. Och plötsligt känns det som om allt fungerar, att man gör rätt. Dessa upplevelser lagras sedan och undermedvetet bygger man upp en bank av kunskap trots att man inte uppmärksammat vad som skett och vad man gjort. Och denna kunskap använder man sig sedan av i olika situationer. Det uppstår ett ”flow”. Allt fungerar, men man vet inte riktigt varför. Det kan dock snabbt försvinna om man inte fiskar tillräckligt ofta. Jag upplever inte att jag har det längre.
När Erik upplevde ”flow” fiskade han cirka fem tillfällen i veckan. Och hade kontakt med fisk åtminstone en gång i veckan.
– Man lär sig var man ska fiska konstaterar han och säger sedan:
– Men visst har jag funnit mina favoritpooler. Pool 32, förstås, men också snabba pool tio och elva. Jag gillar när det är fart på strömmen och flugan.
Erik Erlandsson-Hammargrens bok Mörrum innehåller bland annat flygfoto över samtliga pooler i ån med markerade ståndplatser och vadvägar.
Tidiga morgnar
Och när jag ställer den givna frågan hur fem fiskepass i veckan gick ihop med ett normalt familjeliv konstaterar han:
– Stiger man upp klockan tre och gör sig i ordning och åker ned till ån så att man är där när fisket startar, ja, då hinner man fiska i rätt många timmar och ändå vara hemma till klockan nio på morgonen. Och då får man tid med familjen också. Även om man lätt blir lite såsig på kvällen.
Kampen för laxen
1982 startade Erik Erlandsson-Hammargren ekologilinjen på Blekinge läns folkhögskola. En utbildning som blev specialiserad på vattenekologi och biotopvård i strömmande vatten och kustekologi. I dag har utbildningen bytt namn till »Fiskevård – naturvård i vatten». Och trots att utbildningen hunnit fylla tjugofem år, engagerar de fiskevårdande frågorna lika mycket nu som då.
– Jag har under många år varit aktiv i arbetet mot drivgarnsfisket i Pukaviken utanför mynningen till Mörumsån, säger Erik och fortsätter:
– I början av 90-talet nådde vi ett delmål när rätten att fiska med drivgarn inskränktes för alla utom licensierade yrkesfiskare. Dessförinnan hade varje enskild medborgare haft rätt att fiska med 600 garn! Det är 1,8 mil drivgarn per person!
Drivgarnsfisket fortsatte dock i oförminskad skala av de licensierade yrkesfiskarna. Pukaviksbukten var packad av garn och i området i direkt anslutning till mynningen, den så kallade C-zonen. hade få laxar en chans att nå fram. Hundratals nät spärrade effektivt vägen. Erik berättar:
– När vi 1994 till slut också fick bort drivgarnen från C-zonen kom det nästan omedelbart ett kvitto på att vårt arbete lyckats. Majlaxfångsten i ån steg på ett år från 30 fiskar till 400!
Vän av ordning ställer jag förstås frågan varför fisket i ån åter är nere på 70- och 80-talets relativt sett låga nivåer:
– Att laxen inte stiger när den förväntas stiga, det vill säga i april och maj, berodde i år främst på låg vattenföring. Men laxen stiger, förr eller senare. Så vattenföringen är egentligen ingen orsak till att vi nu åter upplever ett svagare laxfiske, säger Erik och fortsätter med ett allvar i rösten han inte bjudit på tidigare:
– Jag ser framförallt två tydliga bevis på att allt inte står rätt till. Den första är att vi vet att cirka 20–30% av den utvandrande laxsmolten överlever den första sommaren i havet när allt är som det ska. Nu visar studier att den siffran är nere på 7%. Orsakerna är många, men kanske främst att det finns för lite mat Östersjön. Det andra tydliga tecknet är att vi ser betydligt färre smolt i våra smoltfällor. Till exempel vid de nyöppnade delarna av Mörrumsån, ovanför Hemsjö Nedre kraftverk. Där beräknar vi produktionskapaciteten varje år till 50 000 laxsmolt, men i år beräknar vi att det härifrån bara vandrat ut cirka 5 000 smolt till havet. Varför vet vi inte exakt, men en orsak kan vara att de helt enkelt mals sönder i vattenkraftverken.
Obehagliga och skrämmande tankar som åtminstone får mig att fundera. Vad är det som håller på att hända? För varje framsteg, verkar allt gå minst två steg bak.
Söker motgångar
Efter ett spännande samtal är det dags för mig att resa vidare och för tillförordnad rektor Erik Erlandsson-Hammargren att återgå till sitt arbete. Men innan vi skiljs åt ber jag om hans syn på vad som utmärker en laxflugfiskare. Han behöver ingen betänketid, svaret kommer direkt:
– En laxflugfiskare, det är någon som verkligen gillar motgångar.
FÖR UTSKRIFT:
Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.
Kl 04.00 ringde klockan. Bara att stiga upp och köra de 16 milen till Mörrumsån. En fantastisk sträcka att köra i gryningen och se Skåne vakna upp.
Framme i Mörrum inledde jag , som vanligt, med att ta en titt på pool 1 och konstaterade att ån nästan var tom på vatten, endast 13 kubikmeter! Poolen var däremot alldeles tillräckligt fylld med fiskare, och begav mig därför ned till Forsbacka vid pool 15. Parkerade bilen och njöt i fulla drag av den underbara morgonen när jag laddade mitt spö. Valde en Ullsocken bunden på tub och en krok i storlek åtta.
Vadade därefter ut och gjorde några inledande kast. Det kändes inte särskilt bra. Försökte fokusera på tekniken och följde spötoppen med blicken. Det blev bättre, men den där ”rätta känslan” lös med sin frånvaro. Hmmmm.
Plötsligt slog en lax tio meter uppströms. Således omöjligt att fiska på, men en härlig temperaturhöjare. Fiskade en runda i 15 och begav mig därefter upp till min favoritpool på södra sträckan; 12:an. Ett par tyska medfiskare fiskade av poolen och deras kastteknik såg extremt bra ut. Stannade till och ägnade en bra stund åt att studera dem. Framförallt en sak såg jag; de drog in en bra bit av klumpen också. Inte bara skjutlinan som jag gör. Borde vara en bra teknik för mig eftersom jag ibland upplever att min klump är något lång. Och direkt när jag provade fick jag kvitto på att detta är en bra teknik att kopiera. Sakta, men säkert, började ”känslan” återkomma.
Eftersom det är så lite vatten i ån, var hela 12:an vadbar och det möjliggjorde även för mig nå den heta djupare passagen som går längs med den västra stranden.
På andra rundan hände det! En större fisk gick upp och vakade precis vid min fluga! Har ingen aning om det är flugan som var orsaken, eller om flugans position och laxens position bara råkade sammanfalla. Klart är att det var en adrenalinkick av stora mått. Ett par kast senare upprepades det hela, men sedan blev det åter lugnt. Fiskaren efter mig började komma nära och jag inser att han också måste få en chans på den vakande fisken. Fylld med en skön känsla fortsatte jag mitt fiske nedströms.
Vid lunch stannade jag till vid fiskebutiken i Mörrum och köpte de efterlängtade spöhållarna till bilen. Sannolikt en av världens bästa uppfinningar…
Åkte på eftermiddagen upp till pool 17. Inget vatten här heller, vilket gjorde i stort sett hela poolen möjlig att vada. Kanske var det orsaken till att det inte direkt rådde någon trängsel. Det var bara jag och en amerikansk flugfiskare. Han undrade varför vi inte använder rafting boats i ån när vi fiskar…
Fiskade tre rundor utan att vare sig känna eller se någon fisk.
Åkte sedan upp till Rosendala, pool 32. Författen Erik Erlandsson-Hammargren skriver så varmt om denna pool i sin bok "Mörrum". Självklart körde jag fel, men väl framme var belöningen stor. Vilken fantastisk natur och vilken fantastisk pool! Här skulle jag fiska länge och mycket, det var helt klart. Verkligheten ville dock något annat. Efter endast en runda på nacken ovan strömmen pratade jag kort med min kära i telefon. Lillkillen hemma hade feber och det kändes inte bra att vara kvar. Avslutade Mörrumsfisket för denna gång och det kändes faktiskt inte särskilt jobbigt. Om en dryg vecka ska jag upp igen. Förhoppningsvis har det då kommit ett rejält oväder och möjliggjort ett högre vattenstånd och därför också mer lax!
Pausar med Erik Erlandsson-Hammargrens och Birger Pedersens bok "Mörrum" där ståndplatser i respektive pool visas och förklaras.
Idag gick det minsann snabbt att pendla till jobbet. Åker buss och det tar cirka 45 minuter i vardera riktning. Orsaken till att det gick snabbt idag var förstås boken jag köpte, ”Mörrum” av Erik Erlandsson-Hammargren och Briger Pedersen. Förutom att det är en intressant och rolig bok att läsa (förvisso med extremt många korrekturfel), ger den handfasta tips om allt ifrån vadning till hur respelktive pool bäst fiskas. Varje pool är nämligen flygfotograferad och ovanpå bilderna är ståndplatser, huggplatser, vadvägar etc inritat. Mycket bra! Det är ju dessutom så här att för mig är läsningen om fisket är ett sätt att kompensera för att jag inte kan vara på plats hela tiden vid och i vattnet.
Körde upp till Mörrum tidigt. Inledde dagen med fiske i pool 12, 15 och 16. Det var helt fantastiskt! Våren hade precis anlänt, körsbärsträden stod i full blom, vitsipport på marken, ån glittrade i det tidiga solljuset och jag var helt ensam! Magiskt!
Det var dock relativt lite vatten i ån för att vara 1 maj. Endast 26 kubikmeter. Vadbart även för en nybörjare som jag alltså. Hade dagen till ära införskaffat en ny vadarstav (prenumerations lockbete från tidningen "Allt om Flugfiske"). Hoppfällbar och av högsta kvalitet! Trodde jag. Den funkade inte alls. Dels var den för lätt, dels fastnade den mellan stenarna och vek ihop sig. Inte bra!
Kasttekniken funkade till en början rätt bra, men jag kände efter ett tag att den blev sämre och sämre. Inte heller bra.
Men vädret och stämningen vägde upp det hela och när det var dags att byta till norra sträckan vid lunch, var jag ändå på ett strålande humör. Åkte in om sportfiskebutiken i Mörrum, köpte en ny vadarstav som INTE var delbar (slängde den andra i närmaste papperskorg – hur fasen kan tidningen "Allt om Flugfiske" skicka ut sådan skit?) och en bok som kort och gott heter "Mörrum" och är skriven av Erik Erlandsson-Hammargrens och Birger Pedersens. Boken går genom pool för pool på ett bra sätt och med hjälp av flygfoton visas ståndplatser och vadbara partier.
Eftermiddagen ägnade jag uteslutande åt pool 17. Vilken otroligt fin pool! Det kändes som att det kunde slå på en fisk precis i varje kast. Nu gjorde det förstås inte det, men känslan fanns där. Och den blev inte direkt sämre av att man ett par dagar innan tagit de första nystigna laxarna i ån i vikter mellan 11–16 kg! På seneftermiddagen började jag pratade jag lite med fiskebutikens Allan Bloch som gav mig bra tips i kastteknik. Och jag fick förklaringen till min "försämring"; när jag kände att jag inte fick till kasten försökte jag kompensera med kraft istället för teknik. Kändes riktigt bra att i slutet av dagen åter kunna lägga ut några bra kast med sträckt tafs utan att ta i med full styrka.
Det tar sig.
