Fulltecknad fredag vid ån

Fredagens besök vid Mörrumsån var bra för själen! Det var underbart att promenera norra sträckan av ån tillsammans med min vapenbroder Tobbe (hund). Det var dock först på eftermiddagen jag kom till ån. Förmiddagen ägnades åt andra laxfiske-väsentliga saker.

Klockan tio steg jag in på rektorsexpeditionen vid Blekinge läns folkhögskola i Bräkne Hoby. Jag hade stämt möte med Mörrumsprofilen Erik Erlandsson-Hammargren. Ett möte som blev ett samtal om laxfiske, Mörrumsfiskets historia, laxens biologi och inte minst laxlängtan. Rasande intressant och väldigt, väldigt givande.

Strax efter tolv mötte jag upp med min nyvunne laxfiskekamrat Jonke Höglund på en lunchrestaurang i Karlshamn. Vår kommande resa till Morseth´s vald i Gaula avhandlades mellan tuggorna av en riktigt fin sjötunga.

Det blev dock inget längre samtal. En halvtimme efter lunch träffade jag nämligen Kronolaxfiskets chef, Percy Assarsson, på hans kontor vid Laxens Hus i Mörrum. De första fem minuterna gick åt till att se på den enorma utsikten från hans kontor; panoramavy över pool ett! Sedan berättade Percy om kronolaxfisket i Mörrum, utmaningar och framgångar. Väldigt intressant att få höra resonemang bakom driften av fisket, odlingen, prissättning och inte minst historien.

Ett besök i fiskeshopen i Mörrum blev det förstås också. Köpte DVD-filmen ”Fiskesommar i Gaula” och klämde intensivt på Loop- och Danielsson-rullar.

Pool 30 i bästa Dee-manér.

Sedan var det dags för min efterlängtade promenad längs ån. Jag körde upp till Rosendala och när jag och Tobbe steg ut ur bilen mötte vi en frisk höst. Lövskog i höstdräkt är något alldeles, alldeles extra. Och när vi pulsade genom löven ner till ån, var det så oerhört mäktigt att höra forsen bli tydligare och tydligare för varje steg vi tog. Naturen är enorm! Promenaden gick sedan från pool 32 ner till pool 17. Den allra vackraste delen av fiskesträckan enligt mig. Och gissa om det ryckte i kastarmen? En vattenföring på cirka 20 kubikmeter gjorde Mörrumsån mer lockande än någonsin. Den såg så lätt ut att fiska, så inbjudande. Fina speglar på ytan, virvlar och strömkanter som avslöjade ståndplatser. Nere vid pool 29, på nacken ovan bron, bröt en stor laxrygg ytan och då kände jag adrenalinet flöda inom mig. Magiskt.

Jag har ännu inte fiskat i Skottland, men jag inbillar mig att precis som pool 30 ser ut i höstskrud, så ser det ut vid River Dee i februari. Inhägnade hagar som går ned till åkanten, välklippt gräs och ett och annat stort träd som majestätiskt reser sig från åkanten över ån och som under soliga dagar bjuder skugga åt dess invånare.

Vid pool 27 stannade jag till en längre stund. Detta är alltså poolen där flesta laxar landades under gångna säsong. Jag har aldrig fiskat här och även om det såg inbjudande ut, har jag svårt att se att detta är poolen nummer ett.

Vandringen fortsatte vidare och med Tobbe vid min sida blev upplevelsen extra stor. På ett sätt var det skönt att inte vara fiskande, utan att bara i lugn och ro kunna gå pool efter pool. Men självklart skulle det suttit fint med ett spö i handen.

Promenaden uppströms tillbaka till pool 32, var riktigt intressant. Ån ser annorlunda ut från denna riktning. Och det var mycket lättare att både se potentiella ståndplatser och strömfåror från detta håll. Dock började det skymma i rasade fart och det lilla duggregent som följt mig under dagen, övergick till ett allt mer intensivt regnande. Sista biten fick vi bråttom och pool 30, 31 och 32 fick inte sin rättmätiga granskning.

Innan hemfärd, körde jag in om Mörrum och mötte en annan Mörrumsprofil; Roger ”Ragge” Johnsson för en timmes diskussion om laxfiske. Ett var säkert, fastslog han, det är aldrig en slump att vissa lyckas som laxflugfiskare, och andra inte.

Hemresan blev rätt tung. Jag var trött, det var mörkt och regnet öste ned. Ändå kände jag mig upplivad och entusiastisk. En dag vid min å, och möte med människor som delar min passion, gjorde mig gott. Det blir fler turer till laxvatten, innan säsongen startar igen.

Fotnot: Mötena med Erik Erlandsson-Hammargren och Roger ”Ragge” Johnsson kommer jag skriva mer om längre fram.

Årets största lax, årets största debatt

Igår, sista dagen på ordinarie fiskesäsong, fyra timmar innan slutsignalen, fångades årets största lax. En bravad i bästa Zlatan-manér. Fyra timmar innan sluttid. Vad är oddsen för det? Laxen, en lekfärgad hane, tog flugan på pool 19 och vägde makalösa 19,96 kg. Bakom spöet tyske flugfiskaren Olaf Brüggen.

Så långt allt väl och inte minst mycket imponerande. Men, för det finns ett sådant, ja det är till och med så stort att det bör skrivas med versaler; MEN, Olafs jättelax har vållat en debatt av sällan skådat slag. På Morrumnews har det idag debatterats mycket våldsamt om lämpligheten i att inte återutsätta en så stor och kraftigt lekfärgad hane. Till en början var inläggen klart ifrågasättande om beslutet att avliva fisken var klokt, men sedan när en signaturen ”Sven” gratulerat till fisken och menade att det var rätt beslut att ta upp den, brakade det loss. Inläggen blev ilsknare och ilsknare och nådde till slut bottennivåer i stil med ”inför fiskeförbud för tyskar” (signaturen Josef) och ”dessa IQ-befriade tyskar” (signaturen Axel).

Då fattade chefen för Mörrums Kronolaxfiske, Percy Assarsson, till slut pennan och formulerade ett inlägg där han gav kronolaxfiskets syn på ärendet. Den innebar i korthet att det är helt och hållet upp till fiskaren att inom reglerna själv bestämma om han eller hon vill behålla sin fångst, att så stora hanlaxar visat sig vare mindre produktiva i avelshänseende än mindre hanlax, att många av inläggen haft en anmärkningsvärt låg nivå och slutligen själva klon; hur många skulle själv inte behålla en sådan lax.

Då vände plötsligt diskussionen och de som ville gratulera till en rekordfisk kom fram och en hel del skrev dessutom att de själva skulle gjort likadant. ”Jag hade också tagit den” (Normann) ”havde det været en eller anden "lokal" fisker som alle kender, som havde taget den her fisk, havde alle jo sagt tillykke.” (Erik)

Personligen har frågan gett mig en hel del att tänka på. Och med risk för att svära i kyrkan, måste jag medge att jag inte vet hur jag hade agerat om det var jag som lyckats landa en sådan fisk. Till saken hör att jag är en mycket stor förespråkare av Catch & Release-fiske. Har trots hundratals fångade gäddor senaste åren inte tagit upp en enda och de fiskar jag tagit i år under min upplärningstid som laxflugfiskare, har alla gått tillbaka. Och jag har inte behövt tveka en enda gång. Men jag har hittills aldrig landat någon rekordfisk, så jag vet inte hur jag skulle agerat då. En lax på 19,96 är en fullständig dröm. Så drömsk att jag och de flesta av er som läser denna blogg aldrig kommer få uppleva en sådan fisk. Att få göra en avgjutning av en sådan fisk ligger nära till hands! Tänk att ha en sådan på väggen i fiskekammaren. Den skulle förgylla livet många kvällar framöver. Men, för det finns ett sådant här också, jag skulle ha väldigt svårt att avliva den. Det är en mäktig varelse som har klarat många vemödor och vem är jag att då plötsligt avsluta dess liv? Å andra sidan, vi får aldrig någonsin glömma att vi spelar med döden när vi ägnar oss åt vårt fiske. Vi vet inte om de fiskar vi fångar alltid överlever en återutsättning och vi kan med säkerhet lista ut att de sannolikt inte mår bra av att fångas av oss. Så jag tycker att det är lite trångsynt att gå så långt att bortse från att en död fisk relativt sett är en sannolikt utgång på det vi ägnar oss åt och det vi älskar. Men som sagt, jag vet inte hur jag skulle agerat i just detta fall.

Däremot vet jag att diskussionen som förs och förts under dagen är skrämmande! En hel del inlägg är närmast att likna vid personangrepp och håller en obehagligt låg nivå. Det som gör mig bedrövad av diskussionen är att jag plötsligt ser ett Mörrum jag inte längre trodde fanns. Flera av mina inlägg jag skrivit på denna blogg under detta året har jag ägnat åt att belysa hur vänliga och generösa mina medfiskare är. Och det stämmer verkligen! Orsaken till att jag så ofta skrivit om just denna vänlighet är att min bild av Mörrumsfisket faktiskt varit annorlunda. Under min uppväxt fiskade jag många gånger i ån tillsammans med min far och det var så tydligt att det fanns ett klientel fiskare som styrde, ställde och skapade normer. Mest minns jag den gång jag, fjorton år gammal, fortsatte att fiska övre delen av pool två när någon drillade fisk i pool ett. Jag blev så utskälld av flera personer att jag inte fiskade mer den dagen. Jag var fjorton år och visste inte att jag inte fick fiska när det drillades fisk en bit uppströms. Undrar än idag varför ingen förklarade detta för mig i vanlig samtalston. Hur som helst, detta inlägg handlar inte om denna historia, men den kan fungera som illustration hur stämningen kunde vara. Och så trodde jag verkligen inte att det var längre. Alla vänliga och ödmjuka människor jag träffat i Mörrum under året är en mycket stor orsak till att jag så fokuserat ägnat mig åt fisket och åt denna blogg. Men tydligen finns undantagen.

Självklart har alla rätt till en åsikt och jag är som sagt själv inte klar över om jag hade gjort som Olaf, men tonen är för obehaglig. Jag undrar om signaturen ”Erik” rent av har rätt i sitt inlägg som jag citerar ovan; om det varit en lokal fiskare alla känner, hade inläggen istället mestadels ägnats åt gratulationer då? Förhoppningsvis inte. Eller förhoppningsvis. Beroende på vad man tycker i sakfrågan.

Avslutningsvis:

Om det varit jag som tagit fisken och gjort som Olaf och på grund av det fått ta emot all denna aggresivitet, ja då hade jag nog lagt spöet på hyllan och aldrig mer återvänt. Dessutom tror jag att många med mig skulle gjort precis detsamma. Och så vill vi väl inte ha det i vårt vackra Mörrum? Den plats, den å och det fiske vi skattar så högt. Eller?

Klicka här för att följa debatten på Mörrumsnews.