Samtal om laxlängtan med Mattias Drugge

Ibland ser man dem vid ån. Killarna med långa snygga kast där linan rullar ut och sträcker vareviga gång. Snyggt, ja, men är det viktigt? Är det inte bara ett sätt att glänsa och dölja dåliga kunskaper om själva fisket? Jag ställer frågan helt medveten om att den innehåller en illa dold provokation.

Men den enda reaktion jag får är en djup suck. Mattias Drugge, kastgurun som enligt uppgift kan lära vem som helst att kasta fluga, sitter mitt emot mig. Och han blir inte det minsta provocerad. Snarare lite trött, som om han hört ifrågasättandet förut.

– Till att börja med handlar inte kastteknik om att kasta långt. Det är något helt annat. Men svaret på din fråga är att kastteknik är jätteviktigt. Det handlar i grunden om att kunna placera flugan där du tror fisken är. Det handlar om att göra det på ett sådant sätt att flugan fiskar som du vill att den ska. Och det handlar om att kasta rent. Rätt viktigt, tycker du inte? frågar Mattias med en vänlig men pedagogisk ton.

Jag saknar givetvis motargument. Fastnar på termen ”kasta rent”. Ber om förklaring.

– Det är ett kast som ligger närmast vad som är optimalt i fysiken, alltså i förlängningen det som fungerar enligt naturlagarna, säger Mattias och fyller sedan på:

– Det låter nog krångligare än vad det faktiskt är. I praktiken är det egentligen rätt logiskt. En modern flugfiskeutrustning är i sig avancerad och utvecklad för att på ett så effektivt sätt som möjligt få ut linan och flugan. Lär man sig att använda utrustningen rätt gör den en stor del av jobbet. Och då behövs inte särskilt mycket kraft. Vad som behövs är istället en rätt inövad teknik som i sin tur bygger på kunskaper om de grundläggande fysikaliska principerna om fallhöjd, falltid och om kroppar i rörelse.

Foto: Jonas Lindkvist

Som att cykla

Mattias märker nog att jag börjar se bekymrad ut. Och det stämmer. För inte nog med att jag försöker lära mig alla aspekter kring att fiska lax, nu får jag veta att jag bör fördjupa mig i fysikaliska principer också. Det var inget jag direkt gjorde under skoltiden och verkligen inget jag hoppades behöva göra nu.

– Det handlar inte om djupa kunskaper, det handlar om att förstå några grundprinciper.

För då ser man också varför utrustningen fungerar som den gör och hur olika förändringar i tekniken påverkar kasten. När man väl har förstått det, ja då ska man lära in det så pass väl att det hamnar i muskelminnet, säger Mattias och fortsätter utan att jag får ytterligare en chans att se ut som ett levande frågetecken:

– När något fastnat i muskelminnet, ja då sitter det där och man kan utföra en rörelse korrekt utan att fundera kring den. Jämför till exempel med att lära sig att cykla. Det är komplext och bygger på en massa rörelser som egentligen är helt onaturliga. Men genom att träna och upprepa rörelserna flera gånger så fastnar de. Precis samma sak är det med kastteknik.

Fokusera inte på längd

Men varför är det inte viktigt att kunna kasta långt frågar jag?

– Det kan det visst vara, men vad jag menade när jag sa att kastteknik inte handlar om det, är att kastteknik i sig är ett mycket bredare område. Dessutom gillar jag inte det fokus många har på längd, framförallt inte om man är i fasen av att lära sig kasta. För vad gör du om du till exempel ska kasta en boll så långt som möjligt? Jo, du kastar med så mycket kraft du har. Men ett flugkast handlar inte om det. I ett flugkast finns styrkan i tekniken.

Ett skönt slit

Det är första gången jag träffar Mattias Drugge. Jag har dock läst och hört mycket om honom och framförallt har jag med stor fascination tittat på filmer där han visar det han kallar för ”modern scandinavian fly casting”. Och jag lovar, det är helt sjuka scener. Men minsta möjliga ansträngning kastar Mattias, längre, rakare och snyggare än jag faktiskt trodde var möjligt. När jag berättar för Mattias att ett kort inlägg jag skrev om just dessa filmer har blivit bloggens mest besökta, ja då tycker jag mig kunna skönja viss rodnad under det kraftiga skägget.

– Jag brinner verkligen för kastandet och är väl precis som alla män, fokuserar och snöar helt in på en sak. Men jag tycker att det är så fascinerande och därför drivs jag av att hela tiden lära mig mer. Och det är väl också därför som jag fastnat för flugfiske. Det går hela tiden att utveckla. Det är ett slit, men ett skönt slit, säger Mattias och ler.

Men hur kom du in på kastteknik, har du sysslat med casting tidigare, frågar jag?

– Nej, casting har inte varit min grej. Jag bestämde mig helt enkelt för att aldrig behöva ha känslan av att inte kunna nå fisken. Det fanns tidigare alltid situationer där jag inte klarade av att komma åt de heta platserna och ställen där jag inte kunde kasta ordentligt. Detta drev mig till att verkligen lära mig kastteknik.

Foto: Jonny Mattsson

Fokus på fiske

Fiske har alltid varit den stora passionen för Mattias. Och han berättar att hans morfar tog med honom ut på isen om vintrarna, borrade ett hål och lät honom fiska. Då visste nämligen morfar med säkerhet var barnbarnet höll hus. Sedan dess har intresset hängt i och hela tiden utvecklats. Och för knappt tio år sedan tog han steget fullt ut och gjorde slut med en framgångsrik karriär på en av landets ledande reklambyråer, flyttade ut till ett torp i skogen och påbörjade sin professionella fiskekarriär.

– Jag hade kommit till en brytpunkt då jag insåg att jag inte tyckte att det var skitkul att sitta på kontor. Och jag trivdes inte heller så bra i storstaden Stockholm, är mycket mer av en naturmänniska.

En insikt som säkert inte förvånade kollegorna på byrån särskilt mycket. Mattias kom ofta till jobbet iklädd vadarbyxor och med ett spö under armen. Ett besök vid Stockholms ström på morgonen var nämligen obligatoriskt om tillfället var rätt.

– Det finns ett talesätt som säger ”jump and the net will appear” och precis så var det. Efter jag lämnat mitt yrke, tog jag kontakt med Göran Andersson på Loop och det visade sig att han behövde en instruktör.

Linutvecklare och kastinstruktör

Idag jobbar Mattias i första hand med att lära ut kastteknik via sitt eget företag Drugge Flyfishing. Hjälp till självhjälp kallar han det. Men han är också knuten till brittiska House of Hardy och amerikanska Rio.

– Mycket av mitt arbete går ut på att utveckla nya produkter för de nordiska marknaderna men också att översätta brittisk och amerikansk utrustning till våra förhållande.

Det låter som att passionen för flugfiske mestadels har blivit ett jobb och jag undrar därför hur mycket Mattias fiskar själv.

– Jag fiskar mest hela tiden. När jag till exempel provar ut nya linor till Rio, sker det alltid under skarpt fiske.

– Men privat fiskar jag numera bara när jag känner lust. Och det gör jag nästan alltid! Men jag slavar inte om jag inte tror att det är läge eller om jag är alltför trött.

Foto: Jonny Mattsson

Vikten av variation

Vårt samtal glider allt mer över till passionen laxfiske. För även om Mattias främst är känd som kastinstruktör har han många landade storlaxar på sitt samvete.

– Jag fiskar mycket i Gaula, Orkla och Driva i Norge, och i Sverige är jag framförallt förtjust i Emån och Byskeälv. Det är otroligt kul att upptäcka nya vatten eftersom laxen uppför sig så olika på olika ställen, berättar Mattias och fortsätter:

– Och inte bara nya vatten, även nya sträckor och nya plaster på sträckor jag fiskat förut. För mig är det väldigt viktigt att inte alltid bara fiska av mina huggplatser. Jag måste hela tiden testa allt! Jag inser verkligen att jag har många lärtimmar kvar!

Mattias sätter sannolikt här fingret på en av de mest beroendeframkallande aspekterna av laxfisket. För när en professionell laxflugfiskare ödmjukt erkänner detta, ja då är det bara att inse att fullärd, ja det blir man aldrig.

Vår diskussion fördjupas ytterligare kring vikten av variation. För det handlar enligt Mattias inte bara om att testa nya vatten och nya pooler, nej det handlar lika mycket om att hela tiden söka nya vägar.

– När man väl står vid sitt vatten, är en av de viktigaste sakerna att hela tiden hitta nya sätt att fiska. Det är sällan någon poäng att fiska av en pool på samma vis två gånger i rad. Och sträva alltid efter att göra annorlunda än dina medfiskare. Jag försöker ofta ha två spö tacklade. Då kan jag snabbt variera mitt fiske.

Äntligen fel förutsättningar!

Det är uppenbart att Mattias drivs av att hitta egna metoder. När det gäller kastteknik och när det gäller val av lina, fluga och hur utrustningen ska fiskas.

– Det är bara att inse att hur mycket man än förberett sig, planerat sitt fiske, visualiserat sträckorna och längtat, så är det i regel andra förutsättningar som råder när man väl står vid älven. ”Fel” förutsättningar. Då är det extremt lätt att deppa ihop och känna att det inte är lönt att fiske. Men det är då det är så viktigt att börja experimentera! Personligen älskar jag ”fel” förutsättningar. Då ställs det högre krav på mig som fiskare och ett eventuellt laxhugg känns så mycket mer! Sedan ska man inte heller glömma att det ofta ges möjlighet att fiska ofiskat vatten när det är ”fel” förutsättningar. Det om något kan verkligen ge ”rätt” förutsättningar!

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Samtal om laxlängtan med Jonas Lindkvist

För de allra flesta är Jonas Linkvist sannolikt mest känd som en duktig DN-fotograf med fler nomineringar och vinster i Årets Bild än vad de flesta av oss har landade laxar. Men Jonas Lindkvist är också upphovsman till den officiella Gaulaflugan, styrelsemedlem i Sportfiskarna och en extremt passionerad laxflugfiskare.

– Det som kanske mest fascinerar mig med laxfiske är att det alltid är en så stor utmaning. Man kan lägga oändligt mycket tid på sitt fiske och ändå inte vara i närheten av ett laxhugg. Och plötsligt stämmer alla förutsättningar och det slår på en storlax, berättar Jonas när vi träffas en vintrig dag i januari. Sedan säger han:

– Laxfiske är extremt. Svårigheterna gör att det omgärdas av så mycket hokus pokus. Och det är bara att inse; alla fiskar lax på olika vis så det viktigaste är att hitta sin egen metod.

Foto: Joakim Roos

Laxfiske – tävlingsfiske

Jag hälsar på hemma hos Jonas och hans familj i deras villa i södra Stockholm. På trappan som leder upp till huset står isfiske-utrustning och i en spann ligger ett tiotal nyfångade abborrar.

– Jag har alltid ägnat mycket tid åt isfiske och är väl egentligen först och främst en tävlingsfiskare. Och det är kanske därför som jag på senare år också fastnat för laxfiske.

– Men, säger Jonas som för att avbryta min tänkta protest, många fnyser åt tanken att laxfiske skulle vara ett tävlingsfiske. Ändå är det ingen som missar att berätta hur många laxar de fått och hur stora de var! Det tycker jag liknar ett tävlingsbeteende, säger Jonas när vi kommit in.

– Men framförallt njuter jag av att utmana mig själv. Man kan inte hålla på att jämföra sig med andra. Jag tävlar och kämpar mot laxen, inte mot mina medfiskare.

Den där känslan

Det stora intresset för laxfiske väcktes för cirka 15 år sedan. Jonas följde då med ett par kollegor från Göteborgs Posten till Surna i Norge. På vägen dit blev det dock ett stopp vid Forshagaforsen.

– Jag kastade på allt som rörde sig! Men givetvis hände inget. På kvällen fick jag trassel och slängde ut löslinan för att reda upp röran. Då smällde det på en lax! Jag var först helt säker på att flugan fastnat i en stock som åkte med strömmen. Linan bara rann av rullen! Men då hoppade laxen plötsligt och sekunden senare tappade jag den... Känslan av hugget och laxens styrka var enorm. Det är den känslan jag söker än idag.

Eget gaula-vald

Intresset blev en passion och idag har Jonas, tillsammans med ett par kompisar, ett eget vald i Gaula.

– I Gaula känner jag mig som hemma. När jag fiskar som mest blir det fyra till fem veckor där varje år. Ju mer jag jobbar, desto viktigare är det för mig att komma dit, berättar Jonas med en stark och intensiv längtan i blicken.

– Laxfiske tar tid och om man bor nära ett laxvatten kan man åka dit när det är läge. Ska man däremot åka längre måste man chansa på att det blir läge. Därför tycker jag alltid att det krävs minst en veckas fiske. För om man fiskar aktivt en hel vecka, ja då blir det oftast minst ett tillfälle när allt stämmer.

Engagemang för fisken

Jonas sitter sedan några år med i Sportfiskarnas riksstyrelse. Situationen för fisken och fisket gör honom bekymrad.

– Det känns väldigt bra att kunna tillföra något, för det finns jättemycket att jobba med. Men det som är bra är att det också finns mycket resurser! Vi stödjer bland annat många fiskvårdsprojekt och det finns hela tiden pengar att söka, säger Jonas entusiastiskt, men blir snart lite mer allvarlig:

– Vi kommer nog aldrig helt kunna sätta emot de kommersiella jättarna. Men vi ska fortsätta försöka och ju fler vi blir, desto besvärligare blir det för dem.

Jag anar ett kommunikationsproblem. Det Jonas talar om är oerhört intressant och framförallt relevant. Men ändå kan jag erkänna att jag aldrig riktigt förstått vad Sportfiskarna gör. Och detta trots att fiske alltid varit ett av mina största intressen. Jonas håller delvis med:

– Vi spänner över ett så stort område och vi bör sannolikt bli mer fokuserade och inriktade på olika delar. Den som brinner för laxfiske är sannolikt inte intresserad av riktigt samma frågor som den som fiskar gädda på sin semester. Men båda är sportfiskare.

– Lyckligtvis är framförallt lax- och havsöringsfiskare väldigt engagerade i sitt intresse. Och jag tror att vi ska försöka engagera oss mer tillsammans. Det är faktiskt ingen självklarhet att vi kan fiska lax och havsöring om 20–30 år.

Lär av dåliga stunder

Medan vi pratar, börjar Jonas rigga för flugbindning. Jag ska få binda en egen Gaulafluga. Men innan vi kommer så långt går samtalet över till en diskussion huruvida sportfotografen Jonas blandar sitt yrke med sitt intresse.

– Jag försöker faktiskt att undvika det. Däremot sitter jag gärna och betraktar och det hör kanske ihop med mitt yrke, säger Jonas och fortsätter:

– Men något av det allra viktigaste man kan göra som laxfiskare, är att ägna tid åt att analysera vad som händer när det inte fungerar. Då blir hela fiskeupplevelsen ett lärande och man får ut så mycket mer. Detta tänk hänger tätt samman med hur jag jobbar som fotograf.

Jag inser att vad Jonas säger till mig just nu är mycket värdefullt. För precis så här tänker och agerar jag i mitt yrke som reklamare, men jag måste erkänna att jag aldrig tänker så när jag fiskar. När något inte fungerar, ja då känns nästan allt dåligt och jag har lätt att tappa hoppet. Och när allt stämmer, ja då är det ju lätt att flugfiska lax! Att inse att detta hör samman och inte nödvändigtvis är två separata skeenden, är en insikt som kommer göra mig till en bättre laxfiskare!

Gaulaflugan bunden på enkelkrok. Foto: Jonas Linkvist

Gaulaflugan

2007 skulle den officiella Gaulaflugan utses. En tävling arrangerades och i reglerna stod bland annat att läsa att man var tvungen att ha landat lax i Gaula på sitt inskickade bidrag. Jonas hade under många år fiskat framgångsrikt med en egen kreation; en fluga med silvrig kropp och svart och blå vinge. Och för att göra en lång historia kort så vann Jonas tävlingen och hans flugmönster blev allmän egendom.

– Det var förstås jätteroligt. Framförallt är det kul att se att det man gör faktiskt fungerar. Men om jag ska vara krass går det att få lax på de flesta flugor. Det viktigaste är att tro på just den man själv fiskar med, säger Jonas och sätter sig sedan bredvid mig framför flugstädet. Han fäster en dubbelkrok och räcker över en rulle bindtråd.

– Börja med några varv av den här.

Det är svårt. Inte alls så enkelt som jag mindes det. Förklarar för Jonas att det är tjugo år sedan jag band en fluga och han svarar att han tycker att det ser bra ut. Men jag märker nog att han skrattar till när jag för tredje gången sticker mig på den sylvassa Sawada-kroken.

Det är dock väldigt intressant att närstudera en laxfluga, det inser jag med en gång. Flugans blå vinge gör mig till exempel fundersam.

– Tanken är ju att laxens ska se flugan så sent som möjligt så att den blir överraskad. Och eftersom laxen nästan alltid ser flugan underifrån, tänkte jag att det var smart att binda in en blå vinge. Då får den samma färg som himlen och syns inte förrän den är nära.

Det tar tid för mig att binda. Och om jag ska vara ärlig gör Jonas till slut många av momenten åt mig. Men till slut sitter den där. Min egen Gaulafluga. Och så vitt jag kan se, ser den bra ut. Jag tror på den!

Kvantitet blir kvalitet

Laxfiske känns så enkelt när man sitter inomhus i en skön soffa och det är flera månader till nästa pass. Men jag vet att så fort det är dags kommer mycket återigen kännas som frågetecken. Hur lång tid tar det egentligen att bli en duktig laxfiskare, att knäcka koderna och känna att man vet vad man håller på med?

– Bitarna började falla på plats efter två, tre år för min del. Och det hade säkerligen mycket med min fiskeiver att göra. Jag är alltid den som fiskar mest när vi väl fiskar, och det gör jag eftersom jag njuter så extremt, svarar Jonas och fortsätter sedan:

– Egentligen vet jag inte om jag är en särskilt duktig laxfiskare. Jag är nog mer flitig och fiskar väldigt aktivt och fokuserat. En del slappnar av när de landat en lax, jag fungerar precis tvärtom. Då blir jag ännu mer fokuserad och har väldigt svårt att sluta.

Precis detta beteende ledde för några år sedan till en bil med lackskador. Jonas var i Norge, drog på en storlax, landade den och placerade sedan fisken ovanpå motorhuven på sin bil som stod parkerad i skuggan. Sedan rusade han snabbt ned till älven igen för att fortsätta fiska under den eventuella huggperioden. Timmarna gick förstås och när han väl slutade, stod bilen mitt i solen.

– Jag fick dra loss laxen från bilen! Och även om jag skickade bilen på lackrekonditionering flera gånger, fick de aldrig någonsin bort siluetten av storlax.

Se möjligheter

Det har blivit mörkt och jag inser att det är dags att åka vidare. Men innan jag går frågar jag Jonas om bästa knepet om man vill lyckas som laxflugfiskare.

– Försök alltid att se möjligheter, inte problem! För när man tänker efter är det faktiskt helt fantastiskt att vi får ägna oss åt det här. Även en dag när de mesta strular.

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Samtal på söndag

På söndag är det återigen dags för ett nytt Samtal om laxlängtan. Denna gång är det laxfiskaren och DN-fotografen Jonas Lindkvist som är huvudperson. En laxfiskare med en utpräglad kärlek till sitt fiske och med en mycket stor tacksamhet över att det faktiskt finns något så underbart som flugfiske efter lax!

Foto: Joakim Roos

Bokslut 2009: Flugorna

För cirka tjugo år sedan, ve och fasa, började jag att binda flugor. Streamers i olika modeller och färger, som flera av dem gav mig framgångar vid olika regnbågsvatten. Streamers var en bra nybörjartyp, enkla flugor som var relativt lätt att fånga fisk på; inget kunde egentligen bli fel.

Det kunde det däremot med laxflugor. Vackra, svåra skapelser som krävde sitt proffs. Jag gav mig aldrig på att binda laxflugor, alldeles, alldeles för svårt tänkte jag. Så såg jag på det då, och så ser jag väl kanske devis på det fortfarande. Även om jag nu blivit lite mer nyanserad i min bild av laxflugans uppbyggnad och anatomi.

I början av årets säsong var det inte tal om jag skulle binda några flugor själv. Jag köpte raskt ett gäng fina färdigbundna tubflugor och i detsamma en massa självförtroende; flugorna var bra. En sak under kontroll, check! Och detta tänk har jag burit med mig under säsongen. Det finns så mycket bra flugor, så varför riskera att göra egna dåliga? Dessutom går det numera att köpa flugor till väldigt bra priser på till exempel flugor.se eller fiskeflugor.se. Mina två laxar tog jag på köpta flugor från dessa butiker. Den första laxen på en Blacky Green But bunden på en dubbelkrok i storlek tio och den andra laxen tog på en Ullsock, också den bunden på en dubbelkrok, fast i storlek åtta.

På precis en sådan här Ullsock från flugor.se tog jag min första Mörrumslax.

Men en känsla har vuxit sig allt starkare sista tiden, det vore en dimension till om jag kunde binda egna laxflugor. Flera duktiga medfiskare har jobbat in dessa tankar rätt djupt i mitt huvud. Jonas Lindkvist är en av dem. Han visade stora mått av generositet när han skickade en stor samling flugor till mig inför fisket i Namsen. ”Det är inga utställningsflugor, det är fiskeflugor” lät han meddela. Aha, det finns en skillnad. En stor del av det avskräckande med laxflugor försvann i ett nafs. Intressant! En annan Jonas, fiskebloggens Jonas Runnberg, har under våra gemensamma fisketurer visat många exempel på vilken naturlig del själva flugbindingen är av laxflugfisket. Flera gånger har jag fått ta del av hur han bundit nya flugor på plats, allt för att ha rätt fluga till rätt förutsättningar. Inspirerande!

Jonas Runnberg, fiskebloggen.se, binder dagens fluga vid älvstranden vid Namsen.

Så nu har jag väl kommit till den insikten att det är hög tid för mig att lära mig konsten att binda laxflugor. Och kanske inte minst eftersom det är något jag kan ägna mig åt under vinterhalvåret. Jag inser att det nog inte är så svårt som jag trott, eller rättare sagt, det finns nog en hel del laxflugor som är rimligt avancerade. Många moderna flugor har inte många likheter med engelsmännens konstverks-liknande mönster från 1800-talet. Planen är därför nu att hitta en bra kurs, för även inom detta område tror jag stenhårt på att gå samma väg som när jag lärde mig grunderna i kastteknik och kunskap om de vatten jag fiskat; använd den enda genvägen som finns inom laxflugfiske – ta hjälp av de som redan kan!

Bokslut 2009: Fiskarna

Det är inte lätt att fånga lax eller havsöring när man fiskar med fluga i strömmande vatten. Hela tanken är egentligen befängd; varför fiska på extremt skygg fisk, som det finns lite av och som framförallt inte äter? Ett bra svar från en invigd laxfiskare är sannolikt; just därför! Utmaningen är total och det krävs oerhört mycket av fiskaren för att nå framgång.

Detta visste jag mycket väl när jag bestämde mig för min satsning i våras. Och det var verkligen det stora måttet av omöjlighet som lockade mig. Jag har alltid fått mycket fisk och sökte större utmaningar.

Jag hade många mål med denna säsong. Jag skulle lära mig att kasta bra, lära mig att läsa poolerna, lära mig resonera kring flug- och linval och så förstås landa min första fisk på ett två-hands-flugspö. Och eftersom min bakgrund innehåller flera besök i Mörrumsån, så var väl min formulering egentligen att landa en fisk i Mörrumsån. Svårt, men inte omöjligt. Det borde kunna lyckas om jag satsade ordentligt under en hel säsong.

Och det gjorde faktiskt det. Under 2009 har jag landat fyra fiskar med mitt två-hands-flugspö. Inga särskilt stora fiskar, men vad gör väl det? Upplevelserna och glädjen har varit stor. Någon begåvad och klarsynt medfiskare sa till mig vid ett tillfälle att det inte går att välja storlek på fisken som hugger, och så är det förstås. Nästa säsong kanske jag har förmånen att drabba samman med riktiga bjässar, vem vet? På ett sätt, och detta menar jag på fullaste allvar, känns det bra att den stora laxen ännu inte bitit på just min fluga. Fyra mindre fiskar har gett mig en viss rutin och känsla för hur det är att drilla fisk med tvåhands-spöet. En rutin och känsla jag vet att jag kommer ha glädje av den dag något större nappar.

Söndagen den 5 april fiskade jag i ABUs pool, Skrea Hage, i Mörrumsån. Jag var på kastkurs och hade under lördagen sett flera medfiskare landa fisk. På söndagsförmiddagen åkte vi till Skrea och jag blev med en gång förälskad och hela sträckan kändes otroligt het. Känslan var så stark att jag återvände på eftermiddagen efter avslutat kurs för att fortsätta fiska i poolen. På ett av de sista kasten, på tredje rundan, sög det till. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag kände de tunga rycken, såg spötoppen gunga och insåg att jag hade napp! Jag drillade fisk i Mörrumsån! På fluga! Fisken visade sig rätt snabbt genom att den rullade i ytan. En öring, ingen tvekan om den saken. Den hade tagit flugan på nästan sträckt lina, ända inne vid kanten och nu visade det sig att den inte hade några planer på att lämna den platsen. En oro spred sig eftersom en massa rötter och annan bråte stack ut ett par meter från fisken, så jag satte hårt mot hårt. Och det hjälpte. Plötsligt simmade den mot mig och stannade precis rakt framför mig. Och där stannade den. Det tog ett par minuter innan jag kunde flytta den och då var den klar för landning. En makalöst vacker öringshona som jag återsatte med en gång. Hon var 57 cm lång och vackert vinterfärgad! Jag var glad som ett barn och så otroligt tacksam; min första Mörrumsfisk var ett faktum. Ett av målen för säsongen var uppfyllt!

I början av augusti fiskade jag en vecka i norska Namsen. Och den andra augusti kl 01.30 landade jag min andra fisk! Det var mitt i natten och augustimörkt. Nästan kolsvart alltså. Jag fiskade utloppsströmmen på vårt vald och längst ut på den 12 fot långa tafsen satt en rejäl Sunray Shadow, med en 14 cm lång vinge. Jag trodde inte särskilt på denna jättefluga, det måste jag erkänna. Men både Jonas Lindqvist som bundit den aktuella flugan och laxminken Jonas Runnberg som arrangerade resan, föreläste om mönstrets förträfflighet. Jag var helt ensam i mörkret när det plötsligt tog tvärstopp. Och tunga, starka knyck fortplantade sig genom spöet och in i min kropp. Jag höjde spöet i ett mothugg och fick svar med en gång! Fisken stod still, rusade inte, men hur mycket jag än böjde spöet för att rubba den, så hände absolut ingenting. Det här är en bra fisk, mumlade jag för mig själv och insåg att det var lönlöst att kalla på landningshjälp. Ingen var där. Men så, efter ett par minuters totalt stillastående, kom fisken plötsligt mot mig och jag insåg att det verkligen var en bra fisk, men inte en särskilt stor fisk. Jag tände pannlampan och såg den vackraste öring jag någonsin sett. Det var en glänsande brunöring, inte särskilt lång, kanske en 30–35 cm, men smällfet. Proportionerna var helt galna och den såg uppblåst upp. Men vad vacker den var. Efter jag krokat av den, fick den simma tillbaka. Kvar stod jag i mörkret med en mycket fin upplevelse.

Tre dagar senare, den femte augusti, regnade det hela dagen. Och när det började bli kväll, såg min laxfiskementor Jonas Runnberg allt annat än avslappnad ut. Något var på gång, det var nu det skulle ske. Kom med här Markus, sa han till mig. Vi ska ut till den lilla ön och därifrån ska du ta din första lax. Jag var inte sen att hoppa i båten kan jag lova. Väl ute på ön, som inte var större än tre gånger tio meter, gick Jonas genom strategin. Börja med korta kast, förläng dem efterhand. När du kommer dit, sa han och pekade tio meter snett ut, där kommer det hugga. Varje kast efter dessa ord kändes magiska. Snart skulle hugget komma! Och precis där Jonas pekat, precis där sträckte linan upp och spöet gungade till. Fisk, stammade jag, jag har fisk. Då hoppade laxen och vi båda såg att detta var motsatsen till en stor lax. Således gick den snabbt att landa. Vilken vacker lax det var. Silverblank med en grön rygg som längst upp längs ryggfenan övergick i grafitgrått. Det var Norges minste grilse, men det var min första lax! Exakt samtidigt, eller åtminstone inom en och samma minut fångade Claes en lax på strax under två kilo och Dennis, ja Dennis tog sin drömfisk. En hane på drygt fjorton kilo!

Jag hade bokat in tre dagar i Mörrum i slutet av säsongen. Den 28, 29 och 30 september (alltså innan det kom besked att säsongen skulle förlängas med tio dagar). Jobbet kom dock mellan och omöjliggjorde fiske den 28 och den 29. Morgonen den 30, klockan 06.00 mötte jag dock upp med min medfiskare Richard Torkar vid Rosendala, pool 32. Båda älskar denna pool, så det kändes logiskt att lägga säsongens sista dag just här! Jag började att fiska av nacken ovan hängbron och det gick inte så bra. Hade en alldeles för sjunkande spets på min flytlina, så varje kast resulterade i bottenkontakt. Och botten var just vad jag kallade ett inlägg här på bloggen klockan 07.18. Jag hade då fiskat av nacken och var på väg ned till en bra plats nedan bron där jag hade hugg tidigare i somras. I mitt inlägg, som jag skrev för att skingra de negativa tankarna som börjat smyga sig på, vädjade jag till mig själv att sluta knussla och åter plocka fram självförtroendet. Exakt 17 minuter efter att jag skickat inlägget från min iPhone till bloggen, högg det på min lilla ullsock. En dryg klumplängd lina var ute och det ryckte frenetiskt i mitt spö. Jag höjde spöet och då rusade fisken direkt nedströms. Inte så långt, kanske en femton meter, men rusningen resulterade i ett rejält kråkbo skjutlina på min rulle. Jag hade lossat bromsen helt när jag trädde spöet, och glömt spänna bromsen igen. Så när fisken gick, då spann rullen på frivarv. Jag knep om linan med en handen och trasslade upp med den andra. Fisken var kvar när jag var klar och äntligen kunde jag ägna mig åt att drilla fisk. Då simmade den mot mig och stannade precis framför, och sedan på ett par sekunder, simmade den nedströms och ställde sig ungefär där den huggit. Två gånger gjorde den likadant. Vid det här laget hade jag kommit fram till att det vore trevligt med hjälp vid landningen och ropade på Rickard som fiskade av nacken uppströms. Han kom med en gång springande, fast han kom nedströms ifrån. Såg du inte att jag drillade fisk när du gick förbi frågade jag. Trodde bara att du hade bottennapp igen svarade han… Vi kunde gemensamt landa en hanfisk på 62 cm. Till en början trodde vi att det var en hybrid, men sedan fastslogs det att det var en lax. Min första Mörrumslax! Vilken oerhört härlig avslutning på säsongen!

Fyra fiskar landades. Alla fick simma tillbaka. Och även om de inte var särskilt stora laxar och öringar, så tog de min fluga och bevisligen gör jag vissa saker rätt när jag fiskar. Upplevelserna gav mersmak och min laxlängtan blev inte mindre, bara större.

Vilken generositet!

Ibland blir man, eller rättare sagt jag, helt stum av tacksamhet och glädje. Idag inträffade ett sådant tillfälle. Jag fick nämligen ett paket på posten. Ett mycket, mycket bra paket.

Det hela började dock redan för ett par veckor sedan. Fick då mejl av en medfiskare som heter Jonas Lindkvist via denna blogg. Han är själv entusiastisk laxfiskare och delade med sig av bra tankar och tips till en mindre erfaren. Mycket spännande. Ett av Jonas främsta tips var att fokusera på Norge och när jag i samma veva kunde berätta att jag precis bokat resa till Namsen, ja då intensifierades kontakten. Och idag kom ett paket från Jonas. ”Lite flugor du kan ha glädje av i Norge” skrev han. Och det var en underdrift av rang. I paketet låg ett drygt trettiotal välbundna flugor sorterade efter högvatten, lågvatten, dag och natt. Makalöst! Än mer fantastiskt var att paketet innehöll ett stort antal Sunray Shadow. En fluga jag letat efter med ljus och lykta senaste dagarna helt utan framgång. Och som om det inte var nog fanns det också en påse med den officiella Gaula-flugan tillsammans med en länk till en norsk sajt. Klickade förstås på länken och hittar en artikel som handlar om att det är Jonas Lindkvist som skapat Gaula-flugan och dessutom landat ett fyrtiotal laxar på den! Klicka här för att läsa om flugan, om upphovsmannen samt se bilder på den.

Faktum är att denna solskenshistoria inte är helt unik. Jag har genom denna blogg kommit i kontakt med så många duktiga och generösa fiskekompisar, att jag knappt tror att det är sant. Laxminken Jonas Runnberg (fiske för Alla #2/09) är en av dessa. Det är han som fixar resan till Namsen som jag ska åka till nu på fredag. Denne Jonas har jag bara av samtal i telefon lärt mig massor av och nu lovar han att han ska göra vad han kan för att jag ska landa min första lax på tvåhandsfluga. 

Andra nya kompisar mejlar jag med och ett par av dem har jag stämt träff med vid ett par olika lax- och öringsvatten under sensommaren och hösten.

Nu kanske hela denna text är på gränsen till för sentimental, men det är inte utan att det är så jag känner. Jag är idag så extremt mycket bättre laxfiskare än vad jag var för bara fyra månader sedan. Och det är till stor del tack vare er som läser mina funderingar, kommenterar och mejlar. Stort tack. Och snälla fortsätt.