Samtal om laxlängtan med Jonas Runnberg

Jag hör ropet i mörkret:

– Fisk!

Och sedan hoppar en stor lax rakt framför mig. Ett par gånger. Ilsket kämpande för att komma loss. Och några få ögonblick senare hör jag nya kraftiga, våldsamma plask. Betydligt längre bort. Minuterna går och det enda som bryter inloppsströmmens konstanta brus är knarret från bromsen som jobbar. Ibland nya hopp. Tunga hopp. Plötsligt bryts allt av en svordom i mörkret. Sedan tystnad. Kompakt tappad-lax-tystnad.

– Det är ett sådant år, säger Jonas Runnberg, när han en kvart senare sluter upp vid min sida. Och sedan säger ingen av oss något mer. Det behövs liksom inte.

Minnena från vår gemensamma fiskeresa till norska Namsen i somras är starka. Och trots att vintern just nu håller oss i ett järngrepp, har vi lätt att resa tillbaka. Det märkte vi häromkvällen när jag ringde upp Jonas för ett samtal om laxlängtan.

Jag är framförallt ivrig att höra hur Jonas ser på min utveckling som laxflugfiskare. Eftersom han rätt väl vet vilken nivå jag befinner mig på, ber jag honom vara ärlig när jag frågar: Har jag vad som krävs?

– Alla kan fiska lax, och om man lägger mycket tid på sitt fiske, så kommer en lax sannolikt att hugga, förr eller senare. Men om man vill ta det längre, och verkligen bli en laxfiskare, ja då krävs något mer, då krävs passion! Och passion verkar du ha och det är det viktigaste. Men du har mycket kvar att lära, och ju mer du lär dig, desto tydligare ser du hur mycket du har kvar.

Jonas Runnbeg står tillsammans med Mattias Helde bakom den framgångsrika

fiskebloggen.se och resebyrån fiskeresor.nu Foto: Mattias Helde

Mink, bloggare och guide

Första gången jag hörde talas om Jonas Runnberg var i samband med en artikel om landets laxminkar som Mikael Frödin skrev i Fiske för alla #2, 2009. Därefter upptäckte jag fiskebloggen.se som Jonas skriver tillsammans med Mattias Helde och Tony Lundén-Gallipoli. Och när jag i våras tog kontakt med fiskeresor.nu för att förhöra mig om en kastkurs, ja då var det Jonas som svarade.

– Numera tycker jag nästan att det är roligare att hjälpa andra att få fisk, än att få fisk själv. Det är en stor kick, berättar Jonas och jag vet att det stämmer. Det var nämligen han som guidade mig till min allra första vilda lax. Den var inte stor, sannolikt Norges minsta grilse, men det var den första! Och Jonas var lika glad som jag.

ta vara på de tröga stunderna

Men en lax är bara en start. Och jag vill veta vad jag ska göra för att närma mig fler hugg. Och trots att frågan är stor, får jag ett rakt, om än oväntat, svar:

– Vill du bli framgångsrik vid laxälven så gäller det att ta tillvara de tröga stunderna på bästa sätt. Den tid, när det verkligen hettar till, är ganska begränsad. Övrig tid måste man lära sig att hantera, njuta av och ha roligt. Då blir man desto mer skärpt när det är dags.

Det är inte något problem, tänker jag tyst för mig själv. Är det något jag lärt mig detta första år som laxfiskare, är just att vänta. Och det har varit väldigt trevligt och njutbart!

– Men, säger Jonas som om han hört mina tankar, det betyder inte att du ska slappna av helt och hållet. Det finns alltid saker att göra mellan de heta stunderna som förbereder dig när det väl är dags:

– Om vattnet är lågt till exempel, ja då kan man alltid studera älven på ett sätt som man aldrig får chansen till annars. Hitta alla stenar, gropar, djupfåror och andra saker som är dolda när vattnet är djupare. Och är vattnet för högt ska du bevaka det hårt, för så fort det börjar sjunka har du de bästa chanserna på nystigen fisk på ståndplatserna.

Fokuserad

När det väl hettar till är det dags att lägga i högsta växel och gasa. Jonas kallar det att fiska aktivt:

– Jag kanske kan verka lugn och avkopplad, och det är jag nog för det mesta. Men när de rätta förhållandena kommer, ja då blir jag koncentrerad till tusen. Alla mina sinnen är på helspänn, och det finns inget annat än fiske just då. Ibland har jag hört folk som säger att det luktar lax vid älven. Eller så hör man ett plask i strömmen nedanför och plötsligt ser man fisk komma in på nacken. När fisken kommer och allt stämmer, då ska du vara laddad, pigg och med sinnena på helspänn.

Tillbaka till Namsen. Ett tydligt laxsteg sker. Jonas står i perfekt position vid inloppsströmmen. Det är oro i poolen, mellanlax och en och annan storlax, visar sig, slår ilsket och markerar. Spänningen är enorm. Jag står själv dåligt till och har därför valt att för en stund vara betraktare. Är tyst och väntar på att Jonas ska kasta, lägga flugan i position och sedan höja spöet till mothugg! Men det är exakt vad som inte sker. Han vevar i stället in, tar upp flugan, tittar på den och tar fram en ask ur fickan. Fixar något, jag ser inte vad, för att sedan fem minuter senare åter vada i position. Linan skjuter genom luften, tafsen sträcker ut och sekunden senare spänns linan:

– Fisk!

Efteråt frågar jag varför han stannade upp när det var världens läge? Fullt medveten om att jag själv skulle fiskat hårdare än någonsin förr:

– Hade fiskat med samma krok en stund, och när jag såg att det var lax på gång, ja då ville jag förstås ha en ny, knivskarp krok.

Rätt utrustning

– Ingenting får lämnas åt slumpen. Du ska fiska med rätt krokar, tafsar med rätt knutar och givetvis med en fluga du tror på. Spö och lina ska vara anpassade efter förhållandena så att du slipper stå och byta lina mitt i en huggperiod. Allt ska, med andra ord, vara i ordning och fungera! Tänk att tappa en fisk för att något i utrustningen inte fungerar. Det kan ju vara drömfisken eller kanske den enda fisk som tagit flugan på hela säsongen!

Inser att det kanske här öppnas en genväg till laxhuggen och frågar vilka märken det ska vara på prylarna? Den dörren stängs dock snabbt igen när Jonas säger:

– Utrustningen är jätteviktig, men inte varumärket. Men det är ju så här; hur man än vrider och vänder på det här med laxfiske, så kostar det pengar. Och då är det lika bra att kosta på sig det bästa.

Havöringsfiskare

Även om Jonas lägger mycket tid på sitt laxfiske, så dunkar ändå hjärtat hårdast för fiske efter havsöring. Det var nämligen där allt började en gång; fiske efter havsöring i skärgården utanför Nyköping. Och fortfarande lägger han mycket av sin tid på att locka den kustnära öringen till hugg.

– Jag är en havsöringsfiskande laxfiskare och jag tror faktiskt det är en stor anledning till att jag lyckades rätt bra med mitt laxfiske. Jag försöker alltid närma mig vattnet med stor försiktighet och hantera laxen som om den vore en öring, säger Jonas och fortsätter:

– Fisket efter kustöringen är väldigt billigt jämfört med fiske efter lax och havsöring i strömmande vatten. Det möjliggör många fisketimmar och en chans att bygga upp en intuition och känsla. Det har varit direkt avgörande för min del.

Lockande svårigheter

Att Jonas tog steget och blev laxfiskare, var når han insåg hur mycket svårare det faktiskt är jämfört med allt annat fiske.

– Det kanske låter konstigt, men ju svårare ett fiske är, desto roligare är det. Därför fiskar jag gärna tidigt på säsongen, när man ännu inte vet om det hunnit stiga någon lax. När laxen väl kommit, ja då har jag rätt lätt att tröttna, berättar Jonas och fortsätter:

– Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag verkligen gillar att känna kraften när det smäller på en lax, få drilla den och landa den. Att fånga en lax på fluga är prestige, även om det finns de som inte erkänner det. Men jag tycker att det är stort att gå till invägningen med en stor silvrig lax på ryggen

Jag gillar att Jonas trotsar Jante, att han vågar erkänna stoltheten över att ha lyckats med det nästan omöjliga. För även om jag ännu inte fått uppleva en vandring till invägningen med en nystigen lax, är det något jag drömt om sedan jag var tolv år och besökte Mörrum för allra första gången.

– Jag kommer så väl ihåg känslan av att gå med första laxen till invägningen. Det är viktigt att vara stolt över sin fångst!

Men, avbryter jag, hur stämmer det med att modernt catch-and-release-tänk?

– Ibland känns det givet att behålla fisken, och i andra sammanhang är det lika givet att den ska gå tillbaka. Min åsikt är att så länge det inte finns särskilda bestämmelser, är det upp till var och en att avgöra. Personligen är jag förespråkare för catch-and-release och är glad över att det blivit ett allt mer självklart synsätt på hur vi ska hantera laxen och havsöringen, svarar Jonas.

Fiska mycket

Planeringen inför 2010 är i full gång. Om några veckor startar kustöringssäsongen i Skåne och det ser Jonas som en av årets absoluta höjdpunkter. Han berättar också att det kommer bli flera resor till favoritälvarna i Skottland, i Norge och kanske också på Island. Och i Sverige kommer det framförallt att bli fiske i ”hemmaåarna” Rolfsån och Säveån, men givetvis också i Emån och några andra vatten som ligger honom extra varmt om hjärtat. Det kommer att bli ett mycket fiskeintensivt år. Precis som det alltid blir.

– Du måste också se till att fiska mycket, säger han till mig, för det är då du kan lära dig mer och tydligare se hur och var du ska fiska! Var nyfiken och intressera dig för dina medfiskare. Jag har lärt mig massor under årens lopp genom att vara genuint intresserad. Är man det, är det också många som delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Träna också på din kastteknik. Fokusera inte på att kasta långt, utan fokusera på att få flugan dit du vill, på det sätt du vill och sedan att den fiskar som den ska, säger Jonas:

– Sedan tycker jag också att du ska bli lite av en flugsnappare. Många framgångsrika laxflugfiskare har varit väldigt, väldigt duktiga på att titta djupt i andras flugaskar. Har själv alltid varit flitig på detta!

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Bokslut 2009: Flugorna

För cirka tjugo år sedan, ve och fasa, började jag att binda flugor. Streamers i olika modeller och färger, som flera av dem gav mig framgångar vid olika regnbågsvatten. Streamers var en bra nybörjartyp, enkla flugor som var relativt lätt att fånga fisk på; inget kunde egentligen bli fel.

Det kunde det däremot med laxflugor. Vackra, svåra skapelser som krävde sitt proffs. Jag gav mig aldrig på att binda laxflugor, alldeles, alldeles för svårt tänkte jag. Så såg jag på det då, och så ser jag väl kanske devis på det fortfarande. Även om jag nu blivit lite mer nyanserad i min bild av laxflugans uppbyggnad och anatomi.

I början av årets säsong var det inte tal om jag skulle binda några flugor själv. Jag köpte raskt ett gäng fina färdigbundna tubflugor och i detsamma en massa självförtroende; flugorna var bra. En sak under kontroll, check! Och detta tänk har jag burit med mig under säsongen. Det finns så mycket bra flugor, så varför riskera att göra egna dåliga? Dessutom går det numera att köpa flugor till väldigt bra priser på till exempel flugor.se eller fiskeflugor.se. Mina två laxar tog jag på köpta flugor från dessa butiker. Den första laxen på en Blacky Green But bunden på en dubbelkrok i storlek tio och den andra laxen tog på en Ullsock, också den bunden på en dubbelkrok, fast i storlek åtta.

På precis en sådan här Ullsock från flugor.se tog jag min första Mörrumslax.

Men en känsla har vuxit sig allt starkare sista tiden, det vore en dimension till om jag kunde binda egna laxflugor. Flera duktiga medfiskare har jobbat in dessa tankar rätt djupt i mitt huvud. Jonas Lindkvist är en av dem. Han visade stora mått av generositet när han skickade en stor samling flugor till mig inför fisket i Namsen. ”Det är inga utställningsflugor, det är fiskeflugor” lät han meddela. Aha, det finns en skillnad. En stor del av det avskräckande med laxflugor försvann i ett nafs. Intressant! En annan Jonas, fiskebloggens Jonas Runnberg, har under våra gemensamma fisketurer visat många exempel på vilken naturlig del själva flugbindingen är av laxflugfisket. Flera gånger har jag fått ta del av hur han bundit nya flugor på plats, allt för att ha rätt fluga till rätt förutsättningar. Inspirerande!

Jonas Runnberg, fiskebloggen.se, binder dagens fluga vid älvstranden vid Namsen.

Så nu har jag väl kommit till den insikten att det är hög tid för mig att lära mig konsten att binda laxflugor. Och kanske inte minst eftersom det är något jag kan ägna mig åt under vinterhalvåret. Jag inser att det nog inte är så svårt som jag trott, eller rättare sagt, det finns nog en hel del laxflugor som är rimligt avancerade. Många moderna flugor har inte många likheter med engelsmännens konstverks-liknande mönster från 1800-talet. Planen är därför nu att hitta en bra kurs, för även inom detta område tror jag stenhårt på att gå samma väg som när jag lärde mig grunderna i kastteknik och kunskap om de vatten jag fiskat; använd den enda genvägen som finns inom laxflugfiske – ta hjälp av de som redan kan!

Bokslut 2009: Fiskarna

Det är inte lätt att fånga lax eller havsöring när man fiskar med fluga i strömmande vatten. Hela tanken är egentligen befängd; varför fiska på extremt skygg fisk, som det finns lite av och som framförallt inte äter? Ett bra svar från en invigd laxfiskare är sannolikt; just därför! Utmaningen är total och det krävs oerhört mycket av fiskaren för att nå framgång.

Detta visste jag mycket väl när jag bestämde mig för min satsning i våras. Och det var verkligen det stora måttet av omöjlighet som lockade mig. Jag har alltid fått mycket fisk och sökte större utmaningar.

Jag hade många mål med denna säsong. Jag skulle lära mig att kasta bra, lära mig att läsa poolerna, lära mig resonera kring flug- och linval och så förstås landa min första fisk på ett två-hands-flugspö. Och eftersom min bakgrund innehåller flera besök i Mörrumsån, så var väl min formulering egentligen att landa en fisk i Mörrumsån. Svårt, men inte omöjligt. Det borde kunna lyckas om jag satsade ordentligt under en hel säsong.

Och det gjorde faktiskt det. Under 2009 har jag landat fyra fiskar med mitt två-hands-flugspö. Inga särskilt stora fiskar, men vad gör väl det? Upplevelserna och glädjen har varit stor. Någon begåvad och klarsynt medfiskare sa till mig vid ett tillfälle att det inte går att välja storlek på fisken som hugger, och så är det förstås. Nästa säsong kanske jag har förmånen att drabba samman med riktiga bjässar, vem vet? På ett sätt, och detta menar jag på fullaste allvar, känns det bra att den stora laxen ännu inte bitit på just min fluga. Fyra mindre fiskar har gett mig en viss rutin och känsla för hur det är att drilla fisk med tvåhands-spöet. En rutin och känsla jag vet att jag kommer ha glädje av den dag något större nappar.

Söndagen den 5 april fiskade jag i ABUs pool, Skrea Hage, i Mörrumsån. Jag var på kastkurs och hade under lördagen sett flera medfiskare landa fisk. På söndagsförmiddagen åkte vi till Skrea och jag blev med en gång förälskad och hela sträckan kändes otroligt het. Känslan var så stark att jag återvände på eftermiddagen efter avslutat kurs för att fortsätta fiska i poolen. På ett av de sista kasten, på tredje rundan, sög det till. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag kände de tunga rycken, såg spötoppen gunga och insåg att jag hade napp! Jag drillade fisk i Mörrumsån! På fluga! Fisken visade sig rätt snabbt genom att den rullade i ytan. En öring, ingen tvekan om den saken. Den hade tagit flugan på nästan sträckt lina, ända inne vid kanten och nu visade det sig att den inte hade några planer på att lämna den platsen. En oro spred sig eftersom en massa rötter och annan bråte stack ut ett par meter från fisken, så jag satte hårt mot hårt. Och det hjälpte. Plötsligt simmade den mot mig och stannade precis rakt framför mig. Och där stannade den. Det tog ett par minuter innan jag kunde flytta den och då var den klar för landning. En makalöst vacker öringshona som jag återsatte med en gång. Hon var 57 cm lång och vackert vinterfärgad! Jag var glad som ett barn och så otroligt tacksam; min första Mörrumsfisk var ett faktum. Ett av målen för säsongen var uppfyllt!

I början av augusti fiskade jag en vecka i norska Namsen. Och den andra augusti kl 01.30 landade jag min andra fisk! Det var mitt i natten och augustimörkt. Nästan kolsvart alltså. Jag fiskade utloppsströmmen på vårt vald och längst ut på den 12 fot långa tafsen satt en rejäl Sunray Shadow, med en 14 cm lång vinge. Jag trodde inte särskilt på denna jättefluga, det måste jag erkänna. Men både Jonas Lindqvist som bundit den aktuella flugan och laxminken Jonas Runnberg som arrangerade resan, föreläste om mönstrets förträfflighet. Jag var helt ensam i mörkret när det plötsligt tog tvärstopp. Och tunga, starka knyck fortplantade sig genom spöet och in i min kropp. Jag höjde spöet i ett mothugg och fick svar med en gång! Fisken stod still, rusade inte, men hur mycket jag än böjde spöet för att rubba den, så hände absolut ingenting. Det här är en bra fisk, mumlade jag för mig själv och insåg att det var lönlöst att kalla på landningshjälp. Ingen var där. Men så, efter ett par minuters totalt stillastående, kom fisken plötsligt mot mig och jag insåg att det verkligen var en bra fisk, men inte en särskilt stor fisk. Jag tände pannlampan och såg den vackraste öring jag någonsin sett. Det var en glänsande brunöring, inte särskilt lång, kanske en 30–35 cm, men smällfet. Proportionerna var helt galna och den såg uppblåst upp. Men vad vacker den var. Efter jag krokat av den, fick den simma tillbaka. Kvar stod jag i mörkret med en mycket fin upplevelse.

Tre dagar senare, den femte augusti, regnade det hela dagen. Och när det började bli kväll, såg min laxfiskementor Jonas Runnberg allt annat än avslappnad ut. Något var på gång, det var nu det skulle ske. Kom med här Markus, sa han till mig. Vi ska ut till den lilla ön och därifrån ska du ta din första lax. Jag var inte sen att hoppa i båten kan jag lova. Väl ute på ön, som inte var större än tre gånger tio meter, gick Jonas genom strategin. Börja med korta kast, förläng dem efterhand. När du kommer dit, sa han och pekade tio meter snett ut, där kommer det hugga. Varje kast efter dessa ord kändes magiska. Snart skulle hugget komma! Och precis där Jonas pekat, precis där sträckte linan upp och spöet gungade till. Fisk, stammade jag, jag har fisk. Då hoppade laxen och vi båda såg att detta var motsatsen till en stor lax. Således gick den snabbt att landa. Vilken vacker lax det var. Silverblank med en grön rygg som längst upp längs ryggfenan övergick i grafitgrått. Det var Norges minste grilse, men det var min första lax! Exakt samtidigt, eller åtminstone inom en och samma minut fångade Claes en lax på strax under två kilo och Dennis, ja Dennis tog sin drömfisk. En hane på drygt fjorton kilo!

Jag hade bokat in tre dagar i Mörrum i slutet av säsongen. Den 28, 29 och 30 september (alltså innan det kom besked att säsongen skulle förlängas med tio dagar). Jobbet kom dock mellan och omöjliggjorde fiske den 28 och den 29. Morgonen den 30, klockan 06.00 mötte jag dock upp med min medfiskare Richard Torkar vid Rosendala, pool 32. Båda älskar denna pool, så det kändes logiskt att lägga säsongens sista dag just här! Jag började att fiska av nacken ovan hängbron och det gick inte så bra. Hade en alldeles för sjunkande spets på min flytlina, så varje kast resulterade i bottenkontakt. Och botten var just vad jag kallade ett inlägg här på bloggen klockan 07.18. Jag hade då fiskat av nacken och var på väg ned till en bra plats nedan bron där jag hade hugg tidigare i somras. I mitt inlägg, som jag skrev för att skingra de negativa tankarna som börjat smyga sig på, vädjade jag till mig själv att sluta knussla och åter plocka fram självförtroendet. Exakt 17 minuter efter att jag skickat inlägget från min iPhone till bloggen, högg det på min lilla ullsock. En dryg klumplängd lina var ute och det ryckte frenetiskt i mitt spö. Jag höjde spöet och då rusade fisken direkt nedströms. Inte så långt, kanske en femton meter, men rusningen resulterade i ett rejält kråkbo skjutlina på min rulle. Jag hade lossat bromsen helt när jag trädde spöet, och glömt spänna bromsen igen. Så när fisken gick, då spann rullen på frivarv. Jag knep om linan med en handen och trasslade upp med den andra. Fisken var kvar när jag var klar och äntligen kunde jag ägna mig åt att drilla fisk. Då simmade den mot mig och stannade precis framför, och sedan på ett par sekunder, simmade den nedströms och ställde sig ungefär där den huggit. Två gånger gjorde den likadant. Vid det här laget hade jag kommit fram till att det vore trevligt med hjälp vid landningen och ropade på Rickard som fiskade av nacken uppströms. Han kom med en gång springande, fast han kom nedströms ifrån. Såg du inte att jag drillade fisk när du gick förbi frågade jag. Trodde bara att du hade bottennapp igen svarade han… Vi kunde gemensamt landa en hanfisk på 62 cm. Till en början trodde vi att det var en hybrid, men sedan fastslogs det att det var en lax. Min första Mörrumslax! Vilken oerhört härlig avslutning på säsongen!

Fyra fiskar landades. Alla fick simma tillbaka. Och även om de inte var särskilt stora laxar och öringar, så tog de min fluga och bevisligen gör jag vissa saker rätt när jag fiskar. Upplevelserna gav mersmak och min laxlängtan blev inte mindre, bara större.

Bokslut 2009: Fiskevatten

MÖRRUMSÅN. Den absolut största delen av mitt fiske under denna säsong har jag ägnat åt Mörrumsån. Denna vackra och på många ställen lättfiskade å, full med rekordstora laxar och havsöringar som lockar och skapar förhoppningar med sina våldsamma plask och head and tail. Men samtidigt kanske den svåraste av alla vatten när det kommer till chanserna att landa fisk. Och detta året har verkligen inte varit särskilt upplyftande sett ur det perspektivet. Under majlaxfisket landades det till exempel bara 21 laxar på hela Kronolaxfiskets sträcka, men å andra sidan var snittvikten nästan 12 kg. (Och störst var förstås Alex Vikunds makalösa och silverblanka lax från pool 1 som vägdes in på 19,06 kg.) Dessa två motsatspar; få fiskar som landas, men stora fiskar, är förstår en bidragande orsak till Mörrumsåns magi.

Av 25 fiskedagar ägnade jag 14 dagar till Mörrumsfiske. Nio av dessa på Kronolaxfiskets sträckor, övriga fördelade mellan Mörrumsåns FVO, Hotell Walhallas sträcka, och ABUs sträckor. Dessa dagar har gett mig fina chanser att faktiskt lära känna ”mitt” vatten och gjort att jag numera har några pooler jag absolut tror på och som jag gillar att fiska. Och visst fiskar man bättre när tron finns där och känslan är rätt? De pooler som för min del blivit magiska är kanske föga förvånande, 1, 12, 17, 31 och 32. Några av åns mest klassiska flugpooler med andra ord. Favoriterna, jag har två, är 17 och 32. Den sistnämda mest på grund av dess natur, men att jag både haft laxhugg och landat fisk i poolen, spelar förstås också in. På ABUs vatten måste jag förstås nämna Skrea Hage. En pool som direkt ger en känsla av att det kommer slå på fisk!

Jag känner väldigt mycket igen mig i citatet från filmen om Mörrumsån som säger att ”det handlar om en känsla som av utomstående kan uppfattas som besatthet, medan det egentligen handlar om en djup relation till Mörrumsån, som närmast är att likna vid kärlek.” Det händer konstiga saker i mig när jag tänker på att jag ska till Mörrum och jag får svårt att koncentrera mig, och nu när säsongen nu är över känner jag stundtals en klump i halsen och smula tomhet i hjärtat. Mörrumsån har blivit mitt hemmavatten och det är här jag fortsättningsvis kommer fokusera mitt fiske. Att jag i år haft förmånen att landa ett par fiskar i ån har förstås gett mersmak.

BYSKE ÄLV. Mitt första år som laxflugfiskareaspirant har fört mig till två ytterligare vatten långt bort. Dagarna efter midsommar ägnade jag åt vilda och helt magiska Byske Älv. Vilken fin upplevelse det var! Veckorna innan mitt fiske, var fisket i älven mycket, mycket bra. Jag anlände dock tillsammans med årtiondets högtryck och fiskade varje dag i värme mellan 28–31 plusgrader. Fisket blev svårt. Men upplevelserna var många och oroligt givande och Byske tog med en gång ett stadigt tag om mitt hjärta. Och jag är tveksam om det någonsin kommer att släppa. Jag ska absolut fiska i Byske många gånger framöver.

Byske Älv är en av Sveriges få outbyggda älvar och det märks verkligen. På många vis är älven raka motsatsen till Mörrumsån. I Byske är i stort sett ingenting tillrättalagt eller gjort för att underlätta för oss fiskare. Och det känns väldigt bra! Att till exempel fiska av Droppaforsen är stort. Man är helt ensam med en totalt vild natur, urskog och förstås inte minst en rasande fors som planar ut i en magisk nacke för att sedan ta ny fart och med full kraft övergå i en ny otyglad ström. Bara att vara där ger minnen för livet, att dessutom få fiska av nacken, ja det går knappast att beskriva. Man känner sig utvald.

NAMSEN. I början av augusti förverkligade jag en dröm jag haft i många år; en veckas laxfiske i Norge! Jag och sju medfiskare förfogade över ett vald på drygt femhundra meter i Namsen. Detta var förstås en helt annan upplevelse än både Mörrum och Byske. För er som fiskat i Norge vet precis vad jag menar; Norge är magiskt och en norsk älv är... ja den är precis som på film. Ett ljust vatten, kulör ”ginger”, helt kristallklart, breda älvstränder av runda stenar och strömmar som tar väl hand om flugan och fiskar den på bästa vis. Och som om detta inte räcker så är man omgiven av stora berg som snabbt sänder tankarna till Tolkiens värld.

Namsen-veckan var en stor upplevelse för mig. Och jag kommer återkomma till den flera gånger kommande dagar. Vi hade nämligen extremt trevligt och jag fick både uppleva glädjen att fånga min första lax (inte så stor…) och se när fiskekompisen Dennis Lantz landade sitt livs fisk; en laxhane på drygt 14 kg! Men framförallt fick jag ägna en hel vecka åt fisket jag älskar på en av de vackraste platser jag någonsin fiskat. Det var stort.

Och det är väl precis det som jag tycker varit så fantastiskt med de fiskevatten och pooler jag fiskat under denna säsong. Varje plats har varit som balsam för själen. Trots att de skilt sig åt på väldigt många vis. Jag kan inte säga att någon älv har varit bättre eller sämre. De har alla levererat upplevelser som jag kommer bära med mig under hela vintern, ja kanske hela livet. Vilken hobby man valt!

Kvällen innan avfärd

Ja, då sitter jag äntligen här och sorterar flugor, styrslangar, krok mm inför resan till Norge. Åker imorgon strax efter lunch. Landar först i Göteborg för att där möta upp lite resekompisar och sedan kör vi bil därifrån. Ska bli sjukt kul och jag vet att jag kommer lära mig massor. Och om inte jag får förmånen att landa fisk denna vecka, ja då lär jag varje fall få se någon göra det. Alla rapporter verkar nämligen riktigt bra. Det har varit flom i Namsen senaste dagarna och man vet att mycket ny fisk har stigit. Dessutom har det landats bra med grilse senaste veckan och det tycker jag skulle vara en alldeles perfekt start för min del! Nåväl. Nu är det packa och drömma som gäller. Kl 12 på lördag startar fisket. Galet.

Flugor finns det att välja bland. Nu ska jag bara lyckas välja rätt.

Vilken generositet!

Ibland blir man, eller rättare sagt jag, helt stum av tacksamhet och glädje. Idag inträffade ett sådant tillfälle. Jag fick nämligen ett paket på posten. Ett mycket, mycket bra paket.

Det hela började dock redan för ett par veckor sedan. Fick då mejl av en medfiskare som heter Jonas Lindkvist via denna blogg. Han är själv entusiastisk laxfiskare och delade med sig av bra tankar och tips till en mindre erfaren. Mycket spännande. Ett av Jonas främsta tips var att fokusera på Norge och när jag i samma veva kunde berätta att jag precis bokat resa till Namsen, ja då intensifierades kontakten. Och idag kom ett paket från Jonas. ”Lite flugor du kan ha glädje av i Norge” skrev han. Och det var en underdrift av rang. I paketet låg ett drygt trettiotal välbundna flugor sorterade efter högvatten, lågvatten, dag och natt. Makalöst! Än mer fantastiskt var att paketet innehöll ett stort antal Sunray Shadow. En fluga jag letat efter med ljus och lykta senaste dagarna helt utan framgång. Och som om det inte var nog fanns det också en påse med den officiella Gaula-flugan tillsammans med en länk till en norsk sajt. Klickade förstås på länken och hittar en artikel som handlar om att det är Jonas Lindkvist som skapat Gaula-flugan och dessutom landat ett fyrtiotal laxar på den! Klicka här för att läsa om flugan, om upphovsmannen samt se bilder på den.

Faktum är att denna solskenshistoria inte är helt unik. Jag har genom denna blogg kommit i kontakt med så många duktiga och generösa fiskekompisar, att jag knappt tror att det är sant. Laxminken Jonas Runnberg (fiske för Alla #2/09) är en av dessa. Det är han som fixar resan till Namsen som jag ska åka till nu på fredag. Denne Jonas har jag bara av samtal i telefon lärt mig massor av och nu lovar han att han ska göra vad han kan för att jag ska landa min första lax på tvåhandsfluga. 

Andra nya kompisar mejlar jag med och ett par av dem har jag stämt träff med vid ett par olika lax- och öringsvatten under sensommaren och hösten.

Nu kanske hela denna text är på gränsen till för sentimental, men det är inte utan att det är så jag känner. Jag är idag så extremt mycket bättre laxfiskare än vad jag var för bara fyra månader sedan. Och det är till stor del tack vare er som läser mina funderingar, kommenterar och mejlar. Stort tack. Och snälla fortsätt. 

Nya flugor i asken

Greenlander från Serien Salar av Mikael Frödin.

Köpte idag en uppsättning flugor till Namsen-resan. Uteslutande tubflugor och mestadels flugor ur Mikael Frödins Salar-serie. Handlade på Sportfiskegiganten i Malmö och jag kan erkänna att jag blev förvånad dels över hur stort sortiment de hade, dels vilka bra priser de höll. 

Namsen-förberedelser

Har precis avslutat dagens arbete med byggnationen hemma. Och ska nu ge mig i kast med att förbereda lite inför Namsen-resan. Känns helt otroligt; om precis en vecka är jag på väg till Norge för att fiska lax! Det är något jag drömt om sedan jag var barn. Vet fortfarande inte jättemycket om valdet vi har till vårt förfogande, förutom att det egentligen är en spinnpool och därför djup på många ställen. Så det blir en del fiske från båt. Vet också att att valdet är en holding-pool för stor fisk. Så om det smäller på, ja då kan det vara något stort. Senaste fem åren har det varje år tagits lax på över 20 kg på detta vald. Galet.