tisdag 21 juli 2009

Laxhugg i Rosendala

Undertecknad fiskar av nacken vid Rosendala. Foto Sara Storm

Åter hemma från en Mörrumsresa kan jag ännu en gång konstatera att ån ligger mig varmt om hjärtat. Det är något visst att fiska i Mörrum. Och denna gång var det dessutom extra speciellt; lillkillen var hemma hos farmor och farfar och min kära var med och fiskade.

Men, låt mig börja med det allra viktigaste.

På eftermiddagen fiskade jag en runda i pool 32, vid Rosendala. Det var ett märkligt väder. Med jämna mellanrum kom oerhörda störtskurar som påminde om monsunregn, för att i nästa stund dra bort och ersättas med strålande sol. Ett bra fiskeväder med mycket omslag med andra ord. Började fiska av nacken ovan hängbron, och begav mig därefter ned en bit nedan det lilla fallet. En het sträcka som Mörrumsguiden Magnus Hammarström tipsat mig om. Efter ungefär tio kast kom så äntligen det jag väntat och längtat efter. Ett hårt och mycket bestämt drag i flugen som fick spöet att gunga till rejält. Hugg! Laxhugg!? Väntade en sekund, två sekunder, ja kanske till och med tre sekunder på att det skulle tynga i spöet. Men icke. Fisken kände på flugan och konstaterade att den inte var tillräckligt intressant. Gjorde förstås några nya kast på fläcken, men det var åter lugnt. Men jisses vilken skön känsla! Det skulle förstås vara mycket roligare att få drilla fisken, men bara att få känna hugg ger en skön känsla och dessutom tecken på att jag fiskar någorlunda rätt. Mycket nöjd över upplevelsen fortsatte jag ned för att gå en runda i 31:an.

Mörrumsresan började dock redan kvällen innan. Jag och min kära anlände, gick den vanliga rundan pool ett till fyra och tillbaka. Sedan checkade vi in i den gamla håvstugan vid Kungsforsen. Ett riktigt schysst och mysigt boendealternativ. Fräscht, två rum med två sängar i varje en meter från ån. På kvällen tände vi vår medhavda grill för att nästan direkt se den släckas av det åskväder och regn som plötsligt drog in. Men det kändes fint att sitta med öppen dörr, höra och se Mörrumsån, regnet  som öste ned, läppja på en kall öl och småprata om allt och inget. Allt det där man så sällan hinner med hemma när en 15 månaders kille kräver uppmärksamhet.

Kl 04.30 ringde klockan. Skön känsla att dra på sig vadarna, stiga ut ur stugan och vara redo för att fiska. Normalt sett har jag 16 mil att köra från det att jag stiger ut till jag kan börja fiska. Konstaterade att vattnet stigit något och att det nu var anständiga 13 kubikmeter (förra veckan var det åtta). Jag gick, förstås, upp till pool 17 för att starta min dag. Fiskade först en runda ovan bron där vattnet är lite djupare. En fisk var uppe och slog retsamt ett par gånger. Gick uppströms och fiskade av nacken mellan 17 och 18. Letade efter partier med djupt och snabbt vatten. Därefter upp till pool 19. En pool jag hört så mycket gott om, men aldrig förstått mig på. Var fiskar man? Det är gräs längs hela kanten och där det finns öppningar, ja där verkar det vara hur djupt som helst. Trotsade djupet och gick in. Det var djupt, men ok. Men snabbt upptäckte jag att det var grunt och fin vadsträcka längs hela kanten, på andra sidan gräset. Det var alltså bara djupt där man stiger i och går upp, men fin vadsträcka resten. Gick en kort runda och blev på riktigt gott humör. Fin pool!

Återvände till håvstugan för att äta frukost med min kära. Gick upp om konditoriet och köpte nybakade bullar. Skön morgon.


Mysigt boende, håvstugan vid Kungsforsen.

Min kära tog sig sedan an pool två och tre med spinnspöet i högsta hugg. Själv gick jag ett par rundor i ettan. En pool jag flera gånger beskrivit som ofiskbar vid lågvatten. Nu måste jag delvis revidera detta. Nedre delen, nedanför den lilla nacken, går det utmärkt att fiska. Kändes dessutom som en riktigt fin sträcka. Otroligt kul att börja känna sitt vatten och hitta ”nya” sträckor som jag själv eller andra tidigare dömt ut under vissa förhållanden.

Nästa stopp blev nere vid pumphuset, poolerna 12–15. Min kära tog mitt flugspö och gav det en chans. Till min stora glädje verkade hon tycka att det var kul och dessutom såg det bra ut! Skulle vara kul att få dela laxfiskeintresset med livskamraten. Nu vet jag förstås att lika intresserad som jag är kommer hon aldrig att bli. Jag är lite mer intensiv kring det jag fastnar för än vad hon och alla andra är. Men att få med henne på ett antal rundor per år och kanske en Norge-resa, ja det skulle vara en riktig höjdare!

Klockan hade hunnit slå eftermiddag och vi bestämde oss för att fiska genom poolerna 32–29. Vi körde upp till PersaKvarn och parkerade. Promenerade vidare upp till 32:an och fick, som jag skrev överst, känna på ett riktigt skönt hugg.

Sista stopp innan hemfärd till lillkillen, blev åter pool 1 och pool 2. Mycket turister, men inga fiskare. Faktum är att precis så var det hela dagen. Ån var helt tom på fiskare; det vara bara vi var vi kom. Kanske läge att sänka kortpriserna rejält under juli månad? Kronolaxfisket har ju ingen direkt glädje av att ån är tom. Framförallt inte när stränderna är fulla av turister som faktiskt vill se fiskare. Och kanske en och annan fisk.

Hemfärden gick till att börja planera nästa veckas resa till Namsen. Och vi kunde konstatera att varken jag eller min kära ägnat vårt bygge därhemma en tanke senaste dygnet. Fasen vad fint och nyttigt det är att komma bort ibland.

3 kommentarer:

Richard sa...

Låter grymt fint. Och grattis till ett gott gung i spöt! :) Jag har varit i Mörrum ngn gång och haft lite tur, men jag känner att jag verkligen vill lära mig mer av ån. Kanske träffas och ta en tur tillsammans i sensommar?

/Richard

Markus Lindsjö sa...

Hej Richard!
Det var fint. Lovar. Träffas gärna någon gång och fiskar. Ska upp till Mörrum den 20 och 21 augusti enligt mina planer, och då vore det kul med sällskap. Skicka ett mejl till markus_lindsjo@hotmail.com så kan vi bestämma närmre.

Hej hej
Markus

Richard sa...

Så där, nu har du ett mail i din inbox som väntar :)

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se