Samtal om laxlängtan med Roger ”Ragge” Johnsson

– Bästa fisken, säger Roger Johnsson, eller Ragge som han oftast kallas, och funderar en rätt lång stund innan han fortsätter:

– Ja, det är väl den senaste. Och i mitt fall är det en 95 cm lång hybrid som jag tog i pool fyra i Mörrumsån den 30 september i år.

Och jag förstår honom. En lekfärgad hanne, nästan kamouflage, med torpedformad kropp och en tydlig, markerad, aggressiv krok i underkäken. Vackrare än så blir inte en höstfisk.

Ödmjuk storfiskare

Första gången jag hörde talas om Roger ”Ragge” Johnsson var 2007. Jag var uppe i Västerbotten och besökte mina svärföräldrar. Passade då på att besöka Fällfors, tre mil uppströms Byske, för att se om jag kunde skymta någon fisk i laxtrappan i älven. Någon fisk fick jag inte se, däremot en tidning som hette ”Fiska i norr”. Och i en artikel om Rickleån, skriven av Calle Bredberg, figurerade Roger. Det som fick mig att reagera var följande stycke:

”Det märks tydligt att Ragge har enorma kunskaper när det gäller lax- och havsöringsfiske, trots en ödmjuk inställning och återhållsamhet när det gäller att berätta om de egna bedrifterna. När Johan i alla fall lyckas dra ur honom att han landat ett hundratal flugspöfångade laxar över tio kilo försöker han omgående tona ned sina bedrifter.

– Ja-ja, men det är ju bara ungefär hälften som är blanklax.”

Foto: Jonke Höglund

Framgång är ingen slump

Det är höst, en mörk novemberkväll, och jag sitter mitt emot Roger på en pizzeria i Mörrum och pratar om laxfiske. För när jag insåg att killen med ett hundratal landade laxar över tio kilo var hemmahörande i Mörrum, ja då insåg jag förstås att det fanns en stor källa till kunskap i min närhet. Och nu sitter vi här. Jag frågar och Roger svarar, bjuder på sina kunskaper och förklarar.

– Det absolut viktigaste när man fiskar lax är att inse att om det hugger, så är det sällan en slump. Man måste ha rätt drag på flugan och linan, fiska på rätt djup och framförallt kasta i rätt vinkel i förhållande till strömhastigheten. Då kan det fungera och då kan man få en känsla av att det kommer att fungera.

– Och på samma sätt; när det känns som att det inte fungerar, ja då fungerar det sällan.

Flugans effektivitet förändras

När jag uppmärksammar honom på att han inte kommenterade flugvalet i vad som leder fram till hugg svarar Roger:

– Självklart är flugvalet jätteviktigt, men det är ännu viktigare hur flugan presenteras. Om du till exempel kan få en lax att stiga och vända för att ta flugan, ja då tar den nästan alltid.

Vi fördjupar oss snabbt i diskussionen om flugor. Hur bra är vissa flugmönster? Finns det flugor som alltid fungerar? Eller är det bara så att vissa flugor blir favoriter, alla väljer att fiska med dem, och som en konsekvens av detta är det dessa flugor som fångar all fisk.

– Nog finns det flugor som nästan alltid fungerar, Ullsocken är ett sådan till exempel. Men jag tycker också att man kan se att vissa flugor minskar eller ökar i effektivitet i takt med att färgen på ett vatten ändras. En fluga som var bra för några år sedan, är inte nödvändigtvis så bra längre. Ett exempel på det är Beiss-flugan som jag har tagit massor med lax på, men som jag inte tycker fungerar särskilt bra längre.

Ett uttråkat sällskap femtonåringar kommer in på pizzerian och slår sig ned vid bordet bredvid. Medan de funderar och diskuterar huruvida de ska åka in till stan beställer de pizza. Jag och Roger beställer var sin Loka. Citron.

Aktivt fiske

– Det är ingen slump att vissa blir duktiga laxflugfiskare. Alla jag känner till har kämpat för att lyckas och de fiskar medvetet och aktivt. Det handlar ju inte om att kasta långt. Det handlar om att läsa vatten, hålla sig uppdaterad och vara aktiv i sitt fiske hela tiden.

Jag hör vad Roger säger och förstår. Vet inte hur många gånger jag slappnat av när jag gjort mitt kast och övergått till att tänka på nästa kast istället för att fokusera på flugan som faktiskt börjat fiska. Inser dock att min medvetenhet om detta är ett steg i rätt riktning.

Ungdomarna vid bordet bredvid får in sina pizzor. Någon är högljutt missnöjd. Och på teven ovanför har precis någon form av kampsportsmatch dragit igång. Det är inte svårt att stanna kvar i laxfisket.

Sista dagen på säsongen landade Roger ”Ragge” Johnsson denna fantatiskt vacka hybrid efter en hård kamp i pool 4 i Mörrumsån. Foto: morrum.com

Osannolika 90-talet

Roger berättar om det magiska nittiotalet när Mörrumsån hade sitt bästa fiska någonsin. Han är upprymd och enormt tacksam över att ha få upplevt det, men blir snabbt allvarsam när han konstaterar att det sannolikt aldrig kommer åter. Åtminstone inte som det var då.

– Det låter helt sjukt, men det var faktiskt inte särskilt svårt att få på en storlax. Något år tog jag ett tiotal majlaxar och ingen vägde under tolv kilo! Så om man tappade en fisk, ja då var det bara att fortsätta. Nästa var inte långt borta.

Sin hittills största lax tog Roger ”Ragge” Johnsson i pool 15 i Mörrumsån i slutet av april 1992.

– Den vägde 23 kilo. Men var bara det årets tredje största nystigna lax…

– Det var galna år och det hände flera gånger att jag kom till invägningen och fick stå i kö! Och samtliga fiskare framför mig vägde alla in fisk i vikter mellan tio och femton kilo. Ja, det var faktiskt så bra att väldigt många norrmän struntade i sina egna älvar de åren och åkte hit till oss i Blekinge, säger han och får något svagt drömskt i blicken:

– Jag lärde sig mycket av att få drilla så mycket storlax!

 

Kärlek till Byske älv

Även om det mesta av Rogers fiske sker på hemmaplan, i Mörrumsån, blir det förstås också fisken i andra strömmande vatten. Norge blir det med ojämna mellanrum och Roger har bland annat varit med och spelat in fiskefilmerna ”Laxjakt i Gaula” och ”Tur till Nordland – Laxfiske i Beiarelva”. Men allra överst på hans topplista ligger natursköna Byske älv. Ett vatten han lärde känna utan och innan under sina studieår i Umeå:

– En vecka innan midsommar i Byske är inskrivet i kontraktet hemma. Har man en gång upplevt styrkan i en Byskelax, måste man få göra det igen. De är så starka och gör otroliga rusningar. Dessutom är miljön fantastisk att fiska i, berättar Roger och jag kan bara nicka instämmande. Byske älv är något extra.

Att spela i elitserien

Även om Roger lyckats landa många och stora laxar, går det förstås oftast många dagar mellan huggen. Och det är precis det som är utmaningen.

– Flugfiske efter lax är svårt och jakten som krävs för att lyckas är det som är grejen, det som gör det meningsfullt. Laxfiskets värld är adrenalin, mer allvar. Laxfiske är elitserien. Och om det inte vore för de enorma kickarna, ja då skulle jag inte hålla på med det, säger han och fortsätter:

– Av den anledningen är jag helt ointresserad av att åka till Kola och fiska i Ponoi. Mängden fisk är inte intressant.

Denna insikt har inneburit att Roger numera inte har några problem med att säsongen är över och att det nästan är ett oöverskådligt långt vinteruppehåll:

– Jag längtar till när det är hett, när det känns att det är dags. Där emellan finns det mycket annat jag kan lägga min tid på.

Slutet på början

Om ett år fyller Roger ”Ragge” Johnsson 40. Inte direkt lastgammal för att vara en laxflugfiskare, men han kan ändå redan nu se tillbaka på en lång karriär som tog sin start när han var tolv–tretton år.

– Man blir ju aldrig fullärd. Det finns alltid nytt att lära och jag tar intryck av både erfarna, skickliga laxfiskare, men också av nybörjare. Alla kan lära sig något nytt av varandra:

– Någon sa en gång att det tar 25 år att lära sig grunderna. Så det är väl grunderna jag lärt mig nu. Nu ska jag ta mig an resten.

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Emån

På väg

Nu startar resan mot Emån. Ska bli fantatiskt spännande att få se denna å på riktigt. Givetvis ska jag besöka herrgårdens sträckor, men även Emfors finns med på listan. Frågan är om besöket stillar min laxlängtan eller bara ökar på den. Jag anar redan nu att det blir det sistnämnda.

Längtan tar mig till EM

Om mindre än tre månader är det laxfiskepremiär för min del. En resa till River Dee i vecka åtta kapar den långa vinterväntan med en hel månad! Och om allt går som planerat kommer tiden gå snabbt. Tre månader är ju nästan ingenting...

Dessvärre lurar jag inte mig själv. Tre månader är oceaner av tid. Men jag försöker verkligen se det som bra tid, tid för reflektioner, tid för att inhämta mer kunskap och fördjupa mig ytterligare.

Därför ska jag till helgen resa upp till Emån. Jag har länge velat besöka denna omtalade å med sin grova lax och havsöring. Och även om detta besök blir utan spö, kommer det garanterat bli en stor upplevelse. Jag har nämligen stämt möte med fiskeskribenten Pelle Klippinge och med Fiskeförvaltaren på Ems Herrgård, Kent Håkansson. Anar att de har en och annan klok tanke om laxfiskets förunderliga värld att bjuda på, under våra stundande samtal om laxlängtan.

Skriv på mot oljehantering!

Ibland är det extra viktigt att göra sin röst hörd. På dogwoodinitiative.org (solutions for land and people) finns nu möjlighet att skriva på en namninsamling för att protestera mot planerna för en ökad oljehantering utanför British Columbia, Kanadas västkust. En hantering som kan få förödande konsekvenser för laxen och allt fisk- och djurliv längs kusten, men också för Kanadas urinvånare.

Läs mer och skriv på genom att klicka här.

Samarbete med Kronolaxfisket

Under nästa säsong kommer jag inleda ett samarbete med Mörrums Kronolaxfiske. Omfattningen är inte helt klar, men i grova drag handlar det om att delar av laxlängtan kommer publiceras på morrum.com. På så vis får Kronolaxfisket en bloggfunktion på sin sida och jag får möjlighet att nå ut till en större publik. En för mig otroligt spännande och rolig utveckling! Laxlängtan kommer dock under alla omständigheter leva kvar som fristående blogg.

Samtal om laxlängtan med Erik Erlandsson-Hammargren

Det är fredagen den trettonde november. En regntung och kall dag med fler löv på körbanan än på träden. Jag är på väg till den lilla orten Bräkne Hoby i Blekinge och till Blekinge läns folkhögskola. Där har jag stämt möte med tillförordnad rektor Erik Erlandsson-Hammargren för ett samtal om laxfiske, minnen, upplevelser och laxlängtan. Inte för att han är tillförordnad rektor, utan för att Erik Erlandsson-Hammargren är en av de stora Mörrumsprofilerna.

– Första gången jag fiskade fluga i Mörrumsån fick jag på en storlax i pool ett. På ett enhands-10-fots-spö! Dessvärre fiskade jag med en fluga bunden på en fransk trådkrok, så självklart rätade den ut sig och jag tappade fisken. I efterhand är det svårt att säga hur stor den var, men gissningsvis cirka 15 kilo, berättar Erik med inlevelse:

– Men det dröjde inte länge innan jag faktiskt landade min första Mörrumslax. Samma dag, bara ett par timmar senare, fiskade jag på insidan av ön mot laxodlingen i pool ett och fick ett rejält hugg. Kunde efter ett tag landa en fin lax på sju kilo. Ja, och sedan dess är jag helt fast.

Vi sitter på Erik Erlandsson-Hammargrens kontor i folkhögskolan. Innan vi slog oss ned gick vi ned till matsalen och hämtade var sin kopp kaffe. Värmande och uppiggande denna höstförmiddag. Och när jag ber Erik utveckla det där med att han var fast säger han:

– Man kan liksom inte göra mycket annat när det väl slagit till. Efter att ha känt en lax, den enorma kraften, kan man satsa otroligt mycket tid och arbete för att få uppleva samma känsla igen.

Och det är ingen underdrift att säga att just det har Erik gjort. Sedan 1978 har han haft årskort i Mörrumsån och har under denna tid uppskattningsvis landat drygt 500 laxar och havsöringar. Dessutom har Erik tillsammans med Birger Pedersen skrivit boken Mörrum som är välfylld med handfasta tips om hur man bäst tar sig an ån. Bland annat anges ståndplatser och vadvägar tydligt för Kronolaxfiskets samtliga pooler.

Erik Erlandsson-Hammargren fiskar pool 10 säsongens sista dag. Foto Jonke Höglund

När allt stämmer

– Du måste fiska mycket om du ska fånga fisk som laxflugfiskare. Fiskar du två gånger i veckan i Mörrumsån kan du hålla på många år utan att få fisk. Men om du fiskar fem gånger i veckan, ja, då tiodubblar du dina chanser. Det handlar nämligen om att tillbringa så mycket tid som möjligt vid ån för att lyckas pricka in de få tillfällen när allt stämmer.

Ett sådant tillfälle upplevde Erik i högsta grad sommaren -91. Ett kraftigt oväder dubblade vattenståndet i Mörrumsån på bara några timmar. Laxen som stod och väntade i åmynningen rusade med full kraft upp i ån, ett laxsteg utan motstycke. Erik skriver i sin bok Mörrum om hur han begav sig till Rosendala vid pool 32 för att mötas av ”vatten, vatten, överallt vräker vatten fram”. Men inte bara det. På några få timmar fick han uppleva ett laxfiske som de flesta av oss bara kan drömma om. Han skriver vidare: ”De följande timmarna lever jag i en dröm, ett rus av fiskelycka. Lax på lax går över nacken, slår på flugan, drillas, går fri igen. Flera gånger har jag två hugg på samma kast, utan att kunna fästa någon.”

Tre laxar över tio kilo landades, varav den största var silverblank och vägde fjorton kilo berättar Erik med ett leende:

– När jag vadade in till land stötte jag i flera stora laxar med benen. En helt otrolig upplevelse! Men så var också detta inledningen på alla tiders rekordfiske i ån som inträffade den 29 och 30 juni det året. Under dessa två dagar landades det över 100 laxar i Mörrumsån. Tre vägde över tjugo kilo!

Och även jag minns dessa dagar. Rekordfisket i Blekinge ansågs nämligen vara av så stort allmänintresse att Aktuellt sände ett nyhetsinslag från ån. Och som en direkt konsekvens av detta inslag reste jag och min far upp till Mörrumsån dagen efter.

Erik med den silverblanka lax på 14 kg som han tog i pool 32 i Mörrumsån under sitt livs mest magiska fiske.

All ledig tid gick åt till jakten på kustöring

Vårt samtal stannar kvar en bra stund kring minnen av rekorddagarna 1991. Men när vi väl lämnar dem, frågar jag Erik om hur han blev laxfiskare.

– Ja, det blev jag väl egentligen den dagen jag fick känna på min första lax, men visst hade jag fiskat mycket innan dess. Jag växte upp med ett biflöde till Emån över tomten, det satte förstås sina spår. Och när jag studerade i Lund under 70-talet var vi ett gäng som tillbringade all ledig tid i jakten på havsöring längs kusten. Till en början fiskade vi med spinnutrustning, men så småningom övergick vi till fluga. Det var inte särskilt vanligt att fiska med fluga i havet då, så det var spännande att hitta metoder för att få det att fungera.

– Jag tror att alla inbitna kustöringsfiskare har riktigt bra förutsättningar för att bli laxfiskare. Men när man väl fastnat för laxfisket, ja då är det svårt att slita sig.

Tillsynsman på jakt

Vi pratar vidare. Tiden går fort. Erik berättar att när han bestämde sig för att fokusera på sin doktorsavhandling i Litteraturvetenskap mellan åren 1999 och 2006, valde han i stort sett bort laxfisket. Helt i linje med hans tanke att ”börjar man fiska, så går det inte av avhålla sig”. Men han fortsatte att besöka sin å utan spö. För sedan 1980-talet är nämligen Erik en av Mörrumsåns tillsynsmän. En insats vi vanliga fiskeentusiaster ska vara tacksamma över. Tjuvfisket och ryckfisket, som var ett stort problem fram till för cirka femton år sedan, har i stort sett helt försvunnit.

– Det var mycket jobb, men också väldigt spännande. Jag minns särskilt hur vi låg och spanade på en misstänkt ryckfiskare under flera nätter uppe vid Rosendala. Och så en natt kunde vi ta honom på bar gärning och han blev avstängd från allt fiske i ån i tio år. Idag är han faktiskt tillbaka, men han ryckfiskar inte mer!

Flow

Samtalet glider över till att handla om en av mina stora funderingar; det sägs ibland att riktigt framgångsrika laxflugfiskare har ett sjätte sinne. De vet när de ska fiska, de vet var de ska fiska och framförallt känner de på sig att något kommer att ske:

– Jag har funderat mycket över det där eftersom jag själv upplevt känslan. Sannolikt är det så att när man fiskar riktigt mycket så gör man ibland saker som bryter mönstret. Och plötsligt känns det som om allt fungerar, att man gör rätt. Dessa upplevelser lagras sedan och undermedvetet bygger man upp en bank av kunskap trots att man inte uppmärksammat vad som skett och vad man gjort. Och denna kunskap använder man sig sedan av i olika situationer. Det uppstår ett ”flow”. Allt fungerar, men man vet inte riktigt varför. Det kan dock snabbt försvinna om man inte fiskar tillräckligt ofta. Jag upplever inte att jag har det längre.

När Erik upplevde ”flow” fiskade han cirka fem tillfällen i veckan. Och hade kontakt med fisk åtminstone en gång i veckan.

– Man lär sig var man ska fiska konstaterar han och säger sedan:

– Men visst har jag funnit mina favoritpooler. Pool 32, förstås, men också snabba pool tio och elva. Jag gillar när det är fart på strömmen och flugan.

Erik Erlandsson-Hammargrens bok Mörrum innehåller bland annat flygfoto över samtliga pooler i ån med markerade ståndplatser och vadvägar.

Tidiga morgnar

Och när jag ställer den givna frågan hur fem fiskepass i veckan gick ihop med ett normalt familjeliv konstaterar han:

– Stiger man upp klockan tre och gör sig i ordning och åker ned till ån så att man är där när fisket startar, ja, då hinner man fiska i rätt många timmar och ändå vara hemma till klockan nio på morgonen. Och då får man tid med familjen också. Även om man lätt blir lite såsig på kvällen.

Kampen för laxen

1982 startade Erik Erlandsson-Hammargren ekologilinjen på Blekinge läns folkhögskola. En utbildning som blev specialiserad på vattenekologi och biotopvård i strömmande vatten och kustekologi. I dag har utbildningen bytt namn till »Fiskevård – naturvård i vatten». Och trots att utbildningen hunnit fylla tjugofem år, engagerar de fiskevårdande frågorna lika mycket nu som då.

– Jag har under många år varit aktiv i arbetet mot drivgarnsfisket i Pukaviken utanför mynningen till Mörumsån, säger Erik och fortsätter:

– I början av 90-talet nådde vi ett delmål när rätten att fiska med drivgarn inskränktes för alla utom licensierade yrkesfiskare. Dessförinnan hade varje enskild medborgare haft rätt att fiska med 600 garn! Det är 1,8 mil drivgarn per person!

Drivgarnsfisket fortsatte dock i oförminskad skala av de licensierade yrkesfiskarna. Pukaviksbukten var packad av garn och i området i direkt anslutning till mynningen, den så kallade C-zonen. hade få laxar en chans att nå fram. Hundratals nät spärrade effektivt vägen. Erik berättar:

– När vi 1994 till slut också fick bort drivgarnen från C-zonen kom det nästan omedelbart ett kvitto på att vårt arbete lyckats. Majlaxfångsten i ån steg på ett år från 30 fiskar till 400!

Vän av ordning ställer jag förstås frågan varför fisket i ån åter är nere på 70- och 80-talets relativt sett låga nivåer:

– Att laxen inte stiger när den förväntas stiga, det vill säga i april och maj, berodde i år främst på låg vattenföring. Men laxen stiger, förr eller senare. Så vattenföringen är egentligen ingen orsak till att vi nu åter upplever ett svagare laxfiske, säger Erik och fortsätter med ett allvar i rösten han inte bjudit på tidigare:

– Jag ser framförallt två tydliga bevis på att allt inte står rätt till. Den första är att vi vet att cirka 20–30% av den utvandrande laxsmolten överlever den första sommaren i havet när allt är som det ska. Nu visar studier att den siffran är nere på 7%. Orsakerna är många, men kanske främst att det finns för lite mat Östersjön. Det andra tydliga tecknet är att vi ser betydligt färre smolt i våra smoltfällor. Till exempel vid de nyöppnade delarna av Mörrumsån, ovanför Hemsjö Nedre kraftverk. Där beräknar vi produktionskapaciteten varje år till 50 000 laxsmolt, men i år beräknar vi att det härifrån bara vandrat ut cirka 5 000 smolt till havet. Varför vet vi inte exakt, men en orsak kan vara att de helt enkelt mals sönder i vattenkraftverken.

Obehagliga och skrämmande tankar som åtminstone får mig att fundera. Vad är det som håller på att hända? För varje framsteg, verkar allt gå minst två steg bak.

Söker motgångar

Efter ett spännande samtal är det dags för mig att resa vidare och för tillförordnad rektor Erik Erlandsson-Hammargren att återgå till sitt arbete. Men innan vi skiljs åt ber jag om hans syn på vad som utmärker en laxflugfiskare. Han behöver ingen betänketid, svaret kommer direkt:

– En laxflugfiskare, det är någon som verkligen gillar motgångar.

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Reportageserie

Förra veckan begav jag mig upp till Blekinge för att besöka Mörrumsån, men också för att träffa och samtala med ett par duktiga laxflugfiskare. Personer som inspirerar mig och som jag har som förebilder inom mitt intresse. I Blekinge träffade jag Erik Erlandsson-Hammargren och Roger ”Ragge” Johnsson. Och jag fick en chans att ställa några av de frågor och testa några av alla de funderingar jag går och bär på. Jag fick många svar. Spännande svar! Och framförallt en bild av hur de tänker kring sin passion och laxlängtan. Självklart vill jag dela med mig av detta, så i morgon, söndag, kommer jag publicera ett reportage om mötet med Erik Erlandsson-Hammargren. Det är det första i en serie reportage jag kommer att skriva under den långa vintern vi har framför oss. Jag ska nämligen besöka ytterligare ett antal duktiga laxflugfiskare i landet. Få dem att bjuda på kunskaper och insikter som kan ta mig närmre mitt mål, att bli en duglig laxflugfiskare.

Fynda bok!

Ikväll hittade jag en liten skatt på ett antikvariat i Sacher i Malmö. Tre exemplar av Hans Lidmans klassiska bok ”Lax i Mörrum”. En bok jag själv har glädjen att äga och som bjuder på fantastiska historier om laxfisket i Mörrum, storfiskare och hotell Walhalla.

Antikvariat Sacher säljer sina exemplar för mellan 125 kr och 150 kr. Och det är bra priser kan jag lova. Boken är nämligen normalt sett mycket svår att få tag på.

Exemplaren har följande artikelnummer: 32300, 32301 och 32302.

River Dee 2010!

Magnus Hammarström, med Dee-springer från förra årets

resa. Foto: rivermorrum.com

Jajamen! I dag har jag bokat resa till skotska River Dee i slutet av februari. Sex dagars fiske på springer på några av åns mest klassiska beat; Banchory, Lower och Middle Blackhall.

Har länge funderat på bästa sätt att göra en vårfiskeresa till Dee, och valet har stått mellan tre alternativ:

1. Valet föll på att åka med Mattias och Magnus, Flugfiskeguiden Mörrumsån. Det räcker med att besöka deras sajt och titta på bilder från förra årets resa under knappen ”nytt & nyss” för att inse att resan kommer att bli en stor upplevelse. Dessutom vet jag att både Mattias och Magnus är duktiga laxflugfiskare och tar sin guideroll på yttersta allvar.

2. Alternativ två låg väldigt nära till hands. Det var att resa med fiskekompisarna på fiskeresor.nu som varje år arrangerar en kanonresa till Dee. Dock ligger deras resor en månad senare än vad jag tänkt mig, så därför fungerade det inte för min del.

3. Jag har förstås också funderat på att boka eget kort och eget boende och helt enkelt åka dit. Nackdelen med det skulle vara att jag gillar att fiska tillsammans med andra och dela upplevelserna, och det skulle jag inte få göra i detta fall. Dessutom är det sällan särskilt kul att komma till ett okänt vatten helt själv och försöka ta sig an det på bästa vis. Åtminstone inte om man fortfarande är rookie som jag.

Så nu är väntan och längtan kapad ytterligare en månad. Tre månader till laxfiskepremiär 2010!

Inga toppoäng för Gaula-film

Kvällen inleddes bra. God middag, brasa och en kall öl. Och i DVD-spelaren den nyinköpta filmen Fiskesommar i Gaula. Kvällen fortsatte sedan också bra. Ett tag varje fall. Sedan började jag allt tydligare känna att filmen faktiskt inte var någon höjdare. Eller rättare sagt, den var inte vad jag förväntat mig. Fiskesommar i Gaula är välfylld med fiske i läckra pooler och det landas silverblanka och stora laxar. Men resten, ja resten är ett rätt osammanhängade resonemang om de olika sträckorna i Gaula och när de ska fiskas. Och jag som ännu inte fiskat i älven, får inget riktigt grepp om var är var och när är när. Dessutom bjuds det på mängder med scener av kastteknik-tips för olika situationer. I sig jättebra, men inte vad jag ville ha ikväll framför teven ett halvår innan nästa säsong. Jag var sugen på fiskescener, galna rusningar och framförallt att få en bild av Gaula, dess geografi, historia och betydelse som laxälv i relation andra älvar. Så då är frågan; var filmen inte särskilt bra, eller förväntade jag mig fel saker? Sannolikt lite av båda. Den får en trea. Varken mer eller mindre.

Fulltecknad fredag vid ån

Fredagens besök vid Mörrumsån var bra för själen! Det var underbart att promenera norra sträckan av ån tillsammans med min vapenbroder Tobbe (hund). Det var dock först på eftermiddagen jag kom till ån. Förmiddagen ägnades åt andra laxfiske-väsentliga saker.

Klockan tio steg jag in på rektorsexpeditionen vid Blekinge läns folkhögskola i Bräkne Hoby. Jag hade stämt möte med Mörrumsprofilen Erik Erlandsson-Hammargren. Ett möte som blev ett samtal om laxfiske, Mörrumsfiskets historia, laxens biologi och inte minst laxlängtan. Rasande intressant och väldigt, väldigt givande.

Strax efter tolv mötte jag upp med min nyvunne laxfiskekamrat Jonke Höglund på en lunchrestaurang i Karlshamn. Vår kommande resa till Morseth´s vald i Gaula avhandlades mellan tuggorna av en riktigt fin sjötunga.

Det blev dock inget längre samtal. En halvtimme efter lunch träffade jag nämligen Kronolaxfiskets chef, Percy Assarsson, på hans kontor vid Laxens Hus i Mörrum. De första fem minuterna gick åt till att se på den enorma utsikten från hans kontor; panoramavy över pool ett! Sedan berättade Percy om kronolaxfisket i Mörrum, utmaningar och framgångar. Väldigt intressant att få höra resonemang bakom driften av fisket, odlingen, prissättning och inte minst historien.

Ett besök i fiskeshopen i Mörrum blev det förstås också. Köpte DVD-filmen ”Fiskesommar i Gaula” och klämde intensivt på Loop- och Danielsson-rullar.

Pool 30 i bästa Dee-manér.

Sedan var det dags för min efterlängtade promenad längs ån. Jag körde upp till Rosendala och när jag och Tobbe steg ut ur bilen mötte vi en frisk höst. Lövskog i höstdräkt är något alldeles, alldeles extra. Och när vi pulsade genom löven ner till ån, var det så oerhört mäktigt att höra forsen bli tydligare och tydligare för varje steg vi tog. Naturen är enorm! Promenaden gick sedan från pool 32 ner till pool 17. Den allra vackraste delen av fiskesträckan enligt mig. Och gissa om det ryckte i kastarmen? En vattenföring på cirka 20 kubikmeter gjorde Mörrumsån mer lockande än någonsin. Den såg så lätt ut att fiska, så inbjudande. Fina speglar på ytan, virvlar och strömkanter som avslöjade ståndplatser. Nere vid pool 29, på nacken ovan bron, bröt en stor laxrygg ytan och då kände jag adrenalinet flöda inom mig. Magiskt.

Jag har ännu inte fiskat i Skottland, men jag inbillar mig att precis som pool 30 ser ut i höstskrud, så ser det ut vid River Dee i februari. Inhägnade hagar som går ned till åkanten, välklippt gräs och ett och annat stort träd som majestätiskt reser sig från åkanten över ån och som under soliga dagar bjuder skugga åt dess invånare.

Vid pool 27 stannade jag till en längre stund. Detta är alltså poolen där flesta laxar landades under gångna säsong. Jag har aldrig fiskat här och även om det såg inbjudande ut, har jag svårt att se att detta är poolen nummer ett.

Vandringen fortsatte vidare och med Tobbe vid min sida blev upplevelsen extra stor. På ett sätt var det skönt att inte vara fiskande, utan att bara i lugn och ro kunna gå pool efter pool. Men självklart skulle det suttit fint med ett spö i handen.

Promenaden uppströms tillbaka till pool 32, var riktigt intressant. Ån ser annorlunda ut från denna riktning. Och det var mycket lättare att både se potentiella ståndplatser och strömfåror från detta håll. Dock började det skymma i rasade fart och det lilla duggregent som följt mig under dagen, övergick till ett allt mer intensivt regnande. Sista biten fick vi bråttom och pool 30, 31 och 32 fick inte sin rättmätiga granskning.

Innan hemfärd, körde jag in om Mörrum och mötte en annan Mörrumsprofil; Roger ”Ragge” Johnsson för en timmes diskussion om laxfiske. Ett var säkert, fastslog han, det är aldrig en slump att vissa lyckas som laxflugfiskare, och andra inte.

Hemresan blev rätt tung. Jag var trött, det var mörkt och regnet öste ned. Ändå kände jag mig upplivad och entusiastisk. En dag vid min å, och möte med människor som delar min passion, gjorde mig gott. Det blir fler turer till laxvatten, innan säsongen startar igen.

Fotnot: Mötena med Erik Erlandsson-Hammargren och Roger ”Ragge” Johnsson kommer jag skriva mer om längre fram.

Tillbaka

Står nu framför den rasande Kungsforsen ovan pool ett i Mörrumsån.
Jisses vad vackert här är.

Snart dags för Mörrum

Nu börjar det närma sig! Om cirka åtta timmar sitter jag i bilen på väg upp till Mörrum. Har en fullbokad dag framför mig innehållande spännande möten (vilka jag kommer skriva mer om längre fram) och en efterlängtad vandring längs ån. Ser verkligen fram emot att få promenera från pool till pool och i lugn och ro, titta på ån och läsa den. Jag tror att jag är mycket bättre på just denna färdighet utan mitt tvåhandsspö i handen, det vill säga utan något som jagar på mig att fiska varje dyrbar sekund.

250 000 till fiskevård!

Och med tanke på nedanstående inlägg är det extra kul att läsa att Gustaf Ulfsparres Stiftelses auktion, som avslutades i söndags, drog in nästan en kvarts miljon kronor. Och pengarna ska oavkortat gå till fiskevårdsprojekt i Emån. Fantastiskt!

Klicka här för att läsa mer.

Hög tid att agera

Dagens Nyheter, SVT, Sveriges radio, Norrbottens kuriren och Norran rapporterade i går om att havsöringen i Bottniska viken är utrotningshotad! Ett forskningsprojekt i Sättnaån, utanför Sundsvall, visar att bara 2,3% av havsöringen återvänder till ån för att leka. En för låg andel för att stammen ska kunna fortleva, enligt Fiskeriverket, som nu vill att havsöringsfisket längs Norrlandskusten ska minska. Dessutom vill de höja minimimåttet från 40 cm till fullt rimliga 50 cm. Orsakerna till denna fasansfulla situation anses ett alltför hårt fisketryck vara.

Och det är inte bara stora fiskeflottorna med alltför generösa tillämpningar och tolkningar av kvoter som är problemet. Dagen innan ovanstående nyhet, gick att läsa i DN om att kustbevakningen under den gångna helgen beslagtagit flera kilometer långa, och olagligt utlagda, nät i Norrbottens skärgård. Fångsten i näten var den utrotningshotade havsöringen.

Jag blir alltid lika bestört när jag läser om vad som sker i våra hav och med fisken och djuren som lever där i. Den totala likgiltigheten inför naturen och vår framtid är så absurd att den är svår att ta in.

Lyckligtvis finns det många eldsjälar som jobbar mot galenskaperna. Jag ska bli bättre på att stödja dessa. Det lovar jag! (tips på bra projekt att stödja mottages tacksamt). Och vi bör dessutom alla gemensamt dra våra strån till stacken och alltid hålla i minnet att inte ta upp mer fisk än absolut nödvändigt. Ingen nyheter för de flesta av oss, men vi får inte glömma att missionera budskapen till medfiskare vi möter vid våra vatten. Om och om och om igen.

Första Mörrumsfisket bokat

Såja. 2010 års första Mörrumsfiske är nu bokat. En vecka innan den officiella premiären på Kronolaxfiskets sträckor, kommer jag och ett par fiskekompisar under en dag fiska på en privat sträcka av ån. I och med detta har man kapat en vecka av den långa väntan. Flott!

Nervöst in i det sista!

Vilken bra kväll. Brasan tänd, rött, mustigt vin i glaset och på datorn Gustaf Ulfsparres Stiftelses auktion för fiskevårdsprojekt i Emån. Det har varit riktigt spännande kan jag lova. Nu är det i och för sig ännu inte riktigt slut, men objekten jag fann extra intressanta har gått. Och även om samtliga köpare gjort bra affärer så stack priserna iväg sista minuterna. Precis som de alltid gör när det är nätauktion.

Jag var personligen mest sugen på att lägga bud på en sträcka i Gaula kallad Rogstadsmoen. Två spön, 26/6–7/3 samt boende. Länge var högsta budet drygt 7000, men ett par minuter innan klubban föll dubblades priset. Och köparen får punga ut med 14 100:- vilket får ses som ett bra pris för två spön! För dyrt för mig dock som redan bokat en vecka i Gaula. Därefter lockade fiske vid Ems Herrgård för två spön. Precis som i fallet med Gaula höll sig nivån i skinnet och stod länge på 5 100:- Och precis när jag skulle lägga ett bud över det, ja då var det flera som engagerade sig. 10 200:- blev klubbslaget och jag misstänker att det blev en nöjd köpare och förhoppningsvis också en nöjd säljare. Bra pengar till fiskevårdsprojekten.

Nu är det cirka tjugo nummer kvar. Och jag kommer sitta kvar, följa med och nervöst räkna ned minuterna. En ”fiskekväll” framför datorn är inte så dumt ibland.

Skynda fynda!

Nu är det hög tid att både fynda och göra en god insats! I kväll går Gustaf Ulfsparres stiftelses välgörenhetsauktion ut. En auktion där alla intäkter går till fiskevårdande insatser för Havsöringen i Emån. På utropslistan finns en mängd intressanta saker; resor, flugor, guidningar, böcker mm. Besök auktionslistan genom att klicka här, och lägg dina bud omgående!

Till Mörrum utan spö

En tidig septembermorgon vid pool 1, Riksgränsen, Mörrum FVO.

Just nu upplever jag något som närmast går att likna vid abstinens. En dryg månad har passerat sedan säsongens sista lax- och havsöringsfiskepass i Mörrumsån, och jag trodde faktiskt i min enfald att längtan skulle avta. Men icke. Den bara växer och växer. En liten oro i magen, en rastlöshet och en känsla av att något inte stämmer. Kan man bli så här av att inte fiska? Ja bevisligen. Men i mitt fall tror jag inte att det bara handlar om att jag inte får lyfta klumpen, svänga bak mitt spö och sedan lägga ut ett nytt kast med nittio graders vinkel. Nej, känslan av abstinens grundar sig i något mycket, mycket större; jag tillbringade 25 hela dagar under sommarhalvåret ute i vacker natur. Bland den skiraste lövskog, bland backar av vitsippor, blommande äppelträd, doftande barr, dagg, solsken, fågelsång, bitande kyla och strömmande vatten. 25 dagar i det vackraste och mest kontemplativa vi har. Det är inte konstigt att jag nu så tydligt känner att allt inte stämmer. Att jag är instängd och att jag upplever saknad. Visst kan jag även nu vara utomhus, men det är inte samma sak.

Jag måste agera. Jag måste se till att få en dos av det jag saknar. Andas in lite, höra forsarna, känna krafterna. Därför ska jag en dag under nästa vecka åka upp till mitt vatten, till Mörrumsån. Promenera från pool 16, hela vägen upp till Rosendala vid pool 32. Uppleva ån utan stress och utan en känsla av att jag måste i och lägga ut min fluga. Nej, i lugn och ro umgås med Mörrumsån. Lära känna den lite djupare, skapa bilder och planer inför kommande säsong. Kanske har jag dessutom tur och får se någon av laxens eller havsöringens lekplatser. Det vore minst sagt en stor upplevelse.

Ingen Danielsson i dag

Har tagit till mig av alla tips på bra rulle för mig att satsa på. Således fokuserar jag nu min jakt på en Danielsson LW 8/12. Blev därför mycket entusiastisk när jag idag fann en begagnad i gott skick och till bra pris. Mejlade, ringde och jagade säljaren. Som en tok. Bara för att nås av beskedet att den var såld. Merde.

Laxfiske på YouTube

Jag behöver sannolikt inte gå in på att förklara storheten med YouTube. De flesta har nog en någorlunda bra koll på vad sajten innebär. Däremot vet jag inte om alla förstått vad den innehåller; en stor skatt för alla oss laxfiskeentusiaster. Massor med filmer, sannolikt ett tusental, av varierande kvalitet men med den gemensamma nämnaren att de handlar om det vi brinner för. Det går att hitta entusiasters enkla filmer kring landning av en fisk, det går att hitta trailers för mer professionella laxfiskefilmer, det går att hitta filmer från de flesta vatten och det går att hitta filmer med kompisar både framför och bakom kameran. Kort sagt en källa till många bra stunder framför skärmen. Den enda egentliga svagheten är att kvantiteten ibland gömmer kvaliteten. Därför kommer jag framöver att med jämna mellanrum under vinjetten ”Laxfiske på YouTube” presentera och tipsa om filmer jag funnit och som jag gillar. Och jag ska dessutom försöka förklara varför jag gillar dem.

Film 1. Första filmen har jag i ärlighetens namn redan tipsat om här på bloggen, men jag tycker att det förtjänar att uppmärksammas igen. Druggeflycasting – the art of modern Scandinavian fly casting. En kort film som egentligen är en trailer för kastinstruktören Mattias Drugges nya film. Ett ihopklipp av scener när Mattias gör underhandskast i lite olika vatten. Och det som gör filmen intressant, är att kasten är så sjukt läckra. Långa, alltid med sträckt tafs och dessutom ser de ut som om de görs helt utan ansträngning. Titta på hur Mattias Drugge använder sin vänsterarm, i den sitter kraften, och notera också högerarmens effektiva stopp som får linan att skjuta på ett så elegant vis att jag kan se filmen om och om igen.

Film 2. Salmon fishing in Iceland with underwater camera heter film nummer två. En film från isländska Laxà som visar hur det ser ut när laxen stiger och tar en fluga. Kameran växlar mellan två lägen, under ytan och ovan ytan. Ovan ytan ser vi fiskaren lägga ut sina kast, och sedan åker vi genom ett klipp under ytan och ser flugan komma med strömmen mot ett stim med smålax som vid några fall visar intresse för flugan. Ibland bara går de upp och nosar, och ibland hugger de. Kommentar-fältet under filmen innehåller en hel del beröm åt filmmakarna, men också en stor portion skepsis; är filmen inspelad i ett akvarium? Detta förnekas dock bestämt. Men oberoende var och hur filmen är inspelad bjuder den på kunskap om vad som sker när kastet väl är gjort och flugan och strömmen tagit över stafettpinnen.

Film 3. Hur testar man bäst kvaliteten på en ny flugrulle? Genom att drilla fisk förstås. Men om det nu inte finns någon storlax i närheten som vill ta flugan, ja då får man skapa en fiktiv rusning. I filmklippet Motorcycle Fly Reel Test: Orvis Vortex V02, får nämnda rulle bekänna färg genom att linspetsen knyts fast i en trimmad tvåhjuling. Och när motorcyklen sedan accelererar, ja då bjuds man som tittare på härliga ljud. Efter ett tag måste killarna i filmen dock kyla den stenhårt jobbande bromsen med vatten, men till ingen nytta. Rullen ryker. Bokstavligt.

Laxfiskecitat #8

”Ett uppväxtområde som inte lämnats i fred är i Östersjön. Oförmåga, ovilja och ren inkompetens från politiker och beslutsfattare har gjort östersjöfisket till skräckexemplet nummer ett. /---/ Det internationella havsforskningsrådet har länge krävt ett totalt fiskestopp, men de ansvariga struntar i kraven. Vi utrotar östersjölaxen med myndigheternas goda minne.”

Från filmen Atlantlaxen – Det sista riket.

Laxlängtan till Skottland

Tänk att få trotsa den kalla och ofta så mörka sydsvenska vårvintern. Köpa nya och vassa krokar, sortera flugor, binda tafsar och känna att allt är i ordning. Ta fram vadarbyxorna, den nya jackan, och den smutsige och numera väl infiskade reklamkepsen från Sydafrika. Packa ned allt, omsorgsfullt och noggrant, och sedan med ångande energi ge sig av till Kastrup. Och väl incheckad och klar, beställa den där kalla och så goda gröna dansken och vänta på planet till skotska Aberdeen.

Jag är just i detta nu otroligt lockad av tanken att fiska i River Dee eller Spey i februari eller mars nästa år. Inte bara för att på så vis få en chans att tjuvstarta säsongen. Nej, det handlar om något större. Jag menar, tänk att få fiska i de mest klassiska miljöer med en Ghillie vid sin sida. Givetvis klädd i tweed. Och fullmatad med kunskap som det bjuds på när situationen kräver det, inte annars. En gentleman tränger sig inte på!

Självklart lockar också fisken. Silverblank och råstark springer som utan pardon väcker varje lycklig fiskare ur den djupaste vinterdvala. Låter adrenalinet välla fram och ta över för en kort stund. Men en stund som etsar sig fast och lever kvar.

Sedan, tillsammans med medfiskare och välfyllda glas med den rökigaste whiskey, återuppleva dagen framför den öppna spisen. Få berätta om hugget, kampen och landningen om och om igen. Få lyssna på huggen, kamperna och landingarna. Om och om igen.

Och tydligt känna att säsongen inte bara börjat, utan redan går på högvarv. Och om jag någonsin under vintern tvekat, så är tvekan definitivt över. Ersatt med den svåraste formen av längtan. Laxlängtan.

Laxtrappa på Djurgården

Är i Stockholm med lillkillen över helgen och passade därför i går på att besöka vattenmuseet Aquria på Djurgården. Ett riktigt fint, men litet, akvarium med realistiska miljöer uppbyggda. Det som självklart lockade allra mest var den laxtrappa som leds in i museet och där öring just nu stiger. Väl på plats inne i museet, kramas öringen på rom och sedan föds nya yngel upp och återsutsätts när smoltifiering skett. Och på så vis skapas förutsättningar för öring att stiga till odlingen varje år. Intressant metod för att skapa kunskap och intresse för allmänheten att faktiskt se och värdesätta havsöringen i Stockholms Ström. För tillsammans med själv laxtrappan finns bra informationstavlor och personal som berättar om projektet.

Dessutom finns ett stort akvarium med svenska malar. Imponerande fiskar och extra fascinerande med tanke på hur många malar som tagits på fluga i Emån denna säsong. Vet inte hur jag skulle reagera vid landning av en sådan fisk...