DEE: Sjätte fiskedagen

Magnus Hammarström återutsätter fin springer.

Dagen, ja hela veckan, slutade på bästa möjliga vis. En silverblank springer tog Magnus Hammarströms fluga strax efter klockan 17 när han fiskade på Lower Blackhall. Otroligt kul och väldigt, väldigt skönt! En vecka som blivit helt annorlunda än vad vi alla sett framför oss, avslutades med succé! Grattis Magnus!

Springern kom dock inte av sig själv. Vi var ute extra tidigt idag, sista dagen skulle vi jobba hårt och om det rådde inget som helst tvivel. Älven var fortfarande isfri och den lilla höjning av vattennivån som skedde igår, hade ersatts av en stabil nivå. Med andra ord hade vi veckans absolut bästa förhållande framför oss.

Medan jag, Kent och Calle började fiska uppe på Middle Blackhall, åkte övriga ned till Lower Blackhall. Och till deras stora glädje var det okej att köra med våra sommardäck, utan att hamna i diket eller köra fast. Att vägarna var framkomliga var ett tydligt vårtecken. Ja, idag var det faktiskt vår i luften. Det var inte varmt, men naturen hade vaknat på något vis. Det porlade läskande från kullarna ned mot älven, fåglarna sjöng och det doftade nytt, fräscht. Givetvis fick vi massor av energi av detta och det tog därför inte många sekunder innan samtliga i sällskapet stod utvadade och jobbade på att få till ett möte med den så efterläntade vårlaxen.

Jag själv ägnade förmiddagen åt övre delarna av vårt beat. Betydligt vildare och mindre tillrättalagt än den delen vi fiskat mest tidigare. Mot en av de finaste poolerna vette huset som ägaren av andra sidans beat, Cairton, bor i. Eller herrgården, slottet vad man nu ska kalla det. Vilket som kändes det helt rätt att ha en sådan boning med tillhörande laxsträcka i världsklass. Något att sträva efter...

Så här kan jag tänka mig att bo.

Vid lunch fick vi besked på att Henrik tappat fisk nere på Lower och att det sannolikt varit en springer. Temperaturen höjdes! Och det var bra eftersom ingen av oss uppe på Middle hade känt något.

Eftermiddagsfisket gick i effektivitetens namn. Vi turades om att fiska beatets pooler och min absoluta favoritpool allra längst ned på Middle Blackhall fick ett antal besök. Men vad hjälpte det? Inga som helst tecken på liv i älven. Och nu fanns det ingen is eller flom att skylla på, nu var det bara helt vanligt omöjligt laxfiske. Klockan 17.30 sänkte sig solen så lågt att det kändes vanskligt att vada. Och då var det bara en sak att göra; stiga upp ur Dee, tacka för en tuff vecka och samtidigt be om ett lite mer samarbetsvilligt förhållningssätt vid nästa besök.

Tillbaka vid lodgen fick vi så det roliga beskedet om Magnus springer. Dessutom hade Joakim, strax efter Magnus lax, varit i fisk. Vi skålade i dyr-whiskey och var alla överens om att det är nu fisket börjar, det är nu vi skulle komma hit! Men när vi strax därefter såg på väderleksrapporten att det i början av veckan ska bli lika kallt som vi haft det, ja då kändes det rätt bra att vår fina fiskevecka var till enda. Det kommer ju fler fiskeveckor och inom kort börjar det milda vårfisket hemma i Sverige. Det ska bli rätt fint det med!

DEE: S P R I N G E R ! ! !

Magnus gjorde det. Sista rundan, sista dagen. Silverblank och drygt 6 lbs. YES!

I stundens hetta glömdes autofokus bort. Men vad gör det?!?

DEE: Femte fiskedagen

Förbannelsen är bruten! Idag har det varit aktivitet på våra sträckor. Henrik, David och Calle har alla fått känna på fisk. Ingen landad springer ännu, men kelt och brunöring på land och ett par tappade fiskar. Låt oss benämna dessa som springers ;)

Förmiddagspasset bjöd på ett skönt fiske. Dee var helt isfri och steg sakteliga. Men jämna mellanrum öppnade himlen sig och bjöd på ömsom regn, ömsom snö. Men mest av allt var den bara grå och värmde jorden. Fint! För även om det kanske inte är en flom vi längtar mest efter, så är töväder det vi hoppas på. Att fiska lax i temperaturer under tio minusgrader är inte så kul som det kanske kan låta.

På Middle Blackhall fiskade idag David, Henrik och Joakim. Och det var David som först var i fisk. Strax nedanför vår värmestuga, slog en fisk på och bjöd på lite sköna spögung och bromsknarr innan den tackade för sig.

Ungefär samtidigt fick Calle, som fiskade på Lower Blackhall tillsammans med Magnus, Kent och mig, napp och han blev något förvånad över fångsten. En utlekt havsöring hade tagit flugan. Resans första fisk var därmed ett faktum.

Calle svarade för resans första fisk, en utlekt havsöring på Lower Blackhall.

På eftermiddagen begav sig David längre upp på sträckan och fick på sin andra fisk för dagen. Även denna klev av efter en stund. Ska det vara så svårt att få Dee-laxen att stanna kvar? Henrik vägrade acceptera detta och gick på seneftermiddagen upp till ungefär samma plats. Rätt snart sög en fisk i sig flugan och Henrik kunde snart landa resans första och därmed största lax, en smal kelt i viktklassen två kilo.

Det är väl ingen hemlighet att utlekt öring och utlekt lax inte är resans primära mål, men det känns uppriktigt bra. Äntligen tecken på att Dee börjar fiska igen! Och vi har ju faktiskt en hel dag kvar. Dessutom får vi rapporter om att det tagits springers på andra beats under dagen, sammanlagt fyra stycken. Det är de första inrapporterade fiskarna för hela River Dee denna vecka, så nog är det något på gång. Vattennivån har ökat stadigt senaste dygnet, men har nu också stannat av. Om det håller sig som nu, kan det faktiskt bli hett i morgon med andra ord.

Helt klart är att vi kommer fiska riktigt, riktigt hårt då. Det gjorde vi förvisso idag också, men jag inbillar mig att det blir än mer fokuserat. Vi vill vara ute i gryningen, så frukosten har vi lagt halvtimme tidigare än i dag. Kanske vi rent av hoppar den. Det är ju lax i älven.

DEE: Isfritt

Det ser bra ut idag. Dee stiger så smått och det är nästan ingen is eller grue kvar. Kommer bli hårdfiske. Varje ljus timme.

Minus 13 grader, som vi hade i måndags, är nu ett minne blott. Det är vi glada för.

DEE: Dragningar

Joakim och Henrik kom precis tillbaka och båda hade sista timmen varsin tydlig dragning! Platsen samma som jag eventuellt kände något i tisdags, det vill säga allra längst ned på Middle Blackhall. Precis vad vi behöver just nu. Gott!

Ingen premiär i Mörrum i mars?

Det är uppenbart inte bara här i Skottland vintern ställer till det för oss laxfiskare. I dagens Kvällsposten/Expressen står att läsa att premiären i Mörrumsån med stor sannolikhet ställs in och flyttas fram till den nionde april. Riktigt, riktigt tråkigt om det blir så.

Klicka här för att läsa mer.

DEE: Fjärde fiskedagen

Inte så varmt och skönt om händerna idag.

Idag blev lite av en mellandag. Ove och Kenneth åkte hem eftersom de bara skulle fiska en kortvecka, natten hade bjudit på massor med snö som övergått till ösregn, och vi var nog helt enkelt rätt trötta. Det saknades liksom energi i huset.

Vi var dock tre tappra, alternativt galna, som gav oss ut på ett förmiddagsfiske i jakt på springer och lunginflammation. Egentligen skulle vi fiskat Lower Blackhall idag, men vädret gjorde vägarna helt ofarbara. Men tre spö uppe på Middle Blackhall räckte. Efter att vi, som ingick i den första vågen, gått ett par rundor byttes vi av. På så sätt blev det fiske för alla och i en för dagen rätt så lagom dos.

Magnus, Joakim och jag åkte sedan ned till Banchory för att inhandla lite mat. Vår ghillie David körde med sin fyrhulsdrivna SUV och med ett stort leende. Under den skumpiga resan påpekade Joakim att jag sannolikt var helt ensam i hela River Dee under min första runda på morgon, eftersom övriga beats står tomma på grund av vädret och isläget. En rätt cool tanke; tänk att få ha hela River Dee för sig själv! Vad skulle folk inte vara beredda att betala för det? Joakim tog dock snabbt ned mig på jorden igen; ”Du hade hela Dee och passade då inte på att ta en springer, det tycker jag är konstigt!”

Eftermiddagen fortsatte som förmiddagen. Jag körde mina avslutande rundor längst ned på sträckan. Under sista rundan skulle jag plocka fram min flugask ur bröstfickan. Lyckades då få tag på min telefon som ramlade ur och ned i älven! Jag fick givetvis en lättare form av panik och slängde mig efter för att fånga den. Rakt ned med överkroppen i det iskalla vattnet! Det lyckades, men jag var dyngsur! Ytterst tacksam att ingen såg denna uppvisning. Händelsen fick mig att tänka att man kan syssla med laxflugfiske för att det är snyggt, men inte för att vara snygg. Den saken är helt klar.

Nu pubrunda inne i Banchory. Det kommer garanterat gå bättre än fisket.

DEE: Det är väl nu det borde hugga?

Det sägs att laxen tar när man minst anar. Och nu anar vi ingenting. Dag fyra is coming up!

DEE: Tredje fiskedagen

Vårfiske i River Dee.

No, nein, nej. Ingen fisk någonstans i hela River Dee! Men vi tar det med jämnmod. Efter tre dagars vinterfiske har vi börjat vänja oss. Dessutom är vi alla helt på det klara med att laxfiske är laxfiske. Och även om förväntningarna är höga är alla realistiska. En springer on the bank just nu skulle vara en enorm bonus. Men vi har inte gett upp, absolut inte. Vi fortsätter kämpa och vi njuter av det!

Dagen började mycket positivt. Betydligt mildare i luften och som en direkt konsekvens av det mindre is och grue (issörja) i älven. Däremot hade den värmande solen ersatts av ett ihållande snöfall. Men vi var alla överens, hellre mildväder och smältande is än värmande sol och kalla nätter.

Stämningen runt frukostbordet var ömsom ladddad, ömsom lite uppgiven och ömsom plågad. Två dagars flugfiske efter ett långt vinteruppehåll tar på kroppen. Halva gänget bestämde sig för att åka iväg på förmiddagen och inhandla whiskey och för att alla skulle få plats i bilen bytte vi fiskeplatser för förmiddagspasset. För min del innebar det att jag fick fiska samma beat som i går, Middle Blackhall, istället för Lower Blackhall. Jag var dock inte det minsta besviken över det eftersom Middle Blackhall är det av våra beats som har minst is.

Första rundorna gick jag längts ned på beatet. Och det kändes riktigt bra. Nästan isfritt och en eller två plusgrader i luften. Stundtals kändes det till och med som att en fisk skulle kunna slå på! Efterhand ökade dock issörjan i takt med att älven blev varmare och drog med sig is ned. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Strax innan lunch kom Magnus, Calle och Kenneth tillbaka. Deras whiskeyresa hade inte varit någon höjdare. Åtminstone inte bilresan tillbaka. Snöfallet hade ökat i intensitet och vår Vauxhall Zafira med sommardäck, hade inte trivts så bra. Efter att lyckats väja för en buss, kört i diket en gång, fastnade de slutligen i en uppförsbacke. Men eftersom vi är på landet, har lokalbefolkningen lösningar på det mesta. En traktor kördes fram och bilen drogs rätt. För Magnus del blev sedan eftermiddagen en jakt på att få tag på en ny bil, en bil som klarar vintervägar. Inget fiske för honom alltså, riktigt deppigt.

David, ghillien på Middle Blackhall, skjutsade sedan ned oss till Banchory. Och jag tror att han vid cirka tio tillfällen kommenterade sin fyrhjulsdrift. En pik som gick fram.

Eftermiddagsfisket gav inget. Varken på Banchory, Lower Blackhall eller Middle Blackhall. Själv fiskade jag på Lower och det var riktigt, riktigt fina pooler. Påminde mer om våra svenska skogsälvar med träd och stenar som ställde till det. I värmepauserna fick jag chans att lyssna på historier från beatets ghillie, Colin Simpson. En otroligt sympatisk man med en stor portion humor och en ännu större portion hjälpsamhet. Colin hade en hel del bra historier, mycket handlade om kända svenska profiler som fiskat Lower Blackhall. Fiskeförvaltaren på EM, Kent Håkansson (Samtal om laxlängtan med Kent Håkansson) kommenterade Colin med: ”Kent, thats a very, very nice lad. And he sure knows how to catch a salmon, or two, or three or four”.

När vi skulle tillbaka till lodgen blev vi upphämtade av Middle Blackhalls före detta ghillie. Turen gick bra, den var dock något långsam. Bakom bilen fick nämligen hans två hundar, en labrador och en jack russel, springa. ”They need exercice”.

Imorgon mer snö, men mindre is. Hopper lever!

DEE: Andra fiskedagen

Henrik och Joakim lyssnar på vår ghillie David.

Allra längst ned på Middle Blackhall hade jag nog en dragning i flugan. Ett bestämt nyp, sedan inget. Annars gav vår andra fiskedag ingen fisk. Och när vi bortförklarade vårt bleka resultat för våra ghillies med kommentarer om att det faktiskt inte landats en enda fisk i hela Dee dessa två dagar, så svarade de lugnt ”You are the only fools fishing these days”.

Vi som fiskade Middle Blackhall kunde börja fiska redan på förmiddagen. Jag gick min första runda strax efter tio och det fungerade rätt bra. Visst var det mycket issörja, men man har vant sig. Jag lovar. Innan lunch hann jag, Henrik och Joakim gå vars ett par rundor och däremellan värmde vi oss i stugan och lyssnade på vår ghillie David Gibbons. Den mannen kan prata! Men mycket var intressant och när han berättade om vad beatsen i Dee säljs för, ja då insåg vi alla att de drömmar vi skapat om egna beats, får fortsätta att vara just drömmar. Och tur är kanske det.

Resterande sällskap som fiskade på Lower Blackhall och Banchory var mer drabbade av isen. De kom inte igång förrän en bra stund efter lunch. Men det magiska är att det inte gör så mycket. För även om vi är här för att fiska, är stunderna i de varma stugorna när det ges chans att tala om allt mellan himmel och jord, värdefulla och väldigt givande.

Henrik fiskar Middle Blackhall.

Givande var det dock inte för mig när jag skulle ut på min första runda efter lunchen. Först och främst upptäckte jag att den näst översta spöringen var sönder. Djup suck och fram med superlim. Minus 5 grader är dock inte superbra när man ska limma. Inget att göra, plocka ihop spöet och in med det i värmen. Efter tio minuter var det funktionellt igen. Passade då också på att sätta på min nya sjunklina från Rio. Vadade sedan ut, la ett par tre kast med 45 graders vinkel och njöt av solens värme. Laddade för ett nytt kast, ankrade linan och sköt. Min nya klump seglade genom luften och bara fortsatte att segla nedströms. Öglan mellan klump och skjutlina hade gått upp! Vadade raskt nedströms för att försöka jaga ifatt min nya lina, men förgäves. Den fanns inte att finna!

Då, måste jag erkänna, då tappade jag lusten. Inte bara för denna fiskedag, eller resan till vintriga Dee, nej inför hela den här idén jag går och när om att jag ska lära mig att fiska lax! Första säsongen bjöd på rekordvärme och lågt vatten var jag än fiskade. Resan till Skottland håller på att frysa inne och nu rasade min utrustning! Djupt andetag. Positiva tankar. Minnas vad Jonas Lindkvist sa till mig att man måste lära sig något av det som går fel. Och lika snabbt var jag på köl igen. Felet med linan var enkom mitt eget. Igår frågade Magnus om jag verkligen skulle fiska med den ”där öglan” och jag svarade att den håller. Men det gjorde den inte och jag borde kanske lyssnat på någon som vet mer än jag. Dessutom insåg jag att om en lax tagit flugan, då hade linan garanterat gått av och det hade jag med.

Nya tag. Upp till stugan, fram med polaroidbrillorna och ned till älven igen. Vada samma väg som innan. Och vips, där var den! Flugan hade fastnat i en sten blott 2o meter nedströms där den lossnade, och jag kunde nu relativt enkelt bärga lina med tillhörande polytafs och tubfluga. Temperaturen var på väg uppåt och de negativa tankarna på väg att blåsa bort. Och när jag åter fixat mitt spö, då tog David med mig nedströms och visade en bra sträcka. På andra rundan, sista kastet, kom dragningen. Och gissa om jag behövde den?!

Nu skvallrar väderrapporterna om att det ska komma snö, men bli betydligt mildare. Låter som ljuv musik, om än något kall.

DEE: lunchrapport dag 2

Idag fiskar jag tillsammans med Henrik och Joakim på Middle Blackhall. Ett väldigt fint beat precis vid lodgen. Isen ställer till det även idag, så jag kan väl ärligt säga att vi inte fiskat extremt mycket under förmiddagen. Men nu har det lättat något och sista rundan kändes riktigt bra. Flugan var i vattnet hela tiden! Märkligt hur preferensramarna ändras kring vad ett bra fiske är!

Medan vi inväntar lunch och rapporter från de andra, ska jag nu byta min intermediatelina mot något tyngre. För även om det inte är mycket vatten så lyfter issörjan linan och flugan får svårt att bryta genom.

Enstaka moln har också börjat dra in och det gillar vi. Förhoppningsvis mulnar det på så att vi slipper fler klara och extremkalla nätter.

Nu tillbaka till älven.

DEE: Första fiskedagen

Slush-puppie-fishing in River Dee.

Det ska sägas med en gång. Dagen började inte särskilt bra. Trots det magiska i att vakna med utsikt över River Dee och trots det magiska i att stå inför ett premiärfiske, så var det ismassorna som satte prägel. Men, dagen blev bättre. Ja, den blev till och med riktigt bra!

När vi höll på att göra oss i ordning i morse kom David Gibbons, ghillie på Middle Blackhall, på besök. En liten trevligt rund och glad man som påminde lite om Bilbo i Sagan om Ringen. Vi var klädda i GoreTex, medan David givetvis var oklanderligt klädd i Tweed. Det första han sa var; well, there will be no fishing today. Vi valde förstås att inte lyssna. Att inte fiska fanns överhuvudtaget inte på vår agenda. Väl ute vid bilen, som skulle ta oss ned till de lägre sträckorna, började vi nog alla ana att det kanske låg något i vad David sa. Men minus tio grader och massor med snö och stora isflak i älven, det är väl inget hinder när laxlängtan är svår!

Efter en hal och vinterdäcksbefriad bilfärd kom vi så småningom ned till Banchory, det beat som jag och David Eriksson skulle fiska. Vår Ghillie, Walter, mötte oss i värmestugan och han såg uppgiven ut. Inte så konstigt ska tilläggas. Banchory var nästintill tom på vatten, men fylld med driv-is. Inte ens Titanic skulle ge sig ut under dessa förhållanden. Walter bjöd på tröstande droppar och berättade historier från åren som gått och återkom flera gånger till: This winter is the worst ever!

Vid lunch fick vi första rapporterna från vår omgivning. Is överallt, ingen hade känt fisk och det skulle bli minus 13 grader i natt. Vi tuggade håglöst på våra varma lunchmackor och drömde oss hem för en stund. Men maten gav energi och när en liten pinne stärkt självförtroendet var det bara en sak att göra. Trotsa vintern!

Walter tog med oss nedströms värmestugan och pekade ut en plats där det rent teoretiskt skulle gå att fiska. Och vi provade, och det gick! Sakta, men väldigt säkert, återkom en känsla av välbehag. Vi fiskade lax! Isen hade börjat luckras upp något på grund av solen som värmde. Och de rena isflaken övergick allt mer till en issörja. Och det kändes plötsligt som en högvinst! Starten på dagen hade effektivt slipat bort alla förväntningar och all nervositet och nu var det bara så gott att fiska. Höja spöet, skjuta fram butten samtidigt som man vinklar upp, snabbt in med butten igen och sedan se klumpen gå i en spikrak bana ut och ibland till och med sträcka tafsen.

Efter första rundan slush-puppie-fiske, tog jag en promenad över till andra sidan. Solen sken, pipan var tänd och även om det varken var springers on the bank or in the air, njöt jag fullt ut. Nu hade isen luckrats upp ännu mer och det kändes riktigt bra att gå en runda. Tänkte i ärlighetens namn mer på kastteknik än på chansen att locka en lax till hugg, men det är väl å andra sidan en bra start på säsongen. Så småningom kom jag ned till en nacke som följs av en hård strömfåra innan Dee planar ut och går över i ett annat beat. Här kändes det plötsligt riktigt intressant att fiska. Strömmen var tuff, så efter en runda bytte jag flytlinan med sjunkapets till en sjunk 1/3-lina med sjunkspets. Och även om det var tveksamt huruvida det verkligen räckte, så var det årets första handling av aktiv fiskestrategi. Fin känsla.

Klockan blev 17 och vi åkte iväg till beatet ovan oss, Lower Blackhall. Henric Persson och Calle Johansson hade slutat för dagen och kvar i älven var bara Joakim Karlsson. Plötsligt ropade Calle till Magnus som ropade till oss: FISK! Vi rusade ut och såg Joakim stå med ett böjt spö ned till handtaget och trots att Joakim la all sin kroppstyngd som motvikt, rusade fisken rakt ned. Det fanns absolut inget han kunde göra, ja förutom att njuta förstås. Fisken, som vi insåg var riktigt stor och sannolikt en springer, fortsatte under bron ned på Banchory, innan den slutligen hoppade av. Det blir dödstyst för en stund, sedan började det bubbla av nyvunnet självförtroende; det går att få laxen till hugg! Joakim tog av mössan och tackade för god match och verkade uppriktigt glad över upplevelsen, ja till och med så glad att det snopna slutet överskuggades.

Det var en uppsluppen stämningen i bilen tillbaka till lodgen. När vi kom fram såg jag att Kent, Ove och Kenneth hade slutat fiska Middle Blackhall och givetvis kunde jag inte hålla mig. När de andra gått in för lite värme, smet jag ned för en extra runda. Det började skymma och värmen solen tidigare gav var saknad. Det blev en rätt kort runda eftersom det mörknade snabbt. Men sträckan var fin och jag ser verkligen fram emot att få lägga lite mer tid på den.

Kvällen avslutades med en god middag, fiskesnack, planer inför morgondagen och sambandet mellan Kemiske Ali och Darin. Imorgon är en ny dag att ta sig an River Dee.

Med eller utan is. Sannolikt med.

Så här ser en fluga ut som får även den kallaste springer att hugga.

DEE: Antiklimax

Is överallt. Minus nio grader. Inget fiske. Förhoppningsvis lättar
det i eftermiddag.

DEE: Premiärmorgon

Utsikt över Middle Blackhall från mitt fönster. Snö och is, men också en värmande sol på väg ned mot älven.

DEE: Första kvällen

Nästan bara svenska rullar i The Rod Room.

Kvällen gick i uppladdningens tecken. Efter en schysst middag samlades vi i vardagsrummet för genomgång av morgondagens fiske. Jag och David Eriksson tilldelades sträckan ”Banchory”. En erkänt bra sträcka, men också den sträcka som var isig när vi körde förbi tidigare under kvällen. Knivigt, men lockande! David är dessutom en van Dee-fiskare med bland annat en tio kilos springer i bagaget. Känns med andra ord bra att ha vid min sida!

När vi väl lyckats ta oss ur de alltför sköna sofforna och fåtöljerna påbörjades riggning av spö i ”The Rod Room”. Märkligt hur klumpig man är med sitt spö inomhus, eller är det bara så att ringrostigheten gav sig till känna? Hur som helst, valde att rigga spöet med en flytlina och en snabbsjunkande spets. Längst ut på den 15 fot långa tafsen knöt jag en gul svart tubfluga som Tellis bundit till mig, en neongrön styrslang och en dubbelkrok i storlek 6.

Uppstigning 06.30. Premiär 09.00.

DEE: Framme

Så sitter jag slutligen i mitt rum med utsikt över middle Blackhall. Känns underligt och väldigt bra.

Resan bjöd inte på några svårigheter. Gänget möttes upp på Kastrup och efter en taskig pan-pizza och en god dansk, tog en smidig flygresa vid. Vi anade snö när vi landade, men också en värmande sol. En känsla man inte haft på länge!

Bilresan upp till vår lodge var otroligt fin. För den som aldrig varit i Skottland kan jag berätta att det ser ut precis som man tror. Stengärdsgårdar, hagar, får och vackra stenhus. Överallt.

När vi kom fram till den lilla staden Banchory mötte vi River Dee. Ett möte jag verkligen sett fram emot, men som fick blodet att isa i min kropp! Massor med snö och is längs kanterna. Jag måste erkänna att modet sjönk en aning.

Men väl framme vid vår bostad möttes vi av en isfri älv. Vi får väl helt enkelt fiska denna sträcka allihop! Blodet tinade och när vi kom in i värmen i det fantastiska timmerhuset, ja då kändes det riktigt bra igen. Dessutom hade vår husfru lämpligt nog ställt fram en inramad bild på en man med en stor springer i näven. Och han var omgiven av snö! Psykologiskt bra drag.

Nu dags att packa upp, sedan middag och tid för att rigga spöet i The Rod Room. Kvällen avslutas nog med en stund framför brasan. Då ska vi sannolikt förklara för varandra hur fisket efter springer egentligen ska gå till.

DEE: Dags för avfärd!

Äntligen är det dags! Om ett par timmar påbörjar jag min resa till Skottland och River Dee. Ska bli helt fantastiskt förstås! Resan arrangeras av Magnus Hammarström, Flugfiskeguiden Mörrumsån, och vi kommer bli åtta medfiskare. En hel massa nya spännande bekantskaper alltså. Detta är utan tvekan en av resans höjdpunkter och kommer påbörjas redan på flygplatsen.

Angående flygplatsen kan jag säga att jag onekligen är glad för att bo nära Kastrup. En del i resesällskapet fick påbörja sin resa redan i går för att säkerställa att de kom till Kastrup i dag. Snöoväder i Sverige ställer till det. Och vips har vi där ännu en av resans höjdpunkter; förhoppningsvis slipper vi vinter för en vecka!

Har packat allt nu. Tror jag. Två spön, två rullar, flera linor, spetsar, krokar och flugor. Och så givetvis en massa varma kläder. Ett besök på naturkompaniet resulterade i flera par löjligt dyra ullstrumpor. Men eftersom jag fryser väldigt lätt och väldigt mycket om mina fötter, får det ses som en investering i en trevlig vecka och inte en utgift.

Planen är att kunna blogga från resan. Med ett eller flera inlägg per dag. Är dock osäker på i vilken utsträckning vi har tillgång till internet, men något ska jag väl klara av att publicera.

Dags att packa ned det allra sista, datorn, och sedan hänga en stund med lillkillen. Det blir tufft att vara utan honom och familjen. Även om det lurar springers runt hörnet och laxlängtan är svår.

Utmärkta sajten Fish Dee kommer tappa en hel del trafik i och med att jag inte sitter framför datorn under kommande vecka.

Resa mot bättre vetande

Passade idag på att, via telefon, beställa en ny sjunkklump av Lars Terkildsen som driver Fiskeshopen i Mörrum. Lars är en minst sagt kunnig laxfiskare och det är alltid lika inspirerande att tala med honom.

Men något märkligt inträffade under vårt telefonsamtal; trots att fokus var på min kommande resa till Dee, så pratade vi plötsligt om att fiska i Skottland på hösten, om Argentina och även om Kola. Plötsligt var det dessa resor jag började tänka på och drömma om.

Jag står inför en drömresa men istället drömmer jag på resor jag inte står inför. Blir jag någonsin nöjd? Eller är det bara så att detta är en av de magiska aspekterna av laxfiske? Att det alltid finns nya ställen att drömma om och när man förverkligat ett mål, finns det alltid massor med nya mål? Jag hopppas givetvis att det är så och inte bara att jag blivit bortskämd. Det är nämligen en egenskap som jag inte tycker klär en laxfiskare! Framförallt inte när skotskt gentlemannafiske stundar.

Väljer därför att för säkerhets skull skämmas en smula. Men givetvis fortsätter jag också att drömma! Fiske i Argentina, på Kola och i Skottland på hösten har den effekten på mig. Är trots allt bara en liten människa och flugfiskevärlden är så stor och lockande. Drogen laxfiske rår jag inte på. Lyckligtvis.

Det närmar sig...

Flugor sorterade och utvalda. Ny backing på nya rullen. Spöet torrkastat. Pipan inrökt. Dubbelkrokar saknas. Handskar inköpta. Flygbiljetter utskrivna. Huvudet fullt och pirr i magen. Avfärd till Skottland i övermorgon.

Cascade Shrimp i asken

Åtta Cascade Shrimp i storlek sex respektive åtta på ingång från flugor.se. Avresa till River Dee om fyra dagar.

Klart killen ska ha en pipa

Det ska sägas med en gång; jag är egentligen ingen rökare och tycker i de allra flesta fall att rökning är rätt dumt. Trots detta har jag idag, efter veckor av spaning, tagit steget mot en värld av tobak, rök och glada miner. Jag har blivit med pipa.

Förklaringen är egentligen rätt enkel. Jag har alltid gillat doften av pipa och tycker att det ser rätt schysst ut att ha en elegant och sportig liten tingest i mungipan. Har därför rökt pipa då och då, men aldrig riktigt fastnat. Det är förvisso inte ambitionen nu heller.

Ambitionen är snarare att göra laxfisket till en ännu starkare upplevelse. I och för sig tveksamt om det behövs, men tillsammans med en välsmakande pipa då och då inbillar jag mig att det faktiskt blir ännu bättre. Tanken på att efter en runda ta en liten paus, titta ut över poolen, hälla upp en kaffe, och ta ett stopp är närmast berusande.

Min kamrat Sebastian, som är ett under av dåligt inflytande när det kommer till livets goda, har fått mig att studera och fundera på vilken modell som passar mig bäst. Och vi var båda överens om att en liten, rak och sportig pipa kändes mest rätt. En Chacom Plume 880 till det facila priset om 475 kronor blev således resultatet.

Nu återstår bara att se om jag får fyr på den. Har några dagar på mig att öva innan första fiskepasset. Fåfänga kostar.

Vårfiske vid Em!

Såja. 2010 verkar kunna bli en bra säsong! Idag kom besked att jag fått plats för vårfiske vid Ems Herrgård ett par dagar i början av maj. Känns givetvis otroligt roligt och lite som om en dröm går i uppfyllelse. Och det är väl just det som verkar bli den gemensamma nämnaren för denna säsong; många drömmar som går i uppfyllelse! Fiske i Skottland, premiär- och årskort i Mörrum, vårfiske både vid Emsfors sträckor och Ems herrgårds sträckor i Emån, junifiske i Byske och så veckan i norska Gaula i augusti. Det blir bra det här. Riktigt bra!

Laxfiskecitat #12

”En laxflugfiskare, det är någon som verkligen gillar motgångar.” Erik Erlandsson-Hammargren

Från Samtal om laxlängtan med Erik Erlandsson-Hammargren

Hur ska det gå egentligen?

Rio Versitip med spetsar, Rio AFS flytlina, Rio sjunklina och en massa polytafsar. Kommer aldrig att räcka. Aldrig.

Nu börjar premiärnerverna ge sig till känna. Avresan till Skottland om en dryg vecka ställer till det i mitt huvud och i min mage. För att börja få grepp om situationen har jag sakteliga börjat plocka fram linor, krokar, flugor och den nya Danielsson-rullen. Ja, allt som jag kan tänka mig ha glädje av i min jakt på årets första lax!

Tanken är givetvis att detta ska ge ett lugn, men det fungerar precis tvärtom. Huvudet är nu fullt av tankar i stil med; har jag verkligen rätt linor, rätt flugor, är den här tafstaperingen bra? Nybörjarens avsaknad av självförtroende visar sig. Eller är det bara laxfiskenerverna som ger sig till känna? Ni vet de där som alltid sitter utanpå kroppen.

Med dessa tubflugor kommer jag nog inte så långt.

Men egentligen är det härliga bekymmer; snart står jag där vid vattnet, vid legendariska River Dee. Så sannolikt förtjänar jag en omgång mentalt stryk. För som bekant kommer ingenting gratis. Allra minst laxfiske.

Stöd viktigt arbete

Det finns människor som kämpar för den vilda laxens och havsöringsöringens fortlevnad. Som lägger ned oerhört mycket arbete och engagemang och som ofta når värdefulla resultat. Två organisationer som ligger mig varmt om hjärtat är Mörrum Fishing Association och Gustaf Ulfsparres Stiftelse vid Emån.

Mörrum Fishing Association, MFA, är en ideell organisation vars huvudsyftet är att hjälpa och bistå alla som är engagerade i och ansvariga för ån. En av alla de frågor som MFA aktivt jobbar med är arbetet mot nätfisket i Pukaviksbukten. Klicka här för att läsa mer om MFA.

Gustaf Ulfsparres Stiftelse, GUS, arbetar ideellt för att säkerställa att det även i framtiden ska gå att fiska havsöring i Emån. Framgångsrika arbeten med att återställa lekbottnar och stöd till forskning av åns öring, är några av stiftelsens viktiga frågor. Klicka här för att läsa mer om GUS.

Detta är två exempel på organisationer som gör skillnad. Det finns många fler. Stöd dem!

Premiärkort i Mörrum!

Fick nyss besked om att jag tilldelats premiärkort till Kronolaxfiskets sträckor i Mörrumsån. Hur kul som helst! Jag har fiskat en Mörrumspremiär förut, 1992 om jag minns rätt, och det var en alldeles speciell stämning. Mycket vinterlagrad fiskeenergi pulserade i luften!

Extra kul är dessutom att lottningen inte bara gav mig ett kort, nej den gav mig också de absolut bästa poolerna. Åtminstone enligt min egen erfarenhet. Fiske i pool 31 och 32 på förmiddagen och fiske i pool 1 på eftermiddagen. Känns bra. Riktigt, riktigt bra!

Ny webbsida Mörrumsåns FVO

Mörrumsåns FVO har en ny webbsida som är väl värd att besöka. Nu går det tydligt att se hur korttillgången ser ut och vad det kostar vid olika perioder av året. 15 kort säljs varje dag och det är ingen större risk för trängsel. Sträckan är nämligen 3,5 kilometer lång och fördelad på nio olika pooler. Den ena poolen härligare än den andra! Hade en fantastiskt fin septemberhelg på sträckan förra året.

Extra intressant är att det går att fiska på sträckan redan från den 15 mars. Ett par veckor tidigare än premiärdagen på andra sträckor av ån. Och dessutom ser det ut att finnas gott om kort kvar! Priserna avskräcker inte heller. 350 kr per dag för vårfiske i Mörrum är bra.

Mörrumsåns fiskevårdsområde ligger norr om Kronolaxfiskets sträckor och gränsar till Härnäs i söder och Fridafors i norr.

Om två veckor...

Om precis två veckor fiskar vi Dee. Och till min stora glädje kan jag konstatera att ”våra” beats, gett springers nästan varje dag under första veckan. Börjar känna en pirrande känsla och lite oro i kroppen. Det är svårt att sitta still och svårt att tänka på något annat. Jisses vilket gift det här med laxfiske är!

Film istället för fiske

Det blir av naturliga skäl inget fiske i skånska Nybroån idag. Isen ligger tjock. Istället planerar jag en dag framför teven och Mattias Drugges film ”The art of modern Scandinavian Fly Casting”. Därefter blir det sannolikt en timmes torrkastning framför spegeln. En helt vanlig söndag med andra ord.

Heja vintern!

Jag har nu bestämt mig för att vintern är bra. Den kommer ge fina vårflöden i våra laxvatten en lång bit in på säsongen. Och isläget i hamnarna gör att få husbehovsfiskare och djuptrollare kommer ut. Och har vi riktig, riktig tur stannar även yrkesflottan i hamn! Det blir bra det här. Leve vintern!

Laxlängtan fyller år!

Dags för tårta. Laxlängtan fyller ett år! För precis ett år sedan skrev jag det första inlägget som kort och gott kom att döpas till ”Bakgrund”. En formulerad bataljplan endast nedtecknad för att jag verkligen en gång för alla skulle lära mig fiska lax! Hade provat förut, men aldrig kommit längre än till förhoppningar och krossade förhoppningar.

Första året har varit extremt spännande och kul. Att blogga om mina försök att lära in laxfiskekonsten, men givetvis också själva fisket. I ärlighetens namn vet jag inte hur långt jag kommit, men helt klart är att jag nu upplever ett större självförtroende. Börjar så smått få grepp och kan sakteliga formulera ett mål och en mening med både mitt laxfiske och mitt bloggande. Kanske man kan säga att jag har lärt mig att stå. Nu ska jag bara lära mig att gå. Det är väl sådant man gör när man fyllt ett?

Samtal om laxlängtan med Mattias Drugge

Ibland ser man dem vid ån. Killarna med långa snygga kast där linan rullar ut och sträcker vareviga gång. Snyggt, ja, men är det viktigt? Är det inte bara ett sätt att glänsa och dölja dåliga kunskaper om själva fisket? Jag ställer frågan helt medveten om att den innehåller en illa dold provokation.

Men den enda reaktion jag får är en djup suck. Mattias Drugge, kastgurun som enligt uppgift kan lära vem som helst att kasta fluga, sitter mitt emot mig. Och han blir inte det minsta provocerad. Snarare lite trött, som om han hört ifrågasättandet förut.

– Till att börja med handlar inte kastteknik om att kasta långt. Det är något helt annat. Men svaret på din fråga är att kastteknik är jätteviktigt. Det handlar i grunden om att kunna placera flugan där du tror fisken är. Det handlar om att göra det på ett sådant sätt att flugan fiskar som du vill att den ska. Och det handlar om att kasta rent. Rätt viktigt, tycker du inte? frågar Mattias med en vänlig men pedagogisk ton.

Jag saknar givetvis motargument. Fastnar på termen ”kasta rent”. Ber om förklaring.

– Det är ett kast som ligger närmast vad som är optimalt i fysiken, alltså i förlängningen det som fungerar enligt naturlagarna, säger Mattias och fyller sedan på:

– Det låter nog krångligare än vad det faktiskt är. I praktiken är det egentligen rätt logiskt. En modern flugfiskeutrustning är i sig avancerad och utvecklad för att på ett så effektivt sätt som möjligt få ut linan och flugan. Lär man sig att använda utrustningen rätt gör den en stor del av jobbet. Och då behövs inte särskilt mycket kraft. Vad som behövs är istället en rätt inövad teknik som i sin tur bygger på kunskaper om de grundläggande fysikaliska principerna om fallhöjd, falltid och om kroppar i rörelse.

Foto: Jonas Lindkvist

Som att cykla

Mattias märker nog att jag börjar se bekymrad ut. Och det stämmer. För inte nog med att jag försöker lära mig alla aspekter kring att fiska lax, nu får jag veta att jag bör fördjupa mig i fysikaliska principer också. Det var inget jag direkt gjorde under skoltiden och verkligen inget jag hoppades behöva göra nu.

– Det handlar inte om djupa kunskaper, det handlar om att förstå några grundprinciper.

För då ser man också varför utrustningen fungerar som den gör och hur olika förändringar i tekniken påverkar kasten. När man väl har förstått det, ja då ska man lära in det så pass väl att det hamnar i muskelminnet, säger Mattias och fortsätter utan att jag får ytterligare en chans att se ut som ett levande frågetecken:

– När något fastnat i muskelminnet, ja då sitter det där och man kan utföra en rörelse korrekt utan att fundera kring den. Jämför till exempel med att lära sig att cykla. Det är komplext och bygger på en massa rörelser som egentligen är helt onaturliga. Men genom att träna och upprepa rörelserna flera gånger så fastnar de. Precis samma sak är det med kastteknik.

Fokusera inte på längd

Men varför är det inte viktigt att kunna kasta långt frågar jag?

– Det kan det visst vara, men vad jag menade när jag sa att kastteknik inte handlar om det, är att kastteknik i sig är ett mycket bredare område. Dessutom gillar jag inte det fokus många har på längd, framförallt inte om man är i fasen av att lära sig kasta. För vad gör du om du till exempel ska kasta en boll så långt som möjligt? Jo, du kastar med så mycket kraft du har. Men ett flugkast handlar inte om det. I ett flugkast finns styrkan i tekniken.

Ett skönt slit

Det är första gången jag träffar Mattias Drugge. Jag har dock läst och hört mycket om honom och framförallt har jag med stor fascination tittat på filmer där han visar det han kallar för ”modern scandinavian fly casting”. Och jag lovar, det är helt sjuka scener. Men minsta möjliga ansträngning kastar Mattias, längre, rakare och snyggare än jag faktiskt trodde var möjligt. När jag berättar för Mattias att ett kort inlägg jag skrev om just dessa filmer har blivit bloggens mest besökta, ja då tycker jag mig kunna skönja viss rodnad under det kraftiga skägget.

– Jag brinner verkligen för kastandet och är väl precis som alla män, fokuserar och snöar helt in på en sak. Men jag tycker att det är så fascinerande och därför drivs jag av att hela tiden lära mig mer. Och det är väl också därför som jag fastnat för flugfiske. Det går hela tiden att utveckla. Det är ett slit, men ett skönt slit, säger Mattias och ler.

Men hur kom du in på kastteknik, har du sysslat med casting tidigare, frågar jag?

– Nej, casting har inte varit min grej. Jag bestämde mig helt enkelt för att aldrig behöva ha känslan av att inte kunna nå fisken. Det fanns tidigare alltid situationer där jag inte klarade av att komma åt de heta platserna och ställen där jag inte kunde kasta ordentligt. Detta drev mig till att verkligen lära mig kastteknik.

Foto: Jonny Mattsson

Fokus på fiske

Fiske har alltid varit den stora passionen för Mattias. Och han berättar att hans morfar tog med honom ut på isen om vintrarna, borrade ett hål och lät honom fiska. Då visste nämligen morfar med säkerhet var barnbarnet höll hus. Sedan dess har intresset hängt i och hela tiden utvecklats. Och för knappt tio år sedan tog han steget fullt ut och gjorde slut med en framgångsrik karriär på en av landets ledande reklambyråer, flyttade ut till ett torp i skogen och påbörjade sin professionella fiskekarriär.

– Jag hade kommit till en brytpunkt då jag insåg att jag inte tyckte att det var skitkul att sitta på kontor. Och jag trivdes inte heller så bra i storstaden Stockholm, är mycket mer av en naturmänniska.

En insikt som säkert inte förvånade kollegorna på byrån särskilt mycket. Mattias kom ofta till jobbet iklädd vadarbyxor och med ett spö under armen. Ett besök vid Stockholms ström på morgonen var nämligen obligatoriskt om tillfället var rätt.

– Det finns ett talesätt som säger ”jump and the net will appear” och precis så var det. Efter jag lämnat mitt yrke, tog jag kontakt med Göran Andersson på Loop och det visade sig att han behövde en instruktör.

Linutvecklare och kastinstruktör

Idag jobbar Mattias i första hand med att lära ut kastteknik via sitt eget företag Drugge Flyfishing. Hjälp till självhjälp kallar han det. Men han är också knuten till brittiska House of Hardy och amerikanska Rio.

– Mycket av mitt arbete går ut på att utveckla nya produkter för de nordiska marknaderna men också att översätta brittisk och amerikansk utrustning till våra förhållande.

Det låter som att passionen för flugfiske mestadels har blivit ett jobb och jag undrar därför hur mycket Mattias fiskar själv.

– Jag fiskar mest hela tiden. När jag till exempel provar ut nya linor till Rio, sker det alltid under skarpt fiske.

– Men privat fiskar jag numera bara när jag känner lust. Och det gör jag nästan alltid! Men jag slavar inte om jag inte tror att det är läge eller om jag är alltför trött.

Foto: Jonny Mattsson

Vikten av variation

Vårt samtal glider allt mer över till passionen laxfiske. För även om Mattias främst är känd som kastinstruktör har han många landade storlaxar på sitt samvete.

– Jag fiskar mycket i Gaula, Orkla och Driva i Norge, och i Sverige är jag framförallt förtjust i Emån och Byskeälv. Det är otroligt kul att upptäcka nya vatten eftersom laxen uppför sig så olika på olika ställen, berättar Mattias och fortsätter:

– Och inte bara nya vatten, även nya sträckor och nya plaster på sträckor jag fiskat förut. För mig är det väldigt viktigt att inte alltid bara fiska av mina huggplatser. Jag måste hela tiden testa allt! Jag inser verkligen att jag har många lärtimmar kvar!

Mattias sätter sannolikt här fingret på en av de mest beroendeframkallande aspekterna av laxfisket. För när en professionell laxflugfiskare ödmjukt erkänner detta, ja då är det bara att inse att fullärd, ja det blir man aldrig.

Vår diskussion fördjupas ytterligare kring vikten av variation. För det handlar enligt Mattias inte bara om att testa nya vatten och nya pooler, nej det handlar lika mycket om att hela tiden söka nya vägar.

– När man väl står vid sitt vatten, är en av de viktigaste sakerna att hela tiden hitta nya sätt att fiska. Det är sällan någon poäng att fiska av en pool på samma vis två gånger i rad. Och sträva alltid efter att göra annorlunda än dina medfiskare. Jag försöker ofta ha två spö tacklade. Då kan jag snabbt variera mitt fiske.

Äntligen fel förutsättningar!

Det är uppenbart att Mattias drivs av att hitta egna metoder. När det gäller kastteknik och när det gäller val av lina, fluga och hur utrustningen ska fiskas.

– Det är bara att inse att hur mycket man än förberett sig, planerat sitt fiske, visualiserat sträckorna och längtat, så är det i regel andra förutsättningar som råder när man väl står vid älven. ”Fel” förutsättningar. Då är det extremt lätt att deppa ihop och känna att det inte är lönt att fiske. Men det är då det är så viktigt att börja experimentera! Personligen älskar jag ”fel” förutsättningar. Då ställs det högre krav på mig som fiskare och ett eventuellt laxhugg känns så mycket mer! Sedan ska man inte heller glömma att det ofta ges möjlighet att fiska ofiskat vatten när det är ”fel” förutsättningar. Det om något kan verkligen ge ”rätt” förutsättningar!

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.