Flugor till Dee

Har från flera håll rekommenderats att ta en närmre titt på Tellis Katsogiannos välbunda flugor. Så nu när Dee-resan närmar sig med stormsteg, tog jag kontakt med Tellis och hade ett riktigt bra och inspirerande snack om flugval till Springern. Beställde givetvis ett antal tuber i varierande storlek och med varierande mönster. Alla med den gemensamma nämnaren att de innehöll gult, svart och bundna på ett sådant vis att flugan lever ordentligt och har ett bra ljusgenomsläpp. Och när flugorna kom i slutet av veckan blev jag verkligen inte besviken. Hur fina som helst!

Läs vad Mattias Drugge säger

Om några dagar är det dags för ett nytt samtal om laxlängtan! Då bjuder kastvirtuosen Mattias Drugge generöst på sina kunskaper om laxfiske och vikten av att förstå fysiken bakom ett flugkast för att lyckas nå framgång.

Foto: Jonas Lindkvist

Fiske eller inte fiske?

Det är nog bara att inse. Vårt fiske i skånska Nybroån nästa helg är i fara. Och även om fiskekompisen Christian entusiastiskt talar om att det finns några strömmande partier där det säkert är öppet vatten, är det nog läge att tänka om. Vintern har med våldsam kraft tagit befäl om Skåne, och den ser inte ut att försvinna kommande vecka. Den tydligaste indikationen på våra farhågor är dock det faktum att det bara är vi som köpt fiskekort. Ett tecken som onekligen inte bådar så gott.

Så här vårfint är det i Ystad just nu. Några kilometer bort rinner Nybroån.

Planer inför Dee

På måndag är det premiär i River Dee. Och även om inte jag kommer vara där just då, är det snart min tur!

Denna insikt har resulterat i att min Dee-feber nu är mycket stark. Ja, den är så stark att jag flera gånger varje dag tittar på ett par olika vädersajter för att se hur den skotska vintern fortskrider. Ett något märkligt beteende kan tyckas, den ena vädersajtens prognos lär ju överstämma med den andra vädersajtens prognos. Men det har helt enkelt blivit ett sätt att närma mig resan och en metod att göra det hela verkligt; jo det är faktiskt snart dags för ny säsong! Även vattennivå-mätaren på Fish-Dee får täta besök. Även om jag i ärlighetens namn inte riktigt vet vad jag ska göra med informationen.

Igår hade jag dessutom långa resonemang med vår researrangör om krokval, linor, tafsar, klumpar och inte minst flugor. Sannolikt har jag det mesta som behövs redan, men det är ett väldigt trevligt att ladda inför ny säsong med en liten uppdatering på prylsidan.

Om 25 dagar är det avfärd. Hoppas jag orkar stå ut!

Samtal om laxlängtan med Jonas Lindkvist

För de allra flesta är Jonas Linkvist sannolikt mest känd som en duktig DN-fotograf med fler nomineringar och vinster i Årets Bild än vad de flesta av oss har landade laxar. Men Jonas Lindkvist är också upphovsman till den officiella Gaulaflugan, styrelsemedlem i Sportfiskarna och en extremt passionerad laxflugfiskare.

– Det som kanske mest fascinerar mig med laxfiske är att det alltid är en så stor utmaning. Man kan lägga oändligt mycket tid på sitt fiske och ändå inte vara i närheten av ett laxhugg. Och plötsligt stämmer alla förutsättningar och det slår på en storlax, berättar Jonas när vi träffas en vintrig dag i januari. Sedan säger han:

– Laxfiske är extremt. Svårigheterna gör att det omgärdas av så mycket hokus pokus. Och det är bara att inse; alla fiskar lax på olika vis så det viktigaste är att hitta sin egen metod.

Foto: Joakim Roos

Laxfiske – tävlingsfiske

Jag hälsar på hemma hos Jonas och hans familj i deras villa i södra Stockholm. På trappan som leder upp till huset står isfiske-utrustning och i en spann ligger ett tiotal nyfångade abborrar.

– Jag har alltid ägnat mycket tid åt isfiske och är väl egentligen först och främst en tävlingsfiskare. Och det är kanske därför som jag på senare år också fastnat för laxfiske.

– Men, säger Jonas som för att avbryta min tänkta protest, många fnyser åt tanken att laxfiske skulle vara ett tävlingsfiske. Ändå är det ingen som missar att berätta hur många laxar de fått och hur stora de var! Det tycker jag liknar ett tävlingsbeteende, säger Jonas när vi kommit in.

– Men framförallt njuter jag av att utmana mig själv. Man kan inte hålla på att jämföra sig med andra. Jag tävlar och kämpar mot laxen, inte mot mina medfiskare.

Den där känslan

Det stora intresset för laxfiske väcktes för cirka 15 år sedan. Jonas följde då med ett par kollegor från Göteborgs Posten till Surna i Norge. På vägen dit blev det dock ett stopp vid Forshagaforsen.

– Jag kastade på allt som rörde sig! Men givetvis hände inget. På kvällen fick jag trassel och slängde ut löslinan för att reda upp röran. Då smällde det på en lax! Jag var först helt säker på att flugan fastnat i en stock som åkte med strömmen. Linan bara rann av rullen! Men då hoppade laxen plötsligt och sekunden senare tappade jag den... Känslan av hugget och laxens styrka var enorm. Det är den känslan jag söker än idag.

Eget gaula-vald

Intresset blev en passion och idag har Jonas, tillsammans med ett par kompisar, ett eget vald i Gaula.

– I Gaula känner jag mig som hemma. När jag fiskar som mest blir det fyra till fem veckor där varje år. Ju mer jag jobbar, desto viktigare är det för mig att komma dit, berättar Jonas med en stark och intensiv längtan i blicken.

– Laxfiske tar tid och om man bor nära ett laxvatten kan man åka dit när det är läge. Ska man däremot åka längre måste man chansa på att det blir läge. Därför tycker jag alltid att det krävs minst en veckas fiske. För om man fiskar aktivt en hel vecka, ja då blir det oftast minst ett tillfälle när allt stämmer.

Engagemang för fisken

Jonas sitter sedan några år med i Sportfiskarnas riksstyrelse. Situationen för fisken och fisket gör honom bekymrad.

– Det känns väldigt bra att kunna tillföra något, för det finns jättemycket att jobba med. Men det som är bra är att det också finns mycket resurser! Vi stödjer bland annat många fiskvårdsprojekt och det finns hela tiden pengar att söka, säger Jonas entusiastiskt, men blir snart lite mer allvarlig:

– Vi kommer nog aldrig helt kunna sätta emot de kommersiella jättarna. Men vi ska fortsätta försöka och ju fler vi blir, desto besvärligare blir det för dem.

Jag anar ett kommunikationsproblem. Det Jonas talar om är oerhört intressant och framförallt relevant. Men ändå kan jag erkänna att jag aldrig riktigt förstått vad Sportfiskarna gör. Och detta trots att fiske alltid varit ett av mina största intressen. Jonas håller delvis med:

– Vi spänner över ett så stort område och vi bör sannolikt bli mer fokuserade och inriktade på olika delar. Den som brinner för laxfiske är sannolikt inte intresserad av riktigt samma frågor som den som fiskar gädda på sin semester. Men båda är sportfiskare.

– Lyckligtvis är framförallt lax- och havsöringsfiskare väldigt engagerade i sitt intresse. Och jag tror att vi ska försöka engagera oss mer tillsammans. Det är faktiskt ingen självklarhet att vi kan fiska lax och havsöring om 20–30 år.

Lär av dåliga stunder

Medan vi pratar, börjar Jonas rigga för flugbindning. Jag ska få binda en egen Gaulafluga. Men innan vi kommer så långt går samtalet över till en diskussion huruvida sportfotografen Jonas blandar sitt yrke med sitt intresse.

– Jag försöker faktiskt att undvika det. Däremot sitter jag gärna och betraktar och det hör kanske ihop med mitt yrke, säger Jonas och fortsätter:

– Men något av det allra viktigaste man kan göra som laxfiskare, är att ägna tid åt att analysera vad som händer när det inte fungerar. Då blir hela fiskeupplevelsen ett lärande och man får ut så mycket mer. Detta tänk hänger tätt samman med hur jag jobbar som fotograf.

Jag inser att vad Jonas säger till mig just nu är mycket värdefullt. För precis så här tänker och agerar jag i mitt yrke som reklamare, men jag måste erkänna att jag aldrig tänker så när jag fiskar. När något inte fungerar, ja då känns nästan allt dåligt och jag har lätt att tappa hoppet. Och när allt stämmer, ja då är det ju lätt att flugfiska lax! Att inse att detta hör samman och inte nödvändigtvis är två separata skeenden, är en insikt som kommer göra mig till en bättre laxfiskare!

Gaulaflugan bunden på enkelkrok. Foto: Jonas Linkvist

Gaulaflugan

2007 skulle den officiella Gaulaflugan utses. En tävling arrangerades och i reglerna stod bland annat att läsa att man var tvungen att ha landat lax i Gaula på sitt inskickade bidrag. Jonas hade under många år fiskat framgångsrikt med en egen kreation; en fluga med silvrig kropp och svart och blå vinge. Och för att göra en lång historia kort så vann Jonas tävlingen och hans flugmönster blev allmän egendom.

– Det var förstås jätteroligt. Framförallt är det kul att se att det man gör faktiskt fungerar. Men om jag ska vara krass går det att få lax på de flesta flugor. Det viktigaste är att tro på just den man själv fiskar med, säger Jonas och sätter sig sedan bredvid mig framför flugstädet. Han fäster en dubbelkrok och räcker över en rulle bindtråd.

– Börja med några varv av den här.

Det är svårt. Inte alls så enkelt som jag mindes det. Förklarar för Jonas att det är tjugo år sedan jag band en fluga och han svarar att han tycker att det ser bra ut. Men jag märker nog att han skrattar till när jag för tredje gången sticker mig på den sylvassa Sawada-kroken.

Det är dock väldigt intressant att närstudera en laxfluga, det inser jag med en gång. Flugans blå vinge gör mig till exempel fundersam.

– Tanken är ju att laxens ska se flugan så sent som möjligt så att den blir överraskad. Och eftersom laxen nästan alltid ser flugan underifrån, tänkte jag att det var smart att binda in en blå vinge. Då får den samma färg som himlen och syns inte förrän den är nära.

Det tar tid för mig att binda. Och om jag ska vara ärlig gör Jonas till slut många av momenten åt mig. Men till slut sitter den där. Min egen Gaulafluga. Och så vitt jag kan se, ser den bra ut. Jag tror på den!

Kvantitet blir kvalitet

Laxfiske känns så enkelt när man sitter inomhus i en skön soffa och det är flera månader till nästa pass. Men jag vet att så fort det är dags kommer mycket återigen kännas som frågetecken. Hur lång tid tar det egentligen att bli en duktig laxfiskare, att knäcka koderna och känna att man vet vad man håller på med?

– Bitarna började falla på plats efter två, tre år för min del. Och det hade säkerligen mycket med min fiskeiver att göra. Jag är alltid den som fiskar mest när vi väl fiskar, och det gör jag eftersom jag njuter så extremt, svarar Jonas och fortsätter sedan:

– Egentligen vet jag inte om jag är en särskilt duktig laxfiskare. Jag är nog mer flitig och fiskar väldigt aktivt och fokuserat. En del slappnar av när de landat en lax, jag fungerar precis tvärtom. Då blir jag ännu mer fokuserad och har väldigt svårt att sluta.

Precis detta beteende ledde för några år sedan till en bil med lackskador. Jonas var i Norge, drog på en storlax, landade den och placerade sedan fisken ovanpå motorhuven på sin bil som stod parkerad i skuggan. Sedan rusade han snabbt ned till älven igen för att fortsätta fiska under den eventuella huggperioden. Timmarna gick förstås och när han väl slutade, stod bilen mitt i solen.

– Jag fick dra loss laxen från bilen! Och även om jag skickade bilen på lackrekonditionering flera gånger, fick de aldrig någonsin bort siluetten av storlax.

Se möjligheter

Det har blivit mörkt och jag inser att det är dags att åka vidare. Men innan jag går frågar jag Jonas om bästa knepet om man vill lyckas som laxflugfiskare.

– Försök alltid att se möjligheter, inte problem! För när man tänker efter är det faktiskt helt fantastiskt att vi får ägna oss åt det här. Även en dag när de mesta strular.

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Pappa!

Insåg precis att min snart tvåårige son entusiastiskt utropar ”pappa!” så fort han ser en bild av någon som fiskar. Vet inte riktigt om jag ska vara stolt eller känna dåligt samvete...

Samtal på söndag

På söndag är det återigen dags för ett nytt Samtal om laxlängtan. Denna gång är det laxfiskaren och DN-fotografen Jonas Lindkvist som är huvudperson. En laxfiskare med en utpräglad kärlek till sitt fiske och med en mycket stor tacksamhet över att det faktiskt finns något så underbart som flugfiske efter lax!

Foto: Joakim Roos

Nedräkning!

Om precis en månad åker jag till River Dee! Galet!

Magnus i fokus

I nya numret av Allt om flugfiske (#1 2010) finns ett längre reportage om min fiskekompis Magnus Hammarström. Texten, som är skriven av Mikael Engström, handlar om Magnus erfarenheter och kunskaper som fiskeguide. Extra kul tycker jag eftersom vi lärde känna varandra just i relationen guide–kund. Och i slutet av februari är vi ett gäng som under Magnus ledning ska fiska i River Dee. Vi hoppas nog alla att vi guidas till Springers då!

Jämtkrafts lösning

Få har väl missat historien om Jämtkrafts reklamfilm som uppmanar kunder att välja el från ett antal specifika jämtländska forsar. Så kallad grön el. I filmen ser man en forskanotist ta sig ned genom en fors samtidigt som han förklarar hur bra det är med vattenkraft. Fiskejournalens Martin Falklind var snabb med att belysa att filmen, som visar ett minst sagt levande vattendrag, är inspelad på ett helt annat ställe. Helt enkelt eftersom de vatten som Jämtkraft byggt ut, och som det går att välja el i från, inte längre har några forsar.

Nu fastslår Konsumentverket att Jämtkrafts reklam är vilseledande. De skriver bland annat följande i sitt yttrande: ”Jämtkrafts marknadsföring ger det felaktiga intrycket av att den el som produceras i bolagets vattenkraftverk inte påverkar omgivningen”.

Nu återstår att se vad konsekvenserna blir av det hela. En stor opinion har Jämtkraft fått emot sig, det är helt klar. En annan sak som också är klar är att Jämtkrafts reklambyrå sitter dåligt till. På Jämtkrafts webbsida går det nämligen nu att läsa ”Jämtkraft upphandlar reklambyrå”. Och eftersom jag själv är reklamare kan jag säga att beslutet är inte särskilt förvånande och inte heller fel. Reklambyrå och produktionsbolag har ett stort ansvar i frågan. Men nu är det viktigt att Jämtkraft inte kommer undan med sin lösning på problemet. Det är trots allt deras retorik och deras verksamhet som är det STORA problemet.

Aldrig mer Slate

Har nu äntligen lagt över all lina från min Slate-rulle till min nya Danielsson LW 8-12. Kändes mycket bra, dels för att min nya rulle var väldigt efterlängtad, dels för att det var ett stort steg mot den kommande fiskesäsongen.

En viss bitter smak bjöd det hela dock på. Min ”gamla” rulle köpte jag som nybörjare för mindre än ett år sedan på Fiske & Fiskar i Malmö. En toppenrulle intygade den entusiastiske försäljaren och vad visste jag? Den var snygg och inte särskilt billig, kvalitet med andra ord. Men cirka 15 fiskepass senare började bromsen strula. Ju mer jag fiskade, desto mer strulade den. Tänk att få på en stor blank lax och ha en rulle som plötsligt kniper åt bromsen under en rusning! Och givetvis är detta inget som går att åtgärda. Jag har kollat.

Så nu när jag äntligen bytt från märket Slate till Danielsson, ställer jag mig dock följande frågor: Hur fasen kan man tillverka en laxrulle som inte håller för mer än 15 fiskepass, och hur fasen kan man sälja en sådan rulle?

Slate 9–11. Nej tack.

Laxfiskecitat #11

”Hur kan det komma sig att man i Sverige inte kan föra ett intelligent samtal om hur man ska bevara den här resursen, i det här fallet fisk. Nej, istället tycker man att det är helt okej att ut med trålare på haven, skär sönder bottnarna, låt vem som helst, i princip, lägga fällor efter mynningarna och ta alla fiskar. Hur kan 5 människor få förstöra för 50 000? Det är det jag inte förstår. Och till vilken nytta, var ligger ekonomin i det?” Christer Sjöberg

Från Martin Falklinds tv-serie Öringsfiske jorden runt, del 1 av 3

Samtal om laxlängtan med Micke Andersson

När bussen slutligen svänger in på Östhammars busstation ser jag honom genom fönstret. Han sitter kvar i sin bil, det är kallt ute, men jag känner ändå igen honom. Trots att vi aldrig träffats. Förklaringen är att jag under vinteruppehållet ägnat många timmar åt att se på fiskefilm om laxfiske. Och i flera av dem är han med. Alltid med böjt spö och alltid med ett leende.

Micke Andersson välkomnar mig när jag äntligen får gå av bussen. Vi tar i hand och stiger in i hans blå Mazda.

– Vi ska inte så långt, säger Micke och startar bilen. Och jag hinner egentligen inte mer än börja se mig omkring förrän vi svänger in på uppfarten till hans gula trävilla.

Storlaxfajt i Byske. Foto: Henning Oppitz

Oslagbar statistik

Det är inte underligt att Micke Andersson är högvilt för den som ska producera fiskefilm. Jag skulle själv, utan tvekan, kontraktera honom. Micke är nämligen med mycket stor sannolikhet Sveriges, ja kanske till och med nordens, Europas eller världens, mest effektiva och framgångsrika laxflugfiskare. Åtminstone sett till antal landad fisk. Utan att fördjupa mig för mycket fångststatistik, nöjer jag mig med att berätta att under de 40 dagar Micke fiskade i strömmande vatten under 2009 landade han lax eller havsöring på nästan samtliga. Och de få dagar som det blev bom, ja de bjöd på tappad fisk. Hugg och fajt varje fiskedag med andra ord.

– 2009 var inget speciellt bra år. Jag tappade säkert hälften av den fisk jag hade på, säger Micke när vi slagit oss ned i vardagsrummet.

Och han säger det utan ett spår stöddighet. Tvärtom. För Micke Andersson är det bara så, en dag utan landad fisk är inte en särskilt bra fiskedag. Om det handlar om torsk, gädda eller nystigen lax, spelar liksom mindre roll.

Laxjägaren

– Jag har absolut inget tålamod. Bara tanken att i lugn och ro sitta ned och studera en nacke är tortyr för mig. Så jag är väl egentligen ingen laxfiskare, är mer en laxjägare.

Jag hajar till. Ingen laxfiskare? Laxjägare? Vad menar han? Ber om förklaring.

– Det sägs ju att man ska tåla motgångar, bara gilla att fiska och att naturupplevelsen är det stora. Men inget av det där stämmer på mig. Jag gillar att känna hugg och drilla fisk, och därför gör jag allt jag kan för att få göra just det. Under en fiskedag stannar jag sällan särskilt länge på en och samma plats. Jag fiskar av den eller de kvadratmeter som är heta, sedan flyttar jag till nästa ställe, och sedan vidare till nästa och därefter nästa, berättar Micke och avbryter sig plötsligt och säger:

– Men detta betyder inte att jag inte njuter av mina fiskedagar. Tvärtom. Jag är beroende av dem och har svårt att sitta still bara jag tänker på dem.

Naturen in på knuten

Utanför vardagsrummet, på andra sidan altandörren, ligger en tung matta av ren, vit snö. Var tomtgränsen går är svårt att se. En mindre motorbåt på en trailer, perfekt för gäddfiske i skärgården, går att ana.

– Ser du spåren, frågar Micke när jag letar med blicken för att se vilket märke båten är. Han pekar mot skogen, femtio meter bort:

– Det där är säkert vildsvin. Vi har mycket vildsvin här. Rådjur är här varje dag, men vildsvinspår ser jag allt oftare.

Jagar du?

– Bara lax och havsöring.

Byske älv

Jag kom i kontakt med Mickes namn när jag fiskade i Byske veckan efter midsommar i fjol. I ärlighetens namn gick det inte att undgå. För i stort sett varje gång jag stötte ihop med en medfiskare förklarade denne hur jag skulle fiska av aktuell plats eftersom ”det är så Micke Andersson gör”.

– Byske älv är mitt favoritvatten sedan många år. En kompis hade fiskat i älven och tog med mig dit. Mitt mellan broarna nere i samhället fick jag nästan omedelbart på en storlax. Och då detta var en av mina allra första laxar var känslan och upphetsningen enorm. Dessvärre tappade jag den. Försökte andas ut och påbörjade en ny runda och pang! ännu en storlax tog flugan. Givetvis steg denna också av efter en stund, berättar Micke och jag riktigt ser hur han förflyttas tillbaka till den där magiska dagen sommaren 1993.

– Dagen efter såg jag många laxar som var uppe och vältrade sig, men jag klarade inte av att fiska. Det bara knöt sig och jag fick ont i magen. Så stark var känslan! Först morgonen efter gjorde jag ett nytt försök och då tog ännu en lax och jag kunde så småningom landa min allra första byskelax! 10,8 kilo vägde den.

Jag väcker Micke ur hans ljuva minne och frågar vad som är så speciellt med Byske älv? För även om jag själv, efter bara ett besök, utvecklat en form av kärlek till älven, inser jag att Mickes känslor är så mycket starkare och så mycket djupare:

– När jag var barn fiskade jag mycket i Linaälven och eftersom den påminner mycket om Byske, tror jag helt enkelt att jag känner igen mig. Dessutom är byskelaxen något alldeles extra, det finns ingen starkare lax. Åtminstone inte vad jag upplevt.

Micke Andersson fiskade i Norge tillsammans med ett par kompisar. Efter första dagen hade kompisarna landat ett par grils, medan Micke stod utan fångst. Kompisarna titulerade sig fiskekungar och Micke fick namnet Hovnarr. På grund av nederlaget kunde han knappt sova och gav sig därför ut i gryningen. Efter en dryg timme var han tillbaka med dessa båda laxar. ”Lillprinsar, vem är fiskekung nu?” var orden kompisarna tvingades vakna till den morgonen.

Slarva aldrig!

Men, frågar jag, får du någonsin vara i fred när du fiskar i Byske? Alla vet ju vem du är och hade jag sett dig komma körande skulle det utan tvekan vara frestande att följa efter!

– Vissa platser kanske jag inte har för mig själv längre, men om jag ska vara ärlig så är de flesta av platserna ställen som andra fiskare visat mig. Men visst, jag gillar ofiskat vatten, så ibland blir det att jag besöker många platser för att hitta rätt. Väldigt många fiskar dock av poolerna med fel lina, fel fluga eller helt enkelt på fel sätt. Så även om det är andra fiskare på plats, kan de platser jag ska fiska vara ofiskade, berättar Micke och fortsätter:

– Tänk på detta: Slarva aldrig när du fiskar av en plats! Fundera verkligen genom vilken lina som fungerar på aktuellt ställe, med vilken hastighet flugan ska fiskas, vilken fluga som bör fungera och hur du når dit där fisken med sannolikhet står på ett sådant vis att de kommer ta flugan. Det krävs ofta tuff vadning, men vill man att laxen ska hugga har man sällan något val.

Det där låter rätt besvärligt, skjuter jag in.

– Laxfiske är besvärligt, svarar Micke sakligt:

– Det fungerar inte att bli bekväm. Är det läge att byta lina, så måste du byta lina. Hugger det inte på den plats du är, byt plats. Sök upp fisken aktivt.

Underskatta inte linvalet

En stund senare går vi upp till andra våningen. Längst ut mot gaveln finns Mickes fiskerum och det riktigt andas laxfiske. På väggarna hänger läckra bilder på storlaxar, klassiska laxflugor och i ett hörn står en samling spötuber. Bredvid, i ett vitrinskåp, ligger ett trettiotal olika linor och på en snygg rad på översta hyllplanet ett tiotal laxrullar. En av dem är guldig, och kanske just därför är det den som fångar min uppmärksamhet.

– För några år sedan vidareutbildade jag mig till cnc-operatör och när vi skulle göra en övningsuppgift fick vi välja på att göra en ljusstake eller något liknande i metall. Jag gjorde en laxrulle.

Hur mycket av all denna utrustning tar du med dig när du fiskar undrar jag.

– Alldeles för mycket, svarar Micke och skrattar. Nej, men ett par tre spö och lika många rullar. Flugor tar jag med beroende på var jag ska fiska, men alltid i många olika storlekar. Och när det gäller linorna så tar jag säker med hälften av dessa. Just linvalet är extremt viktigt när man fiskar lax. Skulle säkerligen kunna skriva en bok bara om det!

Bananflugan

På andra sidan rummet står ett skrivbord och på det ligger flera olika sorters flugmaterial i olika kulörer och ett gediget flugbindningsstäd sitter fastskruvat i bordsskivan.

– Jag binder alla mina egna flugor, nästan uteslutande tubflugor. Lägger ned extremt mycket arbete på dem. Färgar allt material och gör egna tuber. För det är ju så med laxfiske att alla delar måste klaffa om det ska fungera och om det ska bli något hugg och landad fisk.

– Lägg ned lika mycket ambition och energi på flugval, som på krokval, som på tapering, som på fiskeplats, som på kastlängd, ja på precis alla delar. Se till att skaffa rätt fiskekompisar och ta dessutom gärna hjälp av någon som kan trimma in din utrustning.

Micke plockar upp ett par vackra, mörkgula tubflugor och ger mig:

– Detta är bananflugan. Ett eget mönster jag tagit väldigt mycket lax på. Prova dem i sommar, säger han och ler.

Jag tackar och bugar. Med tanke på Mickes fångststatistik känns det närmast magiskt. Gissa om dessa flugor ska få bekänna färg!

Ofiskat vatten ä A och O

När vi en stund senare sitter i vardagsrummet på nedervåningen och tittar på filmsekvenser och bilder från olika fisken, återkommer vi till vad man kan göra för att öka sina chanser att få uppleva laxhugg.

– Bortsett från att alla delarna i utrustningen ska vara i toppskick och innehålla ett varierande utbud av linor och flugor, så råder jag dig att alltid försöka fiska ofiskat vatten. Försök hitta platser som ingen annan är på. Och det bästa sättet att lyckas med detta är att fiska så tidigt som möjligt på dygnet. Ofta är ljusskiftningarna i gryningen dessutom väldigt bra, säger Micke och fortsätter sedan:

– Lär känna ett vatten och hitta flera platser i det som fungerar. Då kan du fiska av heta ställen mycket mer effektivt och sannolikt få mer kontakt med fisk.

Stor fisk – större glädje?

Kontakt med fisk har bevisligen Micke själv mest hela tiden. Men det som också imponerar med hans fiskeframgåmgar är att det ofta rör sig om stor fisk. 2009 års största lax i Byske, ja den tog Micke. 2009 års största våröring i Emån, ja den tog han också. Blir storleken viktigare ju mer fisk man får?

– Nja, det viktigaste är hugget utan tvekan. Storleken är inte så intressant, men visst, det är en skön känsla att drilla stor och stark fisk!

Nöjer mig med svaret. Micke borde veta.

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Jag och britterna

De av er som läst denna blogg förut, vet att jag med jämna och ojämna mellanrum tjatar om det svenska jazzbandet Esbjörn Svenssons Trio. För mig har deras musik blivit synonym med uppladdningen inför ett laxfiske, sköna toner med massor av energi! Och i dag kan jag läsa i DN att den brittiska tidningen Times utsett 00-talets tio bästa jazzskivor. Och på första plats hamnar Esbjörn Svenssons Trios ”Live in Hamburg”. Ägna en stund åt detta band och åt denna platta och tänk laxfiske och laxvatten. Magiskt!

Nästa ”samtal” på söndag

Sitter och skriver på mitt samtal om laxlängtan med Micke Andersson. En extremt begåvad laxfiskare med en fascinerade relation till sin passion. Publicering på söndag.

Ledig plats till Gaula v 33!

OBS: PLATSEN TAGEN!

Kan jag locka med att fiska Gaula i vecka 33? Vad bra, för vi har EN plats över! Fiske en vecka, 14–21 augusti, på Morseth´s vald uppe vid Singsås. Boende i stuga i direkt anslutning till valdet, ingår i priset som är 5 000 SEK/person. Sträckan är 1,5 km lång och innehåller pooler som fiskar bäst vid högvatten och pooler som fiskar bäst vid lågvatten. Och eftersom vi endast kommer vara fyra personer på sträckan lär det inte bli någon trängsel.

Om du är intresserad, mejla mig med en kort presentation av dig på:

markus_lindsjo@hotmail.com

I Allt om flugfiske #5, 2009, finns en artikel av Håkan Stenlund

(Dagar i laxhimlen) som handlar om Morseth´s vald.

Tur till helgen?

I dag töar det! Och det passar mycket bra eftersom min väntan och längtan börjar bli väl svår. Så i helgen måste det nog bli en liten tur ned till stranden för att se om det lurar någon havsöring där ute. Om inte annat, vad fint det ska bli att få veva lite med kastarmen!

Men, det skulle bli vår nu!?

Jag blev så glad i går. En liten plusgrad fick isen att smälta något och en känsla av att våren, och fisket, var på intåg spred sig. Men så i morse möttes jag av nya snöfall. Ett steg fram, två steg bak. Ska det vara så här?

Addiction

Det har sagts förut, men förtjänas att sägas igen; flugfiske efter lax är enormt fascinerande! Har ägnat precis hela helgen åt att samtala om laxlängtan, varje vaken minut har kretsat kring ämnet. Men inte blev det tråkigt eller tjatigt en endaste minut. Tvärtom, ju mer vi pratade desto mer fascinerad av ämnet blev jag. Det finns så mycket att lära och det är en ynnest att att få göra det. Laxfiske är ett gift, en drog. And I´ve become an addict.

Nya samtal

Min nyfikenhet och törst efter kunnande kring laxfiske har denna
morgon placerat mig på ett tåg norrut. Är på väg till Stockholm
och i morgon vidare till Östhammar för fler samtal om laxlängtan.
Och eftersom det är Mattias Drugge, Jonas Lindkvist och Micke
Andersson jag ska träffa, vet jag att mina kunskaper om laxen kommer
ha breddats en hel del efter helgen!

Toksnabb leverans

19 timmar efter jag gjort min beställning på flugor.se fanns de snyggt förpackade i min brevlåda. Suveränt!

Ooops... I did it again

Havsöringssäsongen är i full gång, eller nåja, den ligger och väntar under isen som breder ut sig allt mer för varje dag. Men så snart isen släpper, ja då ska vi ut igen! Gick därför i går in på utmärkta flugor.se och beställde en handfull havsöringsflugor, modell Magnus och Pattegrisen. Så långt allt väl.

Men eftersom det alltid är upplyftande att köpa flugor, kunde jag förstås inte hålla mig utan fann mig plötsligt i full färd att beställde fina tubflugor till vårfisket i Mörrum och Em. Nu förstår även jag att det kanske är väl tidigt och dessutom rätt onödigt då mina askar redan dignar av tuber. Men som den flugfiskeentusiast jag är och den materialist jag oftast är, hade jag inte särskilt svårt att argumentera för mig själv; ”det är ju alltid bra med många flugor”, ”den där är fin – kommer GARANTERAT ge fisk”, ”utan just denna fluga är det inte lönt att fiska”. Ja ungefär så lät det i mitt huvud, och då är det inte lätt att bromsa.

Så på måndag kommer det ett paket innehållande flugor jag verkligen behöver, flugor jag i bästa fall behöver och en faktura jag verkligen inte behöver.

Pattegrisen och Magnus, två flugor jag behöver. Från flugor.se

Nybroån bokad

Söndagen den 7:e februari blir det fiske i skånska Nybroån. En å jag tänkt fiska i de senaste 25 åren, men som jag ändå aldrig besökt. Hög tid nu alltså!

Laxfiskecitat #10

”Det finns ingenting som heter skonsam vattenkraftutbyggnad, utan det är ett dråpslag för de ekologiska systemen och även då för laxen.” Mikael Frödin

Från filmen Storlaxens Rike

Nyfiken lax gav premiärkort

Läser på Morrumsnews att Kronolaxfiskets fototävling är avgjord. Vann gjorde nedanstående bild av en lax som går upp och tar en titt på flugan. Otroligt fascinerande att få uppleva detta ögonblick och än mer fantastiskt att lyckas föreviga det på bild. Vinnarbilden är tagen av Kolja Veyhle och vinsten är premiärfiske i Mörrumsån 2010.

Läs mer om fototävlingen genom att klicka här.

Foto: Kolja Veyhle, Mörrumsnews

Vårfiske i Emån

Jajamensan! Bokade i dag fiske på Emsfors SFKs sträcka av Emån den 13–14 mars. När jag besökte sträckan i november (Samtal om laxlängtan med Pelle Klippinge), blev jag helt såld och lovade mig själv att försöka få kort så snart de släpptes. Det är nämligen en riktigt, riktigt fin sträcka och ett tidigt vårfiske i Emån är förstås lite av en dröm som går i uppfyllelse.

En premiär utan riktig hetta!

Isen låg tät längs kusten. Lång isbrytande vadning krävdes på sina ställen.

Låt mig säga det med en gång; det blev ingen fisk i dag. Vi varken såg eller kände någon av de havsöringar vi längtat och trängtat efter så länge. Däremot fick vi känna på vintern. Den bjöd på sin kyla med full kraft!

Fiskedagen började förhållandevis sent på förmiddagen. Vid Barsebäcks strandbad, mötte jag Thomas Schönström, den stackars kustöringsfiskare jag egenhändigt utsett till min mentor. Och trots att morgonens snöfall övergått till ett härligt solsken, var det den kalla vinden som tillsammans med Thomas välkomnade mig. Efter en kaffe uppe vid parkeringen, gav vi oss ned till ett vackert blått Öresund. Medan vi promenerade bort till viken vi skulle inleda vårt fiske i, frågade jag Thomas om allt mellan himmel och jord som berörda havsöringsfisket. Thomas, som av naturen är en lugn själ, svarade: ”Ja, jag är inte så vetenskaplig. Brukar kasta där jag tror fisken är.” Ett underbart och lugnade svar. Ibland gör vi kanske fisket svårare än vad det behöver vara.

Viken var, till skillnad från resten av Öresundskusten, nästan helt isfri och relativt sett vindskyddad. Jag gjorde mitt första kast och vad bra det kändes! Precis som i går, var känslan av uppvaknade närmast berusande.

Efter cirka trettio minuter var det dags för dagens första paus. Fötterna var iskalla och jag förbannade att jag bara hade ett par strumpor på. Kanske läge att skaffa ännu ett par vadarskor, ett par som är så stora att flera par sockar ryms?

I vattnet igen, vadade ut till en bra position och kastade. En stund in på andra kastet fick jag plötsligt sällskap. Av en säl. Den dök bokstavligen upp rakt framför mig och följde intresserat allt vad jag gjorde. Jag vet förstås att ha en säl i den lilla vik man fiskar i, inte är ett särskilt gott tecken. Men detta var en otroligt häftig upplevelse! Så stor att jag för en stund inte längre förmådde mig att fiska längre, utan jag stannade till och övergick till att betrakta det vackra djuret. Naturen är fantastisk.

Min vän, sälen.

Paus nummer två följde kort därefter. Handskarna var blöta och händerna kalla. Dessutom isade spöringarna igen med jämna mellanrum och det blev allt jobbigare att fiska. Pauserna var dock inget som störde. Mycket trevligt att få tid att prata lite, resonera, fundera och planera. Var står öringen, ska vi byta plats och hur gamla är våra respektive barn egentligen? Det finns tid för allt mellan himmel och jord när man är ute på fisketur. Sannolikt en av fiskets mest beroendeframkallande aspekter.

Ett par korvmackor och ytterligare några muggar kaffe senare, åkte vi ned till Barsebäcks hamn. Bara för att upptäcka att de ”hetaste” platserna redan var upptagna. Fler trotsade vintern. Vi fann dock ett annat ställe på andra sidan piren och här var det fiskbart. Bara vi vadade ut genom det tunna lager is som bildats de tio metrarna närmast stranden.

Is, is överallt is!

Jag vet inte exakt hur länge vi fiskade här. Vinden kom från rätt riktning och det gick lätt att kasta. Ändå kändes det inte riktigt hett. Jag kan inte förklara varför, kanske på grund av att vi inte sett någon fisk i rörelse, kanske för att jag drabbades av insikten att havet är stort och jag kastar inte särskilt långt. Eller var det kanske bara så att alla mina år som fiskare, och den senaste säsongen som laxfiskare, börjat bygga upp en känsla och instinkt inom mig. Jag tror jag väljer att se det så! Thomas upplevde det samma och plötsligt stod vi där på stranden igen. Med våra kaffekoppar och resonerade om än det ena och än det andra medan solen sakta sänkte sig ned över oss och Öresund.

Sista stoppet blev vid Vikhög, en lite fiskeby strax söder om Barsebäcksverket. Långt ut på en landtunga låg ett tydligt stenrev och när Thomas ivrigt sa att ”dit ska vi”, ja då frös jag trots att jag ännu inte lämnat min varma bil. Nåväl, vi kom i väg och vandringen fick upp kroppstemperaturen flera grader. Väl framme möttes vi av ett långt och brett band med is. Och med tanke på att solen nu nästan lämnat himlen, ja då resonerade vi oss snabbt fram till att fiskedagen nog var över. Jag kände en värme sprida sig i min kropp som ett direkt resultat av detta beslut, men när jag plötsligt såg Thomas greppa sitt spö nådde temperaturen åter sin låga nivå. Vad gör du? halvskrek jag efter honom. Fick till svar att ”vi kanske ändå ska ta ett par kast här”. Och eftersom jag är adept och inte ville vara sämre än min mentor, ja då var det bara att vada efter.

Platsen var fin och kändes absolut som dagens hetaste. Med Öresundsbron som fond i horisonten och en relativt lugn vattenyta och en vacker skymning, ja då kändes det väldigt bra. De våta vantarna gjorde dock att vi båda gav oss efter cirka tio kast och skyndade åter upp på land. Sedan promenerade vi i rask takt till bilarna. De varma, sköna bilarna.

Första riktiga kustöringsdagen var över för min del och jag ger den ett mycket högt betyg. Visst var det kallt, men det kan man ju rätt lätt räkna ut att det ska vara när det blåser och termometern visar på minus fem grader. Men framförallt var det så kul att vara ute igen. Att vara ute i naturen med flugspöet vid min sida. Dessutom var det alldeles förträffligt att få dela dagen med en god fiskekompis och en säl (det är alltså inte en och samma person jag skriver om här). Och jag är säker på att när temperaturen stigit något, ja då är vi på plats igen. Då kanske tillsammans med några hugg och skarpa drillningar!

Huvudet fullt av åtankar

Thomas Schönström, som skriver bloggen Åtankar, blickar ut över ett kallt Öresund med hopp om att se den havsöring som lyser med sin frånvaro.

Kall dag väntar

Det blir kallt i dag. Minus sju grader, lätt snöfall och en vind på cirka sju meter per sekund. Men när havsöringsfiske står för dörren, ja då är det bara att försöka klä sig så varmt det bara går och sedan ge sig ut. Om en dryg timme kör vi igång.

Tjuvstart!

Kunde förstås inte hålla mig. Klev i vadarna och drog på min nya Loop-jacka och stack ned till stranden vid Fredshög (mellan Kämpinge och Skåre) för en halvtimmes premiärfiske. Det var kallt, minus sju grader, men nästan ingen vind. Det kändes otroligt spännande att vada ut några meter från den isiga stranden och lägga ut första kastet. Och det var inte bara första kastet för i år, nej det var mitt första enhands-kast på väldigt lång tid. Men linan kom ut och även om kasten inte blev så långa, sträckte tafsen och flugan landade där jag ville ha den. Nästan varje gång varje fall. Ett dilemma uppstod dock. Kylan gjorde att spöringarna frös igen och jag fick trycka bort isen ur dem mellan var tredje och femte kast. Men vad gör väl det? Jag var ute igen med mitt flugspö och det kändes så fint! Trots att det var en kort runda, värmde det gott om kinderna när jag kom in igen och det kändes verkligen att jag varit ute och flugfiskat. Fantastiskt!

I morgon ny runda!

Tjuvstart?

Ska i morgon träffa lite fiskekompisar för att med gemensamma krafter locka havsöringen till hugg. Men nu är jag så laddad inför detta och undrar om jag klarar av den långa väntan, det är ju minst tjugo timmar kvar! Hmmm. Jag har ju i och för sig inte så många hundra meter ned till stranden, kanske ska smita ned en sväng i eftermiddag. Bara testa att lägga ut flugan ett par gånger. Se om något händer...