Samtal om laxlängtan med Erik Erlandsson-Hammargren

Det är fredagen den trettonde november. En regntung och kall dag med fler löv på körbanan än på träden. Jag är på väg till den lilla orten Bräkne Hoby i Blekinge och till Blekinge läns folkhögskola. Där har jag stämt möte med tillförordnad rektor Erik Erlandsson-Hammargren för ett samtal om laxfiske, minnen, upplevelser och laxlängtan. Inte för att han är tillförordnad rektor, utan för att Erik Erlandsson-Hammargren är en av de stora Mörrumsprofilerna.

– Första gången jag fiskade fluga i Mörrumsån fick jag på en storlax i pool ett. På ett enhands-10-fots-spö! Dessvärre fiskade jag med en fluga bunden på en fransk trådkrok, så självklart rätade den ut sig och jag tappade fisken. I efterhand är det svårt att säga hur stor den var, men gissningsvis cirka 15 kilo, berättar Erik med inlevelse:

– Men det dröjde inte länge innan jag faktiskt landade min första Mörrumslax. Samma dag, bara ett par timmar senare, fiskade jag på insidan av ön mot laxodlingen i pool ett och fick ett rejält hugg. Kunde efter ett tag landa en fin lax på sju kilo. Ja, och sedan dess är jag helt fast.

Vi sitter på Erik Erlandsson-Hammargrens kontor i folkhögskolan. Innan vi slog oss ned gick vi ned till matsalen och hämtade var sin kopp kaffe. Värmande och uppiggande denna höstförmiddag. Och när jag ber Erik utveckla det där med att han var fast säger han:

– Man kan liksom inte göra mycket annat när det väl slagit till. Efter att ha känt en lax, den enorma kraften, kan man satsa otroligt mycket tid och arbete för att få uppleva samma känsla igen.

Och det är ingen underdrift att säga att just det har Erik gjort. Sedan 1978 har han haft årskort i Mörrumsån och har under denna tid uppskattningsvis landat drygt 500 laxar och havsöringar. Dessutom har Erik tillsammans med Birger Pedersen skrivit boken Mörrum som är välfylld med handfasta tips om hur man bäst tar sig an ån. Bland annat anges ståndplatser och vadvägar tydligt för Kronolaxfiskets samtliga pooler.

Erik Erlandsson-Hammargren fiskar pool 10 säsongens sista dag. Foto Jonke Höglund

När allt stämmer

– Du måste fiska mycket om du ska fånga fisk som laxflugfiskare. Fiskar du två gånger i veckan i Mörrumsån kan du hålla på många år utan att få fisk. Men om du fiskar fem gånger i veckan, ja, då tiodubblar du dina chanser. Det handlar nämligen om att tillbringa så mycket tid som möjligt vid ån för att lyckas pricka in de få tillfällen när allt stämmer.

Ett sådant tillfälle upplevde Erik i högsta grad sommaren -91. Ett kraftigt oväder dubblade vattenståndet i Mörrumsån på bara några timmar. Laxen som stod och väntade i åmynningen rusade med full kraft upp i ån, ett laxsteg utan motstycke. Erik skriver i sin bok Mörrum om hur han begav sig till Rosendala vid pool 32 för att mötas av ”vatten, vatten, överallt vräker vatten fram”. Men inte bara det. På några få timmar fick han uppleva ett laxfiske som de flesta av oss bara kan drömma om. Han skriver vidare: ”De följande timmarna lever jag i en dröm, ett rus av fiskelycka. Lax på lax går över nacken, slår på flugan, drillas, går fri igen. Flera gånger har jag två hugg på samma kast, utan att kunna fästa någon.”

Tre laxar över tio kilo landades, varav den största var silverblank och vägde fjorton kilo berättar Erik med ett leende:

– När jag vadade in till land stötte jag i flera stora laxar med benen. En helt otrolig upplevelse! Men så var också detta inledningen på alla tiders rekordfiske i ån som inträffade den 29 och 30 juni det året. Under dessa två dagar landades det över 100 laxar i Mörrumsån. Tre vägde över tjugo kilo!

Och även jag minns dessa dagar. Rekordfisket i Blekinge ansågs nämligen vara av så stort allmänintresse att Aktuellt sände ett nyhetsinslag från ån. Och som en direkt konsekvens av detta inslag reste jag och min far upp till Mörrumsån dagen efter.

Erik med den silverblanka lax på 14 kg som han tog i pool 32 i Mörrumsån under sitt livs mest magiska fiske.

All ledig tid gick åt till jakten på kustöring

Vårt samtal stannar kvar en bra stund kring minnen av rekorddagarna 1991. Men när vi väl lämnar dem, frågar jag Erik om hur han blev laxfiskare.

– Ja, det blev jag väl egentligen den dagen jag fick känna på min första lax, men visst hade jag fiskat mycket innan dess. Jag växte upp med ett biflöde till Emån över tomten, det satte förstås sina spår. Och när jag studerade i Lund under 70-talet var vi ett gäng som tillbringade all ledig tid i jakten på havsöring längs kusten. Till en början fiskade vi med spinnutrustning, men så småningom övergick vi till fluga. Det var inte särskilt vanligt att fiska med fluga i havet då, så det var spännande att hitta metoder för att få det att fungera.

– Jag tror att alla inbitna kustöringsfiskare har riktigt bra förutsättningar för att bli laxfiskare. Men när man väl fastnat för laxfisket, ja då är det svårt att slita sig.

Tillsynsman på jakt

Vi pratar vidare. Tiden går fort. Erik berättar att när han bestämde sig för att fokusera på sin doktorsavhandling i Litteraturvetenskap mellan åren 1999 och 2006, valde han i stort sett bort laxfisket. Helt i linje med hans tanke att ”börjar man fiska, så går det inte av avhålla sig”. Men han fortsatte att besöka sin å utan spö. För sedan 1980-talet är nämligen Erik en av Mörrumsåns tillsynsmän. En insats vi vanliga fiskeentusiaster ska vara tacksamma över. Tjuvfisket och ryckfisket, som var ett stort problem fram till för cirka femton år sedan, har i stort sett helt försvunnit.

– Det var mycket jobb, men också väldigt spännande. Jag minns särskilt hur vi låg och spanade på en misstänkt ryckfiskare under flera nätter uppe vid Rosendala. Och så en natt kunde vi ta honom på bar gärning och han blev avstängd från allt fiske i ån i tio år. Idag är han faktiskt tillbaka, men han ryckfiskar inte mer!

Flow

Samtalet glider över till att handla om en av mina stora funderingar; det sägs ibland att riktigt framgångsrika laxflugfiskare har ett sjätte sinne. De vet när de ska fiska, de vet var de ska fiska och framförallt känner de på sig att något kommer att ske:

– Jag har funderat mycket över det där eftersom jag själv upplevt känslan. Sannolikt är det så att när man fiskar riktigt mycket så gör man ibland saker som bryter mönstret. Och plötsligt känns det som om allt fungerar, att man gör rätt. Dessa upplevelser lagras sedan och undermedvetet bygger man upp en bank av kunskap trots att man inte uppmärksammat vad som skett och vad man gjort. Och denna kunskap använder man sig sedan av i olika situationer. Det uppstår ett ”flow”. Allt fungerar, men man vet inte riktigt varför. Det kan dock snabbt försvinna om man inte fiskar tillräckligt ofta. Jag upplever inte att jag har det längre.

När Erik upplevde ”flow” fiskade han cirka fem tillfällen i veckan. Och hade kontakt med fisk åtminstone en gång i veckan.

– Man lär sig var man ska fiska konstaterar han och säger sedan:

– Men visst har jag funnit mina favoritpooler. Pool 32, förstås, men också snabba pool tio och elva. Jag gillar när det är fart på strömmen och flugan.

Erik Erlandsson-Hammargrens bok Mörrum innehåller bland annat flygfoto över samtliga pooler i ån med markerade ståndplatser och vadvägar.

Tidiga morgnar

Och när jag ställer den givna frågan hur fem fiskepass i veckan gick ihop med ett normalt familjeliv konstaterar han:

– Stiger man upp klockan tre och gör sig i ordning och åker ned till ån så att man är där när fisket startar, ja, då hinner man fiska i rätt många timmar och ändå vara hemma till klockan nio på morgonen. Och då får man tid med familjen också. Även om man lätt blir lite såsig på kvällen.

Kampen för laxen

1982 startade Erik Erlandsson-Hammargren ekologilinjen på Blekinge läns folkhögskola. En utbildning som blev specialiserad på vattenekologi och biotopvård i strömmande vatten och kustekologi. I dag har utbildningen bytt namn till »Fiskevård – naturvård i vatten». Och trots att utbildningen hunnit fylla tjugofem år, engagerar de fiskevårdande frågorna lika mycket nu som då.

– Jag har under många år varit aktiv i arbetet mot drivgarnsfisket i Pukaviken utanför mynningen till Mörumsån, säger Erik och fortsätter:

– I början av 90-talet nådde vi ett delmål när rätten att fiska med drivgarn inskränktes för alla utom licensierade yrkesfiskare. Dessförinnan hade varje enskild medborgare haft rätt att fiska med 600 garn! Det är 1,8 mil drivgarn per person!

Drivgarnsfisket fortsatte dock i oförminskad skala av de licensierade yrkesfiskarna. Pukaviksbukten var packad av garn och i området i direkt anslutning till mynningen, den så kallade C-zonen. hade få laxar en chans att nå fram. Hundratals nät spärrade effektivt vägen. Erik berättar:

– När vi 1994 till slut också fick bort drivgarnen från C-zonen kom det nästan omedelbart ett kvitto på att vårt arbete lyckats. Majlaxfångsten i ån steg på ett år från 30 fiskar till 400!

Vän av ordning ställer jag förstås frågan varför fisket i ån åter är nere på 70- och 80-talets relativt sett låga nivåer:

– Att laxen inte stiger när den förväntas stiga, det vill säga i april och maj, berodde i år främst på låg vattenföring. Men laxen stiger, förr eller senare. Så vattenföringen är egentligen ingen orsak till att vi nu åter upplever ett svagare laxfiske, säger Erik och fortsätter med ett allvar i rösten han inte bjudit på tidigare:

– Jag ser framförallt två tydliga bevis på att allt inte står rätt till. Den första är att vi vet att cirka 20–30% av den utvandrande laxsmolten överlever den första sommaren i havet när allt är som det ska. Nu visar studier att den siffran är nere på 7%. Orsakerna är många, men kanske främst att det finns för lite mat Östersjön. Det andra tydliga tecknet är att vi ser betydligt färre smolt i våra smoltfällor. Till exempel vid de nyöppnade delarna av Mörrumsån, ovanför Hemsjö Nedre kraftverk. Där beräknar vi produktionskapaciteten varje år till 50 000 laxsmolt, men i år beräknar vi att det härifrån bara vandrat ut cirka 5 000 smolt till havet. Varför vet vi inte exakt, men en orsak kan vara att de helt enkelt mals sönder i vattenkraftverken.

Obehagliga och skrämmande tankar som åtminstone får mig att fundera. Vad är det som håller på att hända? För varje framsteg, verkar allt gå minst två steg bak.

Söker motgångar

Efter ett spännande samtal är det dags för mig att resa vidare och för tillförordnad rektor Erik Erlandsson-Hammargren att återgå till sitt arbete. Men innan vi skiljs åt ber jag om hans syn på vad som utmärker en laxflugfiskare. Han behöver ingen betänketid, svaret kommer direkt:

– En laxflugfiskare, det är någon som verkligen gillar motgångar.

FÖR UTSKRIFT:

Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

Bokslut 2009: Fiskarna

Det är inte lätt att fånga lax eller havsöring när man fiskar med fluga i strömmande vatten. Hela tanken är egentligen befängd; varför fiska på extremt skygg fisk, som det finns lite av och som framförallt inte äter? Ett bra svar från en invigd laxfiskare är sannolikt; just därför! Utmaningen är total och det krävs oerhört mycket av fiskaren för att nå framgång.

Detta visste jag mycket väl när jag bestämde mig för min satsning i våras. Och det var verkligen det stora måttet av omöjlighet som lockade mig. Jag har alltid fått mycket fisk och sökte större utmaningar.

Jag hade många mål med denna säsong. Jag skulle lära mig att kasta bra, lära mig att läsa poolerna, lära mig resonera kring flug- och linval och så förstås landa min första fisk på ett två-hands-flugspö. Och eftersom min bakgrund innehåller flera besök i Mörrumsån, så var väl min formulering egentligen att landa en fisk i Mörrumsån. Svårt, men inte omöjligt. Det borde kunna lyckas om jag satsade ordentligt under en hel säsong.

Och det gjorde faktiskt det. Under 2009 har jag landat fyra fiskar med mitt två-hands-flugspö. Inga särskilt stora fiskar, men vad gör väl det? Upplevelserna och glädjen har varit stor. Någon begåvad och klarsynt medfiskare sa till mig vid ett tillfälle att det inte går att välja storlek på fisken som hugger, och så är det förstås. Nästa säsong kanske jag har förmånen att drabba samman med riktiga bjässar, vem vet? På ett sätt, och detta menar jag på fullaste allvar, känns det bra att den stora laxen ännu inte bitit på just min fluga. Fyra mindre fiskar har gett mig en viss rutin och känsla för hur det är att drilla fisk med tvåhands-spöet. En rutin och känsla jag vet att jag kommer ha glädje av den dag något större nappar.

Söndagen den 5 april fiskade jag i ABUs pool, Skrea Hage, i Mörrumsån. Jag var på kastkurs och hade under lördagen sett flera medfiskare landa fisk. På söndagsförmiddagen åkte vi till Skrea och jag blev med en gång förälskad och hela sträckan kändes otroligt het. Känslan var så stark att jag återvände på eftermiddagen efter avslutat kurs för att fortsätta fiska i poolen. På ett av de sista kasten, på tredje rundan, sög det till. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag kände de tunga rycken, såg spötoppen gunga och insåg att jag hade napp! Jag drillade fisk i Mörrumsån! På fluga! Fisken visade sig rätt snabbt genom att den rullade i ytan. En öring, ingen tvekan om den saken. Den hade tagit flugan på nästan sträckt lina, ända inne vid kanten och nu visade det sig att den inte hade några planer på att lämna den platsen. En oro spred sig eftersom en massa rötter och annan bråte stack ut ett par meter från fisken, så jag satte hårt mot hårt. Och det hjälpte. Plötsligt simmade den mot mig och stannade precis rakt framför mig. Och där stannade den. Det tog ett par minuter innan jag kunde flytta den och då var den klar för landning. En makalöst vacker öringshona som jag återsatte med en gång. Hon var 57 cm lång och vackert vinterfärgad! Jag var glad som ett barn och så otroligt tacksam; min första Mörrumsfisk var ett faktum. Ett av målen för säsongen var uppfyllt!

I början av augusti fiskade jag en vecka i norska Namsen. Och den andra augusti kl 01.30 landade jag min andra fisk! Det var mitt i natten och augustimörkt. Nästan kolsvart alltså. Jag fiskade utloppsströmmen på vårt vald och längst ut på den 12 fot långa tafsen satt en rejäl Sunray Shadow, med en 14 cm lång vinge. Jag trodde inte särskilt på denna jättefluga, det måste jag erkänna. Men både Jonas Lindqvist som bundit den aktuella flugan och laxminken Jonas Runnberg som arrangerade resan, föreläste om mönstrets förträfflighet. Jag var helt ensam i mörkret när det plötsligt tog tvärstopp. Och tunga, starka knyck fortplantade sig genom spöet och in i min kropp. Jag höjde spöet i ett mothugg och fick svar med en gång! Fisken stod still, rusade inte, men hur mycket jag än böjde spöet för att rubba den, så hände absolut ingenting. Det här är en bra fisk, mumlade jag för mig själv och insåg att det var lönlöst att kalla på landningshjälp. Ingen var där. Men så, efter ett par minuters totalt stillastående, kom fisken plötsligt mot mig och jag insåg att det verkligen var en bra fisk, men inte en särskilt stor fisk. Jag tände pannlampan och såg den vackraste öring jag någonsin sett. Det var en glänsande brunöring, inte särskilt lång, kanske en 30–35 cm, men smällfet. Proportionerna var helt galna och den såg uppblåst upp. Men vad vacker den var. Efter jag krokat av den, fick den simma tillbaka. Kvar stod jag i mörkret med en mycket fin upplevelse.

Tre dagar senare, den femte augusti, regnade det hela dagen. Och när det började bli kväll, såg min laxfiskementor Jonas Runnberg allt annat än avslappnad ut. Något var på gång, det var nu det skulle ske. Kom med här Markus, sa han till mig. Vi ska ut till den lilla ön och därifrån ska du ta din första lax. Jag var inte sen att hoppa i båten kan jag lova. Väl ute på ön, som inte var större än tre gånger tio meter, gick Jonas genom strategin. Börja med korta kast, förläng dem efterhand. När du kommer dit, sa han och pekade tio meter snett ut, där kommer det hugga. Varje kast efter dessa ord kändes magiska. Snart skulle hugget komma! Och precis där Jonas pekat, precis där sträckte linan upp och spöet gungade till. Fisk, stammade jag, jag har fisk. Då hoppade laxen och vi båda såg att detta var motsatsen till en stor lax. Således gick den snabbt att landa. Vilken vacker lax det var. Silverblank med en grön rygg som längst upp längs ryggfenan övergick i grafitgrått. Det var Norges minste grilse, men det var min första lax! Exakt samtidigt, eller åtminstone inom en och samma minut fångade Claes en lax på strax under två kilo och Dennis, ja Dennis tog sin drömfisk. En hane på drygt fjorton kilo!

Jag hade bokat in tre dagar i Mörrum i slutet av säsongen. Den 28, 29 och 30 september (alltså innan det kom besked att säsongen skulle förlängas med tio dagar). Jobbet kom dock mellan och omöjliggjorde fiske den 28 och den 29. Morgonen den 30, klockan 06.00 mötte jag dock upp med min medfiskare Richard Torkar vid Rosendala, pool 32. Båda älskar denna pool, så det kändes logiskt att lägga säsongens sista dag just här! Jag började att fiska av nacken ovan hängbron och det gick inte så bra. Hade en alldeles för sjunkande spets på min flytlina, så varje kast resulterade i bottenkontakt. Och botten var just vad jag kallade ett inlägg här på bloggen klockan 07.18. Jag hade då fiskat av nacken och var på väg ned till en bra plats nedan bron där jag hade hugg tidigare i somras. I mitt inlägg, som jag skrev för att skingra de negativa tankarna som börjat smyga sig på, vädjade jag till mig själv att sluta knussla och åter plocka fram självförtroendet. Exakt 17 minuter efter att jag skickat inlägget från min iPhone till bloggen, högg det på min lilla ullsock. En dryg klumplängd lina var ute och det ryckte frenetiskt i mitt spö. Jag höjde spöet och då rusade fisken direkt nedströms. Inte så långt, kanske en femton meter, men rusningen resulterade i ett rejält kråkbo skjutlina på min rulle. Jag hade lossat bromsen helt när jag trädde spöet, och glömt spänna bromsen igen. Så när fisken gick, då spann rullen på frivarv. Jag knep om linan med en handen och trasslade upp med den andra. Fisken var kvar när jag var klar och äntligen kunde jag ägna mig åt att drilla fisk. Då simmade den mot mig och stannade precis framför, och sedan på ett par sekunder, simmade den nedströms och ställde sig ungefär där den huggit. Två gånger gjorde den likadant. Vid det här laget hade jag kommit fram till att det vore trevligt med hjälp vid landningen och ropade på Rickard som fiskade av nacken uppströms. Han kom med en gång springande, fast han kom nedströms ifrån. Såg du inte att jag drillade fisk när du gick förbi frågade jag. Trodde bara att du hade bottennapp igen svarade han… Vi kunde gemensamt landa en hanfisk på 62 cm. Till en början trodde vi att det var en hybrid, men sedan fastslogs det att det var en lax. Min första Mörrumslax! Vilken oerhört härlig avslutning på säsongen!

Fyra fiskar landades. Alla fick simma tillbaka. Och även om de inte var särskilt stora laxar och öringar, så tog de min fluga och bevisligen gör jag vissa saker rätt när jag fiskar. Upplevelserna gav mersmak och min laxlängtan blev inte mindre, bara större.

Botten

Ibland blir jag arg på mig själv. Just nu till exempel.

Förutsättningarna är fantastiska. Vattnet är kallt, vi är på väg mot gryning och det känns som att vi står inför höstens hittills vackraste dag. Och dessutom befinner jag mig vid favoritplatsen, Rosendala, pool 32 i Mörrumsån. Men det jag tänker på mest just nu är att jag fiskar alldeles för djupt och på nacken ovan hängbron fastnar flugan under sin resa mot kanten. Hela tiden. Fiskar med en flytlina och en super-snabb-sjunk-spets. Uppenbart lirar det dåligt med de elva kubikmeter vi står inför idag. Nu är ju problemet inte större än att jag kan byta lina, men det var ju just det jag inte skulle idag. Idag skulle fokus ligga på ”Inget knussel, bara självfötroende” och nu börjar jag tappa självförtroende och är på väg att knussla.

Jag skriver detta inlägg för att komma på bättre tankar. Hoppas det hjälper.

Magiska Rosendala

Bron över pool 32 i Mörrumsån, Rosendala. Foto Sara Storm

Laxhugg i Rosendala

Undertecknad fiskar av nacken vid Rosendala. Foto Sara Storm

Åter hemma från en Mörrumsresa kan jag ännu en gång konstatera att ån ligger mig varmt om hjärtat. Det är något visst att fiska i Mörrum. Och denna gång var det dessutom extra speciellt; lillkillen var hemma hos farmor och farfar och min kära var med och fiskade.

Men, låt mig börja med det allra viktigaste.

På eftermiddagen fiskade jag en runda i pool 32, vid Rosendala. Det var ett märkligt väder. Med jämna mellanrum kom oerhörda störtskurar som påminde om monsunregn, för att i nästa stund dra bort och ersättas med strålande sol. Ett bra fiskeväder med mycket omslag med andra ord. Började fiska av nacken ovan hängbron, och begav mig därefter ned en bit nedan det lilla fallet. En het sträcka som Mörrumsguiden Magnus Hammarström tipsat mig om. Efter ungefär tio kast kom så äntligen det jag väntat och längtat efter. Ett hårt och mycket bestämt drag i flugen som fick spöet att gunga till rejält. Hugg! Laxhugg!? Väntade en sekund, två sekunder, ja kanske till och med tre sekunder på att det skulle tynga i spöet. Men icke. Fisken kände på flugan och konstaterade att den inte var tillräckligt intressant. Gjorde förstås några nya kast på fläcken, men det var åter lugnt. Men jisses vilken skön känsla! Det skulle förstås vara mycket roligare att få drilla fisken, men bara att få känna hugg ger en skön känsla och dessutom tecken på att jag fiskar någorlunda rätt. Mycket nöjd över upplevelsen fortsatte jag ned för att gå en runda i 31:an.

Mörrumsresan började dock redan kvällen innan. Jag och min kära anlände, gick den vanliga rundan pool ett till fyra och tillbaka. Sedan checkade vi in i den gamla håvstugan vid Kungsforsen. Ett riktigt schysst och mysigt boendealternativ. Fräscht, två rum med två sängar i varje en meter från ån. På kvällen tände vi vår medhavda grill för att nästan direkt se den släckas av det åskväder och regn som plötsligt drog in. Men det kändes fint att sitta med öppen dörr, höra och se Mörrumsån, regnet  som öste ned, läppja på en kall öl och småprata om allt och inget. Allt det där man så sällan hinner med hemma när en 15 månaders kille kräver uppmärksamhet.

Kl 04.30 ringde klockan. Skön känsla att dra på sig vadarna, stiga ut ur stugan och vara redo för att fiska. Normalt sett har jag 16 mil att köra från det att jag stiger ut till jag kan börja fiska. Konstaterade att vattnet stigit något och att det nu var anständiga 13 kubikmeter (förra veckan var det åtta). Jag gick, förstås, upp till pool 17 för att starta min dag. Fiskade först en runda ovan bron där vattnet är lite djupare. En fisk var uppe och slog retsamt ett par gånger. Gick uppströms och fiskade av nacken mellan 17 och 18. Letade efter partier med djupt och snabbt vatten. Därefter upp till pool 19. En pool jag hört så mycket gott om, men aldrig förstått mig på. Var fiskar man? Det är gräs längs hela kanten och där det finns öppningar, ja där verkar det vara hur djupt som helst. Trotsade djupet och gick in. Det var djupt, men ok. Men snabbt upptäckte jag att det var grunt och fin vadsträcka längs hela kanten, på andra sidan gräset. Det var alltså bara djupt där man stiger i och går upp, men fin vadsträcka resten. Gick en kort runda och blev på riktigt gott humör. Fin pool!

Återvände till håvstugan för att äta frukost med min kära. Gick upp om konditoriet och köpte nybakade bullar. Skön morgon.

Mysigt boende, håvstugan vid Kungsforsen.

Min kära tog sig sedan an pool två och tre med spinnspöet i högsta hugg. Själv gick jag ett par rundor i ettan. En pool jag flera gånger beskrivit som ofiskbar vid lågvatten. Nu måste jag delvis revidera detta. Nedre delen, nedanför den lilla nacken, går det utmärkt att fiska. Kändes dessutom som en riktigt fin sträcka. Otroligt kul att börja känna sitt vatten och hitta ”nya” sträckor som jag själv eller andra tidigare dömt ut under vissa förhållanden.

Nästa stopp blev nere vid pumphuset, poolerna 12–15. Min kära tog mitt flugspö och gav det en chans. Till min stora glädje verkade hon tycka att det var kul och dessutom såg det bra ut! Skulle vara kul att få dela laxfiskeintresset med livskamraten. Nu vet jag förstås att lika intresserad som jag är kommer hon aldrig att bli. Jag är lite mer intensiv kring det jag fastnar för än vad hon och alla andra är. Men att få med henne på ett antal rundor per år och kanske en Norge-resa, ja det skulle vara en riktig höjdare!

Klockan hade hunnit slå eftermiddag och vi bestämde oss för att fiska genom poolerna 32–29. Vi körde upp till PersaKvarn och parkerade. Promenerade vidare upp till 32:an och fick, som jag skrev överst, känna på ett riktigt skönt hugg.

Sista stopp innan hemfärd till lillkillen, blev åter pool 1 och pool 2. Mycket turister, men inga fiskare. Faktum är att precis så var det hela dagen. Ån var helt tom på fiskare; det vara bara vi var vi kom. Kanske läge att sänka kortpriserna rejält under juli månad? Kronolaxfisket har ju ingen direkt glädje av att ån är tom. Framförallt inte när stränderna är fulla av turister som faktiskt vill se fiskare. Och kanske en och annan fisk.

Hemfärden gick till att börja planera nästa veckas resa till Namsen. Och vi kunde konstatera att varken jag eller min kära ägnat vårt bygge därhemma en tanke senaste dygnet. Fasen vad fint och nyttigt det är att komma bort ibland.