måndag 5 april 2010

En ny sida av Mörrum. Och två av mig.

Personlighetsklyvning. Så lyder diagnosen av mig själv idag. Nu är jag förvisso varken läkare eller psykolog, men jag känner mig tillräckligt väl för att inse att fiskedagen var bra märklig för min självuppfattning. Jag har nämligen idag uppfattad mig själv som en kille med koll för att i nästa sekund se på mig själv som raka motsatsen. Låt mig förklara:

Mörrumsån mötte mig strax efter klockan tio med rasande 66 kubikmeter vatten. Rostfärgat, kraftfullt och nästan aggrersivt pressade det på genom hela Kungsforsen med en sådan kraft att det var först en bit ner på pool två som det lugnade sig något. En märklig upplevelse, ån kändes nästan hotfull och inte alls så välkommnade och skön som jag är van att möta den. Men ändå fanns det en känsla av hetta. Ån är full av fisk, och om jag bara kunde nå den kanske jag skulle få ån på min sida.


66 kubikmeter genom ettan.

Först blev det en runda i pool ett. Jag var helt ensam och hade inte ens sällskap av poolens öar. Allt var under vatten. Gick dock ut till den första ön, Whiskey Island, eftersom den sannolikt var bra att fiska ifrån även om den var dränkt. Döm om min förvåning när jag steg av spången som leder ut till ön och hamnade med vatten upp till midjan! 66 kubikmeter är mycket vatten! Gjorde några kast och de fungerade riktigt bra. En skön känsla spred sig, jag började känna en känsla av att behärska kasttekniken och faktiskt kunna placera flugan där jag vill ha den. Drabbades till och med en av släng hybris och tänkte för en sekund att om någon såg mig fiska just då, skulle den personen sannolikt tro att jag var en kunnig fiskare. Verkligenheten gav sig givetvis omgående till känna och bet mig hårt i ändan. Flugan och tafsen satt ett par varv snurrad i trädet ovanför. All min glans mattades av på ett ögonblick. Så snabbt det kan gå.

Men det var ändå här personlighetesklyvningen kom in. Eller åtminstone ena sidan av den. Den sidan som kunde fiska, som kunde kasta och som visste hur det här med tvåhandsfiske efter lax och havsöring faktiskt går till.

Tre tappade flugor senare började så sakteliga den andra sidan visa sig. Jag hade nämligen satsat på en tung lina, en sjunk 5/6, vilket kändes rimligt under rådande förhållande. Men jag fick ingen bra känsla på mitt fiske med linan. Den sjönk direkt och fastnade vid nästan varje kast. Nu kanske vän av ordning vill påpeka att det är bra när man fastnar, för då vet man att man fiskar nära botten. Och givetvis kan jag hålla med om den tanken, men fisket blir inte roligt med eviga bottennapp och det hela kändes just botten. Osäkerheten började med andra ord ta över, knuffa undan personen med koll.

Nästa stopp blev vid pool 14. Hade fått tips av min fiskekompis Jonke att lägga lite tid på sträckan nedan pumphuset och det kändes onekligen som en bra plan. När ån är översvämmad och svårfiskad, ja då kan det vara läge att söka upp de platser som under normalt vattenstånd är extremt enkla att fiska av. Fler än jag hade dock fått samma tips eller tänkt samma tanke, för när jag kom ned möttes jag av fyra medfiskare på kö, alla med leenden. Störst leende hade dock Mathias Behnkhe och förklaringen hängde vid vindskyddet som står vid strandkanten; en fantastiskt fin blänkare på 5,4 kg! Silver, mörk rygg, vit buk och tydliga prickar på sidorna. Och tjock som en spädgris. En helt fantastiskt fisk och en stor upplevelse att få se.

Efter denna syn kunde jag förstås inte ställa mig i kö, utan var tvungen att fiska. MED EN GÅNG. Rusade upp till tolvan och visste att det fanns en sten precis nedan bänken som man kunde stå på och på så vis fiska av en bra bit av poolen. När jag kom fram var platsen upptagen. Den duktige Mörrumsfiskaren Branko Petrovic stod med böjt spö och njöt! Fisken var stark och stångades rätt länge och trots pressen var hård, kom fisken inte närmre. Men plötsligt gick fisken upp och rullade i ytan och vi insåg att det var en riktigt fin fisk. Efter ytterligare en stund kunde Branko till slut landa fisken och vi hänfördes båda över en otroligt fin och tjock öring. Något färgad, men i allra bästa kondition. Avkrokning och ett snabbt foto och sedan tillbaka.


Branko Petrovic med riktigt fin öring i pool 12.

Branko lämnade ödmjukt över platsen till mig som ivrigt skyndade ut och fick bottennapp. Nytt kast. Nytt bottennapp. Började inse att min sjunklina var väl tuff och gick upp och bytte till en flyt/sjunk 5. Nya kast, nya bottennapp. Fast inte lika många. Men ändå; känslan av säkerhet började bli allt tunnare. Fiskade av platsen, men inga känningar. Precis när jag skulle gå kom Jacob Törnqvist för att lägga några kast. I tredje kastet tog en fisk hans fluga. Dessvärre hoppade den av.

In i bilen och vidare till nästa ställe. Spången i pool åtta, dagens hetaste plats enligt alla tips. Jag körde i full fart, nu var det min tur att komma rätt och att komma först! När jag kom till tältplatsen vid pool åtta och såg spången på andra sidan ån, ja då såg jag också en medfiskare med böjt spö.

Tvåa igen. Nu trädde den andra personen in. Helt och hållet. Tog över och visade var skåpet skulle stå. Stackaren som hade valt rätt lina för dagen och som kände att kasttekniken verkligen fungerade precis som den skulle, ja han var nu bortkopplad. Kvar på ett spår i Alvesta. Och den nye hövdningen, den nya personligheten, ja han var full av dåligt självförtroende. Fiskade inte längre i sin egen takt, trodde inte på sitt linval, inte riktigt heller på flugvalen och framförallt inte på sig själv. Var jag än kom drillades det fisk och jag var plötsligt uppfylld av en känsla av att jag hela tiden kom försent, att det redan var kört. Second place is the first loser.

Paus. Jag behövde en paus. Åkte in till Mörrum, åt en bit mat och stannade upp en stund. Gladde mig åt mina kast, gladde mig åt alla de fina möten jag haft med medfiskare under förmiddagen, gladde mig åt att vara i Mörrum och framförallt gladde mig åt att jag inte helt tappat fokus och deppat ihop. För även om det kanske låter som att förmiddagen var kass, så var den verkligen inte det. Jag mådde bra, fastnade inte i de dåliga tankarna och gav upp. Nej tvärtom. Jag insåg att jag behövde bryta min tankekedja, ta en paus och fokusera på nytt. Detta var ett steg i min strävan att lära mig det här fisket, helt klart.

Efter lunchen passade jag på att besöka den nya Loop-butiken och Magnus och Robin som jobbar där. Klämde lite på det nya Evotec-spöet men eftersom det kändes väldigt bra skyndade jag mig ut innan nya affärer gjordes upp.

Körde ned en sväng till åttan och mötte samma gäng som vid tolvan. Gick ut på spången och fiskade av sträckan och insåg hur svårt det skulle vara att landa en fisk där. Strömmen var så stark och hela spången skakade av kraften. Därefter lyssnade jag på ett tips som Jacob Törnqvist gav. Han hade fiskat av pool 29 under förmiddagen och tyckte att det var riktigt fina förutsättningar där. Körde därför upp till Persa Kvarn vid pool 30 och 29 och fann ett fantastiskt lugn. Sträckan var lättfiskad, det var en bra hastighet på vattnet och jag var helt ensam bortsett från en stor rovfågel som kretsade ovan mig med jämna mellanrum. Underbart! Lugnet och känslan började återkomma och snart kunde jag åter njuta av att kasten fungerade som de skulle och att jag hade hade flera pooler helt för mig själv. Jag gick en runda, tog sedan en paus, en kaffe och det numera obligatoriska pipstoppet. Andades in och kände friskt luft mellan tobakspuffarna. De sista veckorna har jag tillsammans med min sambo ägnat nästan varje vaken och ledig timme åt att bygga färdigt hennes ateljé eftersom hon skulle ha utställning i den under påsken. Och hur kul den än varit, och hur bra den än blev, jisses vad jag behövde komma ut i friska luften, ut till mitt vatten. Långt bort från alla trådspik, åldersbeständig plast och isolering.

Gick ytterligare ett par rundor, men helt utan känningar. Körde sedan ned till pool 17 för en avslutande runda. Och utan att gå in på detaljer kan jag väl berätta att den inte riktigt gick som den skulle och att min spö nu är på service. Men det är en helt annan historia och jag får säker anledning att återkomma till den.

I bilen hem insåg jag att det var på dagen precis ett år sedan jag landade min allra första Mörrumsfisk och min allra första fisk på tvåhandsfluga. Ett år har gått sedan jag kände de där tunga knycken i spöet som gjorde att jag så hårt fastnade för det här. Vad fint det skulle varit om jag kunde jubilerat med en fisk även idag! Men så fungerar ju inte det här med flugfiske. Och så fungerar inte Mörrumsån. Den insikten i sig är kanske själva firandet?

Hoppas på ny tur till Mörrumsån om en veckas tid. Då är bara en av mig medbjuden.

3 kommentarer:

Nisse och Jonke sa...

Laxfiskets berg och dal bana. Härlig läsning Markus, man känner igen sig så det förslår :)

Paul Jacobsson sa...

Underbart att dela din frustration, hade två liknande dagar i Ätran i helgen... inte det lättaste att ta kontrollen över de där dåliga tankarna, du gjorde det bättre än jag...

Anonym sa...

Härlig läsning Marcus, som vanligt!

En del utvecklas av denna sysselsättning, andra blir nån sorts själsliga dvärgar. Jag tror nyckelordet är ödmjukhet.

//Jocke

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se