Kompisen Henric Persson plågar mig gärna. Här med en fin öring från pool 7 i Mörrumsån.
Det är plågsamt att bli laxfiskare. Jag inser det allt mer. För ju mer jag fiskar, desto mer vill jag fiska. Det finns liksom ingen gräns som säger att ”nu är det bra”. Eller, den kanske finns, men bleknar något hela tiden. Och inte heller blir det bättre av att jag lärt känna flera duktiga Mörrumsfiskare under min första säsong. För när jag tittar i min telefon på gamla SMS och MMS ser jag att det varje dag, sedan premiären 26 mars, kommit lockande rapporter och bildbevis på framgångsrika fisken. Imponerande, inspirerande och väldigt, väldigt elakt. Ett sms kan svida när mottagaren sitter på jobbet 17 mil bort. Men det piggar också upp något oerhört, skapar längtan och koncentrationssvårigheter. Suddar effenktivt ut det sista lilla som finns kvar av gränsen. Noga, noga, inget ska bli kvar. Såja, fritt fram att fiska lax igen!
1 kommentar:
Det kan aldrig bli för mycket. Det finns inga gränser som kan testas. Det enda som stoppar fisket är när flugorna är uppnötta och nedisade vatten.
Skicka en kommentar