En tidig septembermorgon vid pool 1, Riksgränsen, Mörrum FVO.
Just nu upplever jag något som närmast går att likna vid abstinens. En dryg månad har passerat sedan säsongens sista lax- och havsöringsfiskepass i Mörrumsån, och jag trodde faktiskt i min enfald att längtan skulle avta. Men icke. Den bara växer och växer. En liten oro i magen, en rastlöshet och en känsla av att något inte stämmer. Kan man bli så här av att inte fiska? Ja bevisligen. Men i mitt fall tror jag inte att det bara handlar om att jag inte får lyfta klumpen, svänga bak mitt spö och sedan lägga ut ett nytt kast med nittio graders vinkel. Nej, känslan av abstinens grundar sig i något mycket, mycket större; jag tillbringade 25 hela dagar under sommarhalvåret ute i vacker natur. Bland den skiraste lövskog, bland backar av vitsippor, blommande äppelträd, doftande barr, dagg, solsken, fågelsång, bitande kyla och strömmande vatten. 25 dagar i det vackraste och mest kontemplativa vi har. Det är inte konstigt att jag nu så tydligt känner att allt inte stämmer. Att jag är instängd och att jag upplever saknad. Visst kan jag även nu vara utomhus, men det är inte samma sak.
Jag måste agera. Jag måste se till att få en dos av det jag saknar. Andas in lite, höra forsarna, känna krafterna. Därför ska jag en dag under nästa vecka åka upp till mitt vatten, till Mörrumsån. Promenera från pool 16, hela vägen upp till Rosendala vid pool 32. Uppleva ån utan stress och utan en känsla av att jag måste i och lägga ut min fluga. Nej, i lugn och ro umgås med Mörrumsån. Lära känna den lite djupare, skapa bilder och planer inför kommande säsong. Kanske har jag dessutom tur och får se någon av laxens eller havsöringens lekplatser. Det vore minst sagt en stor upplevelse.
