Låt mig säga det med en gång; det blev ingen fisk i dag. Vi varken såg eller kände någon av de havsöringar vi längtat och trängtat efter så länge. Däremot fick vi känna på vintern. Den bjöd på sin kyla med full kraft!
Fiskedagen började förhållandevis sent på förmiddagen. Vid Barsebäcks strandbad, mötte jag Thomas Schönström, den stackars kustöringsfiskare jag egenhändigt utsett till min mentor. Och trots att morgonens snöfall övergått till ett härligt solsken, var det den kalla vinden som tillsammans med Thomas välkomnade mig. Efter en kaffe uppe vid parkeringen, gav vi oss ned till ett vackert blått Öresund. Medan vi promenerade bort till viken vi skulle inleda vårt fiske i, frågade jag Thomas om allt mellan himmel och jord som berörda havsöringsfisket. Thomas, som av naturen är en lugn själ, svarade: ”Ja, jag är inte så vetenskaplig. Brukar kasta där jag tror fisken är.” Ett underbart och lugnade svar. Ibland gör vi kanske fisket svårare än vad det behöver vara.
Viken var, till skillnad från resten av Öresundskusten, nästan helt isfri och relativt sett vindskyddad. Jag gjorde mitt första kast och vad bra det kändes! Precis som i går, var känslan av uppvaknade närmast berusande.
Efter cirka trettio minuter var det dags för dagens första paus. Fötterna var iskalla och jag förbannade att jag bara hade ett par strumpor på. Kanske läge att skaffa ännu ett par vadarskor, ett par som är så stora att flera par sockar ryms?
I vattnet igen, vadade ut till en bra position och kastade. En stund in på andra kastet fick jag plötsligt sällskap. Av en säl. Den dök bokstavligen upp rakt framför mig och följde intresserat allt vad jag gjorde. Jag vet förstås att ha en säl i den lilla vik man fiskar i, inte är ett särskilt gott tecken. Men detta var en otroligt häftig upplevelse! Så stor att jag för en stund inte längre förmådde mig att fiska längre, utan jag stannade till och övergick till att betrakta det vackra djuret. Naturen är fantastisk.
Min vän, sälen.
Paus nummer två följde kort därefter. Handskarna var blöta och händerna kalla. Dessutom isade spöringarna igen med jämna mellanrum och det blev allt jobbigare att fiska. Pauserna var dock inget som störde. Mycket trevligt att få tid att prata lite, resonera, fundera och planera. Var står öringen, ska vi byta plats och hur gamla är våra respektive barn egentligen? Det finns tid för allt mellan himmel och jord när man är ute på fisketur. Sannolikt en av fiskets mest beroendeframkallande aspekter.
Ett par korvmackor och ytterligare några muggar kaffe senare, åkte vi ned till Barsebäcks hamn. Bara för att upptäcka att de ”hetaste” platserna redan var upptagna. Fler trotsade vintern. Vi fann dock ett annat ställe på andra sidan piren och här var det fiskbart. Bara vi vadade ut genom det tunna lager is som bildats de tio metrarna närmast stranden.
Is, is överallt is!
Jag vet inte exakt hur länge vi fiskade här. Vinden kom från rätt riktning och det gick lätt att kasta. Ändå kändes det inte riktigt hett. Jag kan inte förklara varför, kanske på grund av att vi inte sett någon fisk i rörelse, kanske för att jag drabbades av insikten att havet är stort och jag kastar inte särskilt långt. Eller var det kanske bara så att alla mina år som fiskare, och den senaste säsongen som laxfiskare, börjat bygga upp en känsla och instinkt inom mig. Jag tror jag väljer att se det så! Thomas upplevde det samma och plötsligt stod vi där på stranden igen. Med våra kaffekoppar och resonerade om än det ena och än det andra medan solen sakta sänkte sig ned över oss och Öresund.
Sista stoppet blev vid Vikhög, en lite fiskeby strax söder om Barsebäcksverket. Långt ut på en landtunga låg ett tydligt stenrev och när Thomas ivrigt sa att ”dit ska vi”, ja då frös jag trots att jag ännu inte lämnat min varma bil. Nåväl, vi kom i väg och vandringen fick upp kroppstemperaturen flera grader. Väl framme möttes vi av ett långt och brett band med is. Och med tanke på att solen nu nästan lämnat himlen, ja då resonerade vi oss snabbt fram till att fiskedagen nog var över. Jag kände en värme sprida sig i min kropp som ett direkt resultat av detta beslut, men när jag plötsligt såg Thomas greppa sitt spö nådde temperaturen åter sin låga nivå. Vad gör du? halvskrek jag efter honom. Fick till svar att ”vi kanske ändå ska ta ett par kast här”. Och eftersom jag är adept och inte ville vara sämre än min mentor, ja då var det bara att vada efter.
Platsen var fin och kändes absolut som dagens hetaste. Med Öresundsbron som fond i horisonten och en relativt lugn vattenyta och en vacker skymning, ja då kändes det väldigt bra. De våta vantarna gjorde dock att vi båda gav oss efter cirka tio kast och skyndade åter upp på land. Sedan promenerade vi i rask takt till bilarna. De varma, sköna bilarna.
Första riktiga kustöringsdagen var över för min del och jag ger den ett mycket högt betyg. Visst var det kallt, men det kan man ju rätt lätt räkna ut att det ska vara när det blåser och termometern visar på minus fem grader. Men framförallt var det så kul att vara ute igen. Att vara ute i naturen med flugspöet vid min sida. Dessutom var det alldeles förträffligt att få dela dagen med en god fiskekompis och en säl (det är alltså inte en och samma person jag skriver om här). Och jag är säker på att när temperaturen stigit något, ja då är vi på plats igen. Då kanske tillsammans med några hugg och skarpa drillningar!
