måndag 22 februari 2010

DEE: Första fiskedagen

Slush-puppie-fishing in River Dee.

Det ska sägas med en gång. Dagen började inte särskilt bra. Trots det magiska i att vakna med utsikt över River Dee och trots det magiska i att stå inför ett premiärfiske, så var det ismassorna som satte prägel. Men, dagen blev bättre. Ja, den blev till och med riktigt bra!

När vi höll på att göra oss i ordning i morse kom David Gibbons, ghillie på Middle Blackhall, på besök. En liten trevligt rund och glad man som påminde lite om Bilbo i Sagan om Ringen. Vi var klädda i GoreTex, medan David givetvis var oklanderligt klädd i Tweed. Det första han sa var; well, there will be no fishing today. Vi valde förstås att inte lyssna. Att inte fiska fanns överhuvudtaget inte på vår agenda. Väl ute vid bilen, som skulle ta oss ned till de lägre sträckorna, började vi nog alla ana att det kanske låg något i vad David sa. Men minus tio grader och massor med snö och stora isflak i älven, det är väl inget hinder när laxlängtan är svår!

Efter en hal och vinterdäcksbefriad bilfärd kom vi så småningom ned till Banchory, det beat som jag och David Eriksson skulle fiska. Vår Ghillie, Walter, mötte oss i värmestugan och han såg uppgiven ut. Inte så konstigt ska tilläggas. Banchory var nästintill tom på vatten, men fylld med driv-is. Inte ens Titanic skulle ge sig ut under dessa förhållanden. Walter bjöd på tröstande droppar och berättade historier från åren som gått och återkom flera gånger till: This winter is the worst ever!

Vid lunch fick vi första rapporterna från vår omgivning. Is överallt, ingen hade känt fisk och det skulle bli minus 13 grader i natt. Vi tuggade håglöst på våra varma lunchmackor och drömde oss hem för en stund. Men maten gav energi och när en liten pinne stärkt självförtroendet var det bara en sak att göra. Trotsa vintern!

Walter tog med oss nedströms värmestugan och pekade ut en plats där det rent teoretiskt skulle gå att fiska. Och vi provade, och det gick! Sakta, men väldigt säkert, återkom en känsla av välbehag. Vi fiskade lax! Isen hade börjat luckras upp något på grund av solen som värmde. Och de rena isflaken övergick allt mer till en issörja. Och det kändes plötsligt som en högvinst! Starten på dagen hade effektivt slipat bort alla förväntningar och all nervositet och nu var det bara så gott att fiska. Höja spöet, skjuta fram butten samtidigt som man vinklar upp, snabbt in med butten igen och sedan se klumpen gå i en spikrak bana ut och ibland till och med sträcka tafsen.

Efter första rundan slush-puppie-fiske, tog jag en promenad över till andra sidan. Solen sken, pipan var tänd och även om det varken var springers on the bank or in the air, njöt jag fullt ut. Nu hade isen luckrats upp ännu mer och det kändes riktigt bra att gå en runda. Tänkte i ärlighetens namn mer på kastteknik än på chansen att locka en lax till hugg, men det är väl å andra sidan en bra start på säsongen. Så småningom kom jag ned till en nacke som följs av en hård strömfåra innan Dee planar ut och går över i ett annat beat. Här kändes det plötsligt riktigt intressant att fiska. Strömmen var tuff, så efter en runda bytte jag flytlinan med sjunkapets till en sjunk 1/3-lina med sjunkspets. Och även om det var tveksamt huruvida det verkligen räckte, så var det årets första handling av aktiv fiskestrategi. Fin känsla.

Klockan blev 17 och vi åkte iväg till beatet ovan oss, Lower Blackhall. Henric Persson och Calle Johansson hade slutat för dagen och kvar i älven var bara Joakim Karlsson. Plötsligt ropade Calle till Magnus som ropade till oss: FISK! Vi rusade ut och såg Joakim stå med ett böjt spö ned till handtaget och trots att Joakim la all sin kroppstyngd som motvikt, rusade fisken rakt ned. Det fanns absolut inget han kunde göra, ja förutom att njuta förstås. Fisken, som vi insåg var riktigt stor och sannolikt en springer, fortsatte under bron ned på Banchory, innan den slutligen hoppade av. Det blir dödstyst för en stund, sedan började det bubbla av nyvunnet självförtroende; det går att få laxen till hugg! Joakim tog av mössan och tackade för god match och verkade uppriktigt glad över upplevelsen, ja till och med så glad att det snopna slutet överskuggades.

Det var en uppsluppen stämningen i bilen tillbaka till lodgen. När vi kom fram såg jag att Kent, Ove och Kenneth hade slutat fiska Middle Blackhall och givetvis kunde jag inte hålla mig. När de andra gått in för lite värme, smet jag ned för en extra runda. Det började skymma och värmen solen tidigare gav var saknad. Det blev en rätt kort runda eftersom det mörknade snabbt. Men sträckan var fin och jag ser verkligen fram emot att få lägga lite mer tid på den.

Kvällen avslutades med en god middag, fiskesnack, planer inför morgondagen och sambandet mellan Kemiske Ali och Darin. Imorgon är en ny dag att ta sig an River Dee.

Med eller utan is. Sannolikt med.

Så här ser en fluga ut som får även den kallaste springer att hugga.

5 kommentarer:

Thomas Schönström aka Itzak sa...

Underbart positiv attityd Markus. Hoppas på islossning för er i morgon!

Lorden sa...

Fan vad gött att Ni får väta flugorna iallafall!
Jag håller tummarna för blidväder.

Mattias / fiskebloggen.se sa...

Dansar värmedans för er.... Hälsa Walter på Banchory! Själv har man 5 veckor kvar till whisky och springers!

Jonas sa...

Så ska det låta Mackan!! Tro är det enda som gäller.
Plötsligt händer det, och vilken belöning det blir.
Jag vet ett hemligt ställe på Banchory...

Markus Lindsjö sa...

Tack för uppbackning!
@ Mattias; fortsätt med dansen. Walter hälsar tillbaka!
@ Jonas; Banchory blir det inte mer nu. Vi hade bara tre dagar på den sträckan och det räckte till var sin dag. Men till nästa gång är jag givetvis intresserad av alla hemligheter!

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se