Det är inte lätt att fånga lax eller havsöring när man fiskar med fluga i strömmande vatten. Hela tanken är egentligen befängd; varför fiska på extremt skygg fisk, som det finns lite av och som framförallt inte äter? Ett bra svar från en invigd laxfiskare är sannolikt; just därför! Utmaningen är total och det krävs oerhört mycket av fiskaren för att nå framgång.
Detta visste jag mycket väl när jag bestämde mig för min satsning i våras. Och det var verkligen det stora måttet av omöjlighet som lockade mig. Jag har alltid fått mycket fisk och sökte större utmaningar.
Jag hade många mål med denna säsong. Jag skulle lära mig att kasta bra, lära mig att läsa poolerna, lära mig resonera kring flug- och linval och så förstås landa min första fisk på ett två-hands-flugspö. Och eftersom min bakgrund innehåller flera besök i Mörrumsån, så var väl min formulering egentligen att landa en fisk i Mörrumsån. Svårt, men inte omöjligt. Det borde kunna lyckas om jag satsade ordentligt under en hel säsong.
Och det gjorde faktiskt det. Under 2009 har jag landat fyra fiskar med mitt två-hands-flugspö. Inga särskilt stora fiskar, men vad gör väl det? Upplevelserna och glädjen har varit stor. Någon begåvad och klarsynt medfiskare sa till mig vid ett tillfälle att det inte går att välja storlek på fisken som hugger, och så är det förstås. Nästa säsong kanske jag har förmånen att drabba samman med riktiga bjässar, vem vet? På ett sätt, och detta menar jag på fullaste allvar, känns det bra att den stora laxen ännu inte bitit på just min fluga. Fyra mindre fiskar har gett mig en viss rutin och känsla för hur det är att drilla fisk med tvåhands-spöet. En rutin och känsla jag vet att jag kommer ha glädje av den dag något större nappar.
Söndagen den 5 april fiskade jag i ABUs pool, Skrea Hage, i Mörrumsån. Jag var på kastkurs och hade under lördagen sett flera medfiskare landa fisk. På söndagsförmiddagen åkte vi till Skrea och jag blev med en gång förälskad och hela sträckan kändes otroligt het. Känslan var så stark att jag återvände på eftermiddagen efter avslutat kurs för att fortsätta fiska i poolen. På ett av de sista kasten, på tredje rundan, sög det till. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag kände de tunga rycken, såg spötoppen gunga och insåg att jag hade napp! Jag drillade fisk i Mörrumsån! På fluga! Fisken visade sig rätt snabbt genom att den rullade i ytan. En öring, ingen tvekan om den saken. Den hade tagit flugan på nästan sträckt lina, ända inne vid kanten och nu visade det sig att den inte hade några planer på att lämna den platsen. En oro spred sig eftersom en massa rötter och annan bråte stack ut ett par meter från fisken, så jag satte hårt mot hårt. Och det hjälpte. Plötsligt simmade den mot mig och stannade precis rakt framför mig. Och där stannade den. Det tog ett par minuter innan jag kunde flytta den och då var den klar för landning. En makalöst vacker öringshona som jag återsatte med en gång. Hon var 57 cm lång och vackert vinterfärgad! Jag var glad som ett barn och så otroligt tacksam; min första Mörrumsfisk var ett faktum. Ett av målen för säsongen var uppfyllt!
I början av augusti fiskade jag en vecka i norska Namsen. Och den andra augusti kl 01.30 landade jag min andra fisk! Det var mitt i natten och augustimörkt. Nästan kolsvart alltså. Jag fiskade utloppsströmmen på vårt vald och längst ut på den 12 fot långa tafsen satt en rejäl Sunray Shadow, med en 14 cm lång vinge. Jag trodde inte särskilt på denna jättefluga, det måste jag erkänna. Men både Jonas Lindqvist som bundit den aktuella flugan och laxminken Jonas Runnberg som arrangerade resan, föreläste om mönstrets förträfflighet. Jag var helt ensam i mörkret när det plötsligt tog tvärstopp. Och tunga, starka knyck fortplantade sig genom spöet och in i min kropp. Jag höjde spöet i ett mothugg och fick svar med en gång! Fisken stod still, rusade inte, men hur mycket jag än böjde spöet för att rubba den, så hände absolut ingenting. Det här är en bra fisk, mumlade jag för mig själv och insåg att det var lönlöst att kalla på landningshjälp. Ingen var där. Men så, efter ett par minuters totalt stillastående, kom fisken plötsligt mot mig och jag insåg att det verkligen var en bra fisk, men inte en särskilt stor fisk. Jag tände pannlampan och såg den vackraste öring jag någonsin sett. Det var en glänsande brunöring, inte särskilt lång, kanske en 30–35 cm, men smällfet. Proportionerna var helt galna och den såg uppblåst upp. Men vad vacker den var. Efter jag krokat av den, fick den simma tillbaka. Kvar stod jag i mörkret med en mycket fin upplevelse.
Tre dagar senare, den femte augusti, regnade det hela dagen. Och när det började bli kväll, såg min laxfiskementor Jonas Runnberg allt annat än avslappnad ut. Något var på gång, det var nu det skulle ske. Kom med här Markus, sa han till mig. Vi ska ut till den lilla ön och därifrån ska du ta din första lax. Jag var inte sen att hoppa i båten kan jag lova. Väl ute på ön, som inte var större än tre gånger tio meter, gick Jonas genom strategin. Börja med korta kast, förläng dem efterhand. När du kommer dit, sa han och pekade tio meter snett ut, där kommer det hugga. Varje kast efter dessa ord kändes magiska. Snart skulle hugget komma! Och precis där Jonas pekat, precis där sträckte linan upp och spöet gungade till. Fisk, stammade jag, jag har fisk. Då hoppade laxen och vi båda såg att detta var motsatsen till en stor lax. Således gick den snabbt att landa. Vilken vacker lax det var. Silverblank med en grön rygg som längst upp längs ryggfenan övergick i grafitgrått. Det var Norges minste grilse, men det var min första lax! Exakt samtidigt, eller åtminstone inom en och samma minut fångade Claes en lax på strax under två kilo och Dennis, ja Dennis tog sin drömfisk. En hane på drygt fjorton kilo!
Jag hade bokat in tre dagar i Mörrum i slutet av säsongen. Den 28, 29 och 30 september (alltså innan det kom besked att säsongen skulle förlängas med tio dagar). Jobbet kom dock mellan och omöjliggjorde fiske den 28 och den 29. Morgonen den 30, klockan 06.00 mötte jag dock upp med min medfiskare Richard Torkar vid Rosendala, pool 32. Båda älskar denna pool, så det kändes logiskt att lägga säsongens sista dag just här! Jag började att fiska av nacken ovan hängbron och det gick inte så bra. Hade en alldeles för sjunkande spets på min flytlina, så varje kast resulterade i bottenkontakt. Och botten var just vad jag kallade ett inlägg här på bloggen klockan 07.18. Jag hade då fiskat av nacken och var på väg ned till en bra plats nedan bron där jag hade hugg tidigare i somras. I mitt inlägg, som jag skrev för att skingra de negativa tankarna som börjat smyga sig på, vädjade jag till mig själv att sluta knussla och åter plocka fram självförtroendet. Exakt 17 minuter efter att jag skickat inlägget från min iPhone till bloggen, högg det på min lilla ullsock. En dryg klumplängd lina var ute och det ryckte frenetiskt i mitt spö. Jag höjde spöet och då rusade fisken direkt nedströms. Inte så långt, kanske en femton meter, men rusningen resulterade i ett rejält kråkbo skjutlina på min rulle. Jag hade lossat bromsen helt när jag trädde spöet, och glömt spänna bromsen igen. Så när fisken gick, då spann rullen på frivarv. Jag knep om linan med en handen och trasslade upp med den andra. Fisken var kvar när jag var klar och äntligen kunde jag ägna mig åt att drilla fisk. Då simmade den mot mig och stannade precis framför, och sedan på ett par sekunder, simmade den nedströms och ställde sig ungefär där den huggit. Två gånger gjorde den likadant. Vid det här laget hade jag kommit fram till att det vore trevligt med hjälp vid landningen och ropade på Rickard som fiskade av nacken uppströms. Han kom med en gång springande, fast han kom nedströms ifrån. Såg du inte att jag drillade fisk när du gick förbi frågade jag. Trodde bara att du hade bottennapp igen svarade han… Vi kunde gemensamt landa en hanfisk på 62 cm. Till en början trodde vi att det var en hybrid, men sedan fastslogs det att det var en lax. Min första Mörrumslax! Vilken oerhört härlig avslutning på säsongen!
Fyra fiskar landades. Alla fick simma tillbaka. Och även om de inte var särskilt stora laxar och öringar, så tog de min fluga och bevisligen gör jag vissa saker rätt när jag fiskar. Upplevelserna gav mersmak och min laxlängtan blev inte mindre, bara större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar