Ja, den tog – hole in one!

Får, som de flesta sportfiskare, rätt ofta frågan; – hur många fångade du? När jag fiskat torsk eller gädda har jag nästan alltid kunnat svara i plural, men nu när jag fokuserar på två-handsflugfisket har situationen blivit annorlunda. Laxfiske är svårt. Oerhört mycket svårare än allt annat fiske jag utövat. Och om man bara räknar framgång i antal fångade fiskar, ja då är det ju lika bra att bara lägga ned hela tanken på laxflugfiske. Men nu ser ju vi, laxflugfiskare, inte så på saken. Fisketuren är så mycket större på alla plan. Har därför börjat göra liknelsen med golf för mina kollegor. För se, pratar jag golf, ja då förstår de. Jämförelsen är ungefär så här: en dag vid ett laxvatten är ungefär som en dag vid golfbanan. En härlig miljö som man trivs i och en atmosfär fylld av förväntan. Så börjar rundan på första hålet eller första poolen. Enstaka slag sitter perfekt och det känns direkt när slaget påbörjas att det kommer att lyckas. Och på samma vis är det med enstaka kast. Hålet spelas och poolen fiskas genom. Sedan vidare till nästa hål och nästa pool. Ibland perfekt träffljud och ibland perfekt sträckt tafs. Men verkligen inte varje gång. Och sedan när halva dagen gått, tar man en paus och ger sig sedan kanske ut på ännu en runda. – Fick du någon nystigen lax då, blir ändå frågan från den som inte förstått hela liknelsen. Svaret blir en motfråga; gjorde du någon Hole-in-one?

Äntligen. ÄNTLIGEN!

Efter lunchen kunde jag inte hålla mig. Köpte Jensen-spöet och gav mig därefter direkt upp till Skrea. Min fisk fanns ju där och väntade på mig! Några stannade kvar och fiskade i poolen vid stugan och några åkte hem. Hann dock byta adresser med några medfiskare, vilket kändes kul.

Tillbaka vid Skrea mötte jag en tom pool. Alltså tom på fiskare. Det var bara jag där. Härlig känsla. Gick en runda och kände att kasten funkade. Onekligen förbättringar sedan gårdagen, men långt kvar. Gick ännu en runda. Ingenting. Gick en tredje runda och gjorde allt jag lärt mig. Lät flugan fiska hela vägen in till land, varje gång. I slutet av rundan, ja sannolikt på sista kastet innan det var dags att gå uppströms igen hände det; tunga ryck i linan. En så skön känsla att jag inte kan förklara den utan låter er som upplevt det kort och gott förstå. Gjorde mothugg och visst satt den där. Det blev klart direkt att det inte var en stor fisk, men den var jäklar i mig stark. Till en början simmade den in mot en samling besvärande rötter i åkanten. Och där ville jag inte direkt ha den. När jag försökte pressa den åt andra hållet, gick den upp och gjorde ett par hopp. Härligt! Till slut började jag få den mot mig och när den stod precis rakt framför mig, valde den helt sonika att stanna där. Jag förstod inte att den kunde vara så stark. Nåväl. Till slut fick jag in den, lyfte upp den, tog en bild, krokade av och återutsatte den. En öringshona på 57 cm. Den simmade snabbt iväg och kvar satt jag i mina varma neopren-vadare med ett stort leende på läpparna och en varm, skön känsla i kroppen. Jag hade tagit min första Mörrums-fisk. Ingen stor, men en riktig Mörrumsfisk och dessutom på fluga! Ringde förstås min far direkt som svarade med; hur stor? Han, om någon, förstod precis vad jag kände.

Gick en runda till, fick bottennapp och blev av med flugan. Packade då ihop och satt en stund vid ån och mådde bra. Första målen uppnådda; jag har gått en grundkurs i kastteknik och landat min första Mörrumsfisk.

På väg tillbaka stannade jag förstås till vid pool ett (skulle se på fångstrapporteringen) och stötte då ihop med Allan. Han gratulerade mig till min öring. Hur fasen kunde han veta om den? Jag var ju ensam vid ån. Men det är väl så med fisket i Mörrumsån. Inget är en hemlighet och allt av värde sprids.

Kursanmälan

Mejlade idag till Flugfiskeguiden i Mörrumsån:

Hej! Jag heter Markus Lindsjö och har fiskat i Mörrum många gånger. Dock  utan särskild framgång. Jag är också rätt van vid att fiska med enhandsflugspö, och även om  mitt tvåhandsspö använts ett antal gånger, kan jag inte säga att jag  behärskar det. Så därför är det hög tid för mig att gå en kurs ! Jag undrar således  om det finns plats kvar på kursen 3–5 april? Om inte, hur ser det ut  i maj?

Fick omgående svar att det fanns en plats kvar. Den är numera min! Och nu känns det som om min resa börjat på riktigt!

Bakgrund

1986, när jag var tolv år gammal, besökte jag Mörrumsån i Blekinge för första gången. Jag tror att det var en dag i maj för det var rätt varmt, men när jag ser på foton från besöket är det tydligt att träden ännu inte fullt slagit ut. Vid detta första besök hade jag förmånen att se min far landa en laxhanne på cirka tre kilo i pool två och min mor (första och enda gången hon fiskat) en öring strax under godkänt-sträcket på 50 cm. Också den i pool två. Visst förstod jag redan då att Mörrumsån var ett svårfiskar vatten, så mina föräldrars bedrift gjorde mig mycket stolt. Och avundsjuk förstås. Men jag kan ärligt erkänna att jag inte förstod hur svårt det är att fiska i Mörrumsån. Eller rättare hur svårt det är att fiska lax och havsöring.

Åren gick och vi, min far och jag, återvände många gånger. Till det fina maj-fisket, de galna laxdagarna då ån fullständigt svämmade över av lax i slutet av juni 1991, premiären 1992, ja vid cirka 15 tillfällen stod jag åter vid å-kanten och drömde om det där hugget. Men det kom aldrig. Däremot såg jag min far landa feta blänkare nere vid pool 14 med en så fullständig självklarhet, att hoppet alltid närvarade.

Drömmen blev förstås redan tidigt att behärska det eleganta två-hands-flugfisket. Det var ju flugfiskarna som verkligen såg ut att vara åns experter. De som med jämna mellanrum kom bärandes på silvriga laxar till invägningen, de som vadade och fiskade med karisma. En sådan ville jag bli! Min far, ivrigt påhejande, såg till att en flugutrustning införskaffades som passade till det tunga laxfisket. Eftersom jag var anständigt begåvad på en-hands-flugfiske, trodde jag förstås att det skulle bli enkelt att bemästra Mörrumsån med ett flugspö. Jag hade fel. Antagligen blev min okunskap om två-hands-flugfiske och Mörrumsån som flugvatten en starkt bidragande orsak till att jag aldrig nådde framgång. Senaste gången jag besökte ån med mitt flugspö är nu drygt fem år sedan. Och jag minns det inte som ett särskilt lyckat besök.

Under alla dessa år har jag dock utvecklats till en rätt vass sportfiskare. Har landat många regnbågar med hjälp av fantastifulla streamers, tagit mycket torsk i Öresund och mer eller mindre upplevt fångstgaranti när jag jerkat efter gädda vid stugan i den norrbottniska skärgården. Men laxflugfisket... Laxflugfisket har jag aldrig lärt mig. 

Det är dags nu.