Efter lunchen kunde jag inte hålla mig. Köpte Jensen-spöet och gav mig därefter direkt upp till Skrea. Min fisk fanns ju där och väntade på mig! Några stannade kvar och fiskade i poolen vid stugan och några åkte hem. Hann dock byta adresser med några medfiskare, vilket kändes kul.
Tillbaka vid Skrea mötte jag en tom pool. Alltså tom på fiskare. Det var bara jag där. Härlig känsla. Gick en runda och kände att kasten funkade. Onekligen förbättringar sedan gårdagen, men långt kvar. Gick ännu en runda. Ingenting. Gick en tredje runda och gjorde allt jag lärt mig. Lät flugan fiska hela vägen in till land, varje gång. I slutet av rundan, ja sannolikt på sista kastet innan det var dags att gå uppströms igen hände det; tunga ryck i linan. En så skön känsla att jag inte kan förklara den utan låter er som upplevt det kort och gott förstå. Gjorde mothugg och visst satt den där. Det blev klart direkt att det inte var en stor fisk, men den var jäklar i mig stark. Till en början simmade den in mot en samling besvärande rötter i åkanten. Och där ville jag inte direkt ha den. När jag försökte pressa den åt andra hållet, gick den upp och gjorde ett par hopp. Härligt! Till slut började jag få den mot mig och när den stod precis rakt framför mig, valde den helt sonika att stanna där. Jag förstod inte att den kunde vara så stark. Nåväl. Till slut fick jag in den, lyfte upp den, tog en bild, krokade av och återutsatte den. En öringshona på 57 cm. Den simmade snabbt iväg och kvar satt jag i mina varma neopren-vadare med ett stort leende på läpparna och en varm, skön känsla i kroppen. Jag hade tagit min första Mörrums-fisk. Ingen stor, men en riktig Mörrumsfisk och dessutom på fluga! Ringde förstås min far direkt som svarade med; hur stor? Han, om någon, förstod precis vad jag kände.
Gick en runda till, fick bottennapp och blev av med flugan. Packade då ihop och satt en stund vid ån och mådde bra. Första målen uppnådda; jag har gått en grundkurs i kastteknik och landat min första Mörrumsfisk.
På väg tillbaka stannade jag förstås till vid pool ett (skulle se på fångstrapporteringen) och stötte då ihop med Allan. Han gratulerade mig till min öring. Hur fasen kunde han veta om den? Jag var ju ensam vid ån. Men det är väl så med fisket i Mörrumsån. Inget är en hemlighet och allt av värde sprids.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar