DEE: Summering

Colin Simpson, ghillie på Lower Blackhall, och Magnus Hammarström

Då sitter man här igen. Hemma i Sverige. Givetvis utan bagage eftersom resan gick via Kastrup. Men ändå med en skön känsla. Hemma är hemma.

Resan blev faktiskt inte alls vad jag väntat mig. Men det tror jag de allra flesta redan listat ut. Att åka på vårlaxfiske till laxfiskets vagga, River Dee i Skottland, och mötas av tretton minusgrader, massor med snö och framförallt massor av is, var inte vad jag eller någon annan hoppats på. Känslan när vi passerade bron över Dee vid Banchory och såg all is, var riktigt jobbig. Energin i bilen tog liksom slut.

Men det som är så oerhört fascinerade är att den snart kom tillbaka. När nio laxfiskeentusiaster mötte upp i ”the Rod Room” för att tackla spö och prata lin- och flugval, ja då slog laxfebern till med full kraft. Och inte ett enda isblock i älven skulle kunna kyla ned temperaturen.

Första morgonen var det rusning ned till våra beats, trots att förutsättningarna blivit ännu sämre med mer is och kallare väder. Och det var väl först när våra ghillies, David, Walter och Colin, unisont dömde ut våra idéer om att fiska, som det började kännas lite jobbigt igen. Men eftersom vi var där för att fiska, så var det också precis vad vi gjorde. Ja herregud vad vi kämpade. För förbipasserande måste det sett oerhört komiskt, eller kanske till och med tragikomiskt ut, med ett gäng svenskar utvadade bland isflak. Fisket handlade inte om att försöka fiska flugan så effektivt som möjligt, nej fisket gick ut på att sikta och träffa ett hål i isen och på så vis få flugan att fiska en meter eller två. Så när Joakim i slutet av första dagen drog på en fisk, som han tyvärr tappade, då var det lika fascinerande och fantastiskt som Anjas bronsåk dagen efter hennes krasch. Bragdguld till Jocke! Minst.

Kommande två dagar var det rätt hopplöst. Men vi var duktiga på att påminna varandra om att rätt förutsättningar när man fiskar lax är lika ovanligt som att en majlax tar flugan, och då kändes det bättre. Poängen var nämligen att vi hade riktigt, riktigt trevligt tillsammans. Det är något alldeles speciellt att få resa iväg tillsammans med likasinnade och prata och resonera om sin passion precis hela tiden. Inte en enda gång var det någon som tröttnade på att snacka laxfiske. Fantastiskt!

Sista två dagarna ändrades förutsättningarna. Isblocken och issörjan var borta och älven var fiskbar. Så även om jag inte fick uppleva några laxhugg, kändes det riktigt bra. Vi fiskade lax. På riktigt. På sina ställen var det dock väl tuff vadning. Ett tjockt istäcke låg längs kanterna, så man var tvungen att vada utanför detta och då blev det ibland djupt. Var nära att gå ned mig ett par gånger, men klarade mig torrskodd.

Däremot var det många gånger kallt om fötterna. Som kallast var vattentemperaturen minus 3,5 grader. Och då känns det att vada. Lyxen att efter en runda gå upp i ”the hut” och värma sig framför en kamin och dricka kaffe och andra skarpa droppar, kändes stor. Evig tacksamhet till våra ghillies som ombesörjde detta med den äran. Colin, ghillien på Lower Blackhall, tog just detta uppdrag på största allvar. Jag tror inte att det någonsin var under 35 grader i hans ”hut”.

Sista dagen kom så det vi så aktivt kämpat efter: Springer! Magnus Hammarström lockade en riktigt fin vårlax till hugg sista dagen på sista rundan. Och jag lovar att vi var alla lika glada som Magnus. Vi hade kämpat tillsammans en tuff vecka, och till slut löste det sig. Nästa år kanske vi andra får glädjen att kroka en springer. Men man vet inte. Det enda man vet är att laxfiske alltid kommer vara laxfiske. Lyckligtvis är vi laxfiskare och förväntas oss därför inget annat.

Vi ses om ett år River Dee. Kanske tidigare.

Sista dagen kom så våren. Vad vi längtat!