söndag 24 januari 2010

Samtal om laxlängtan med Jonas Lindkvist

För de allra flesta är Jonas Linkvist sannolikt mest känd som en duktig DN-fotograf med fler nomineringar och vinster i Årets Bild än vad de flesta av oss har landade laxar. Men Jonas Lindkvist är också upphovsman till den officiella Gaulaflugan, styrelsemedlem i Sportfiskarna och en extremt passionerad laxflugfiskare.

– Det som kanske mest fascinerar mig med laxfiske är att det alltid är en så stor utmaning. Man kan lägga oändligt mycket tid på sitt fiske och ändå inte vara i närheten av ett laxhugg. Och plötsligt stämmer alla förutsättningar och det slår på en storlax, berättar Jonas när vi träffas en vintrig dag i januari. Sedan säger han:

– Laxfiske är extremt. Svårigheterna gör att det omgärdas av så mycket hokus pokus. Och det är bara att inse; alla fiskar lax på olika vis så det viktigaste är att hitta sin egen metod.


Foto: Joakim Roos



Laxfiske – tävlingsfiske

Jag hälsar på hemma hos Jonas och hans familj i deras villa i södra Stockholm. På trappan som leder upp till huset står isfiske-utrustning och i en spann ligger ett tiotal nyfångade abborrar.

– Jag har alltid ägnat mycket tid åt isfiske och är väl egentligen först och främst en tävlingsfiskare. Och det är kanske därför som jag på senare år också fastnat för laxfiske.

– Men, säger Jonas som för att avbryta min tänkta protest, många fnyser åt tanken att laxfiske skulle vara ett tävlingsfiske. Ändå är det ingen som missar att berätta hur många laxar de fått och hur stora de var! Det tycker jag liknar ett tävlingsbeteende, säger Jonas när vi kommit in.

– Men framförallt njuter jag av att utmana mig själv. Man kan inte hålla på att jämföra sig med andra. Jag tävlar och kämpar mot laxen, inte mot mina medfiskare.


Den där känslan

Det stora intresset för laxfiske väcktes för cirka 15 år sedan. Jonas följde då med ett par kollegor från Göteborgs Posten till Surna i Norge. På vägen dit blev det dock ett stopp vid Forshagaforsen.

– Jag kastade på allt som rörde sig! Men givetvis hände inget. På kvällen fick jag trassel och slängde ut löslinan för att reda upp röran. Då smällde det på en lax! Jag var först helt säker på att flugan fastnat i en stock som åkte med strömmen. Linan bara rann av rullen! Men då hoppade laxen plötsligt och sekunden senare tappade jag den... Känslan av hugget och laxens styrka var enorm. Det är den känslan jag söker än idag.


Eget gaula-vald

Intresset blev en passion och idag har Jonas, tillsammans med ett par kompisar, ett eget vald i Gaula.

– I Gaula känner jag mig som hemma. När jag fiskar som mest blir det fyra till fem veckor där varje år. Ju mer jag jobbar, desto viktigare är det för mig att komma dit, berättar Jonas med en stark och intensiv längtan i blicken.

– Laxfiske tar tid och om man bor nära ett laxvatten kan man åka dit när det är läge. Ska man däremot åka längre måste man chansa på att det blir läge. Därför tycker jag alltid att det krävs minst en veckas fiske. För om man fiskar aktivt en hel vecka, ja då blir det oftast minst ett tillfälle när allt stämmer.


Engagemang för fisken

Jonas sitter sedan några år med i Sportfiskarnas riksstyrelse. Situationen för fisken och fisket gör honom bekymrad.

– Det känns väldigt bra att kunna tillföra något, för det finns jättemycket att jobba med. Men det som är bra är att det också finns mycket resurser! Vi stödjer bland annat många fiskvårdsprojekt och det finns hela tiden pengar att söka, säger Jonas entusiastiskt, men blir snart lite mer allvarlig:

– Vi kommer nog aldrig helt kunna sätta emot de kommersiella jättarna. Men vi ska fortsätta försöka och ju fler vi blir, desto besvärligare blir det för dem.

Jag anar ett kommunikationsproblem. Det Jonas talar om är oerhört intressant och framförallt relevant. Men ändå kan jag erkänna att jag aldrig riktigt förstått vad Sportfiskarna gör. Och detta trots att fiske alltid varit ett av mina största intressen. Jonas håller delvis med:

– Vi spänner över ett så stort område och vi bör sannolikt bli mer fokuserade och inriktade på olika delar. Den som brinner för laxfiske är sannolikt inte intresserad av riktigt samma frågor som den som fiskar gädda på sin semester. Men båda är sportfiskare.

– Lyckligtvis är framförallt lax- och havsöringsfiskare väldigt engagerade i sitt intresse. Och jag tror att vi ska försöka engagera oss mer tillsammans. Det är faktiskt ingen självklarhet att vi kan fiska lax och havsöring om 20–30 år.


Lär av dåliga stunder

Medan vi pratar, börjar Jonas rigga för flugbindning. Jag ska få binda en egen Gaulafluga. Men innan vi kommer så långt går samtalet över till en diskussion huruvida sportfotografen Jonas blandar sitt yrke med sitt intresse.

– Jag försöker faktiskt att undvika det. Däremot sitter jag gärna och betraktar och det hör kanske ihop med mitt yrke, säger Jonas och fortsätter:

– Men något av det allra viktigaste man kan göra som laxfiskare, är att ägna tid åt att analysera vad som händer när det inte fungerar. Då blir hela fiskeupplevelsen ett lärande och man får ut så mycket mer. Detta tänk hänger tätt samman med hur jag jobbar som fotograf.

Jag inser att vad Jonas säger till mig just nu är mycket värdefullt. För precis så här tänker och agerar jag i mitt yrke som reklamare, men jag måste erkänna att jag aldrig tänker så när jag fiskar. När något inte fungerar, ja då känns nästan allt dåligt och jag har lätt att tappa hoppet. Och när allt stämmer, ja då är det ju lätt att flugfiska lax! Att inse att detta hör samman och inte nödvändigtvis är två separata skeenden, är en insikt som kommer göra mig till en bättre laxfiskare!


Gaulaflugan bunden på enkelkrok. Foto: Jonas Linkvist



Gaulaflugan

2007 skulle den officiella Gaulaflugan utses. En tävling arrangerades och i reglerna stod bland annat att läsa att man var tvungen att ha landat lax i Gaula på sitt inskickade bidrag. Jonas hade under många år fiskat framgångsrikt med en egen kreation; en fluga med silvrig kropp och svart och blå vinge. Och för att göra en lång historia kort så vann Jonas tävlingen och hans flugmönster blev allmän egendom.

– Det var förstås jätteroligt. Framförallt är det kul att se att det man gör faktiskt fungerar. Men om jag ska vara krass går det att få lax på de flesta flugor. Det viktigaste är att tro på just den man själv fiskar med, säger Jonas och sätter sig sedan bredvid mig framför flugstädet. Han fäster en dubbelkrok och räcker över en rulle bindtråd.

– Börja med några varv av den här.

Det är svårt. Inte alls så enkelt som jag mindes det. Förklarar för Jonas att det är tjugo år sedan jag band en fluga och han svarar att han tycker att det ser bra ut. Men jag märker nog att han skrattar till när jag för tredje gången sticker mig på den sylvassa Sawada-kroken.

Det är dock väldigt intressant att närstudera en laxfluga, det inser jag med en gång. Flugans blå vinge gör mig till exempel fundersam.

– Tanken är ju att laxens ska se flugan så sent som möjligt så att den blir överraskad. Och eftersom laxen nästan alltid ser flugan underifrån, tänkte jag att det var smart att binda in en blå vinge. Då får den samma färg som himlen och syns inte förrän den är nära.

Det tar tid för mig att binda. Och om jag ska vara ärlig gör Jonas till slut många av momenten åt mig. Men till slut sitter den där. Min egen Gaulafluga. Och så vitt jag kan se, ser den bra ut. Jag tror på den!


Kvantitet blir kvalitet

Laxfiske känns så enkelt när man sitter inomhus i en skön soffa och det är flera månader till nästa pass. Men jag vet att så fort det är dags kommer mycket återigen kännas som frågetecken. Hur lång tid tar det egentligen att bli en duktig laxfiskare, att knäcka koderna och känna att man vet vad man håller på med?

– Bitarna började falla på plats efter två, tre år för min del. Och det hade säkerligen mycket med min fiskeiver att göra. Jag är alltid den som fiskar mest när vi väl fiskar, och det gör jag eftersom jag njuter så extremt, svarar Jonas och fortsätter sedan:

– Egentligen vet jag inte om jag är en särskilt duktig laxfiskare. Jag är nog mer flitig och fiskar väldigt aktivt och fokuserat. En del slappnar av när de landat en lax, jag fungerar precis tvärtom. Då blir jag ännu mer fokuserad och har väldigt svårt att sluta.

Precis detta beteende ledde för några år sedan till en bil med lackskador. Jonas var i Norge, drog på en storlax, landade den och placerade sedan fisken ovanpå motorhuven på sin bil som stod parkerad i skuggan. Sedan rusade han snabbt ned till älven igen för att fortsätta fiska under den eventuella huggperioden. Timmarna gick förstås och när han väl slutade, stod bilen mitt i solen.

– Jag fick dra loss laxen från bilen! Och även om jag skickade bilen på lackrekonditionering flera gånger, fick de aldrig någonsin bort siluetten av storlax.


Se möjligheter

Det har blivit mörkt och jag inser att det är dags att åka vidare. Men innan jag går frågar jag Jonas om bästa knepet om man vill lyckas som laxflugfiskare.

– Försök alltid att se möjligheter, inte problem! För när man tänker efter är det faktiskt helt fantastiskt att vi får ägna oss åt det här. Även en dag när de mesta strular.



FÖR UTSKRIFT:



Klicka på respektive bild för att förstora. Skriv ut och eller ladda hem.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ännu en kanon intressant intevju. Bra jobbat och tack för du bjuder oss på denna trevliga läsning såhär i vinterkylan och under värsta laxlängtan./ Jonas Seger

Johan sa...

Riktigt bra text! Rolig och spännande läsning trots att jag inte är laxfiskare. Tack för all läsning, ser fram emot mer =)

/Johan

Markus Lindsjö sa...

Tusen tack för feedback! Nästa vecka blir det samtal med Mattias Drugge.

MVH
Markus

Anonym sa...

Drugge ska bli mycket spännande! Han är den jag personligen tycker kastar överlägset bäst. Det ser så grymt enkelt ut när han skickar iväg den långa linan, spikrakt utan minsta ansträngning. Man kan säga att han gör ganska exakt så som jag inte gör :-)

Keep up the good work Markus!

/Lasse

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se