Årets största lax, årets största debatt

Igår, sista dagen på ordinarie fiskesäsong, fyra timmar innan slutsignalen, fångades årets största lax. En bravad i bästa Zlatan-manér. Fyra timmar innan sluttid. Vad är oddsen för det? Laxen, en lekfärgad hane, tog flugan på pool 19 och vägde makalösa 19,96 kg. Bakom spöet tyske flugfiskaren Olaf Brüggen.

Så långt allt väl och inte minst mycket imponerande. Men, för det finns ett sådant, ja det är till och med så stort att det bör skrivas med versaler; MEN, Olafs jättelax har vållat en debatt av sällan skådat slag. På Morrumnews har det idag debatterats mycket våldsamt om lämpligheten i att inte återutsätta en så stor och kraftigt lekfärgad hane. Till en början var inläggen klart ifrågasättande om beslutet att avliva fisken var klokt, men sedan när en signaturen ”Sven” gratulerat till fisken och menade att det var rätt beslut att ta upp den, brakade det loss. Inläggen blev ilsknare och ilsknare och nådde till slut bottennivåer i stil med ”inför fiskeförbud för tyskar” (signaturen Josef) och ”dessa IQ-befriade tyskar” (signaturen Axel).

Då fattade chefen för Mörrums Kronolaxfiske, Percy Assarsson, till slut pennan och formulerade ett inlägg där han gav kronolaxfiskets syn på ärendet. Den innebar i korthet att det är helt och hållet upp till fiskaren att inom reglerna själv bestämma om han eller hon vill behålla sin fångst, att så stora hanlaxar visat sig vare mindre produktiva i avelshänseende än mindre hanlax, att många av inläggen haft en anmärkningsvärt låg nivå och slutligen själva klon; hur många skulle själv inte behålla en sådan lax.

Då vände plötsligt diskussionen och de som ville gratulera till en rekordfisk kom fram och en hel del skrev dessutom att de själva skulle gjort likadant. ”Jag hade också tagit den” (Normann) ”havde det været en eller anden "lokal" fisker som alle kender, som havde taget den her fisk, havde alle jo sagt tillykke.” (Erik)

Personligen har frågan gett mig en hel del att tänka på. Och med risk för att svära i kyrkan, måste jag medge att jag inte vet hur jag hade agerat om det var jag som lyckats landa en sådan fisk. Till saken hör att jag är en mycket stor förespråkare av Catch & Release-fiske. Har trots hundratals fångade gäddor senaste åren inte tagit upp en enda och de fiskar jag tagit i år under min upplärningstid som laxflugfiskare, har alla gått tillbaka. Och jag har inte behövt tveka en enda gång. Men jag har hittills aldrig landat någon rekordfisk, så jag vet inte hur jag skulle agerat då. En lax på 19,96 är en fullständig dröm. Så drömsk att jag och de flesta av er som läser denna blogg aldrig kommer få uppleva en sådan fisk. Att få göra en avgjutning av en sådan fisk ligger nära till hands! Tänk att ha en sådan på väggen i fiskekammaren. Den skulle förgylla livet många kvällar framöver. Men, för det finns ett sådant här också, jag skulle ha väldigt svårt att avliva den. Det är en mäktig varelse som har klarat många vemödor och vem är jag att då plötsligt avsluta dess liv? Å andra sidan, vi får aldrig någonsin glömma att vi spelar med döden när vi ägnar oss åt vårt fiske. Vi vet inte om de fiskar vi fångar alltid överlever en återutsättning och vi kan med säkerhet lista ut att de sannolikt inte mår bra av att fångas av oss. Så jag tycker att det är lite trångsynt att gå så långt att bortse från att en död fisk relativt sett är en sannolikt utgång på det vi ägnar oss åt och det vi älskar. Men som sagt, jag vet inte hur jag skulle agerat i just detta fall.

Däremot vet jag att diskussionen som förs och förts under dagen är skrämmande! En hel del inlägg är närmast att likna vid personangrepp och håller en obehagligt låg nivå. Det som gör mig bedrövad av diskussionen är att jag plötsligt ser ett Mörrum jag inte längre trodde fanns. Flera av mina inlägg jag skrivit på denna blogg under detta året har jag ägnat åt att belysa hur vänliga och generösa mina medfiskare är. Och det stämmer verkligen! Orsaken till att jag så ofta skrivit om just denna vänlighet är att min bild av Mörrumsfisket faktiskt varit annorlunda. Under min uppväxt fiskade jag många gånger i ån tillsammans med min far och det var så tydligt att det fanns ett klientel fiskare som styrde, ställde och skapade normer. Mest minns jag den gång jag, fjorton år gammal, fortsatte att fiska övre delen av pool två när någon drillade fisk i pool ett. Jag blev så utskälld av flera personer att jag inte fiskade mer den dagen. Jag var fjorton år och visste inte att jag inte fick fiska när det drillades fisk en bit uppströms. Undrar än idag varför ingen förklarade detta för mig i vanlig samtalston. Hur som helst, detta inlägg handlar inte om denna historia, men den kan fungera som illustration hur stämningen kunde vara. Och så trodde jag verkligen inte att det var längre. Alla vänliga och ödmjuka människor jag träffat i Mörrum under året är en mycket stor orsak till att jag så fokuserat ägnat mig åt fisket och åt denna blogg. Men tydligen finns undantagen.

Självklart har alla rätt till en åsikt och jag är som sagt själv inte klar över om jag hade gjort som Olaf, men tonen är för obehaglig. Jag undrar om signaturen ”Erik” rent av har rätt i sitt inlägg som jag citerar ovan; om det varit en lokal fiskare alla känner, hade inläggen istället mestadels ägnats åt gratulationer då? Förhoppningsvis inte. Eller förhoppningsvis. Beroende på vad man tycker i sakfrågan.

Avslutningsvis:

Om det varit jag som tagit fisken och gjort som Olaf och på grund av det fått ta emot all denna aggresivitet, ja då hade jag nog lagt spöet på hyllan och aldrig mer återvänt. Dessutom tror jag att många med mig skulle gjort precis detsamma. Och så vill vi väl inte ha det i vårt vackra Mörrum? Den plats, den å och det fiske vi skattar så högt. Eller?

Klicka här för att följa debatten på Mörrumsnews.