Nej, det blev ingen lax i Byske. Förhoppningarna var stora och således känner jag ett visst mått av besvikelse. Men bara ett visst. I det stora hela var resan riktigt lyckad och jag är idag en bättre tvåhandsflugfiskare, än vad jag var för en vecka sedan.
Det var nämligen extremt bra för mig att få tid att fiska lax. Hittills i år har jag fiskat en dag, och sedan har det gått ett par veckor eller mer till nästa gång. Då hinner man, eller rättare sagt jag, tappa känslan som ofta infunnit sig i slutet av mina fiskedagar. Men nu kunde jag upprätthålla en bra nivå, och även om det fanns dippar i min fisketeknik, så upplevde jag att den blev bättre och bättre i takt med att veckan gick. Kasten blev längre och mellankasten färre för att nämna något.
En annan fördel var att jag tvingades bli bra på alla knutar, jag tvingades bli effektivare på att byta fluga och jag tvingades att byta sink-tip med jämna mellanrum. Byske är nämligen en älv som är full med många bra fiskeplatser, men varje plats är ganska kort. En runda går alltså rätt snabbt. Så varje gång jag ville gå mer än en runda, ja då tvingades jag byta fluga eller sink-tip. Bra för mig att få in detta som rutin och inte bara vara nöjd med dagens första flug- och linval.
Vadningen blev också bättre. Byske älv är både lätt och svårvadad. Den är lätt för att vattnet är trots sin brun-röda kulör, helt klart. Det gör att man ser botten och inte behöver vadarstav i någon större utsträckning. Men den är svår för att det är långt ifrån alla sträckor som går att vada och ofta ligger vadstigarna en bit ut och man måste veta hur man ska komma ut till dem. Och då kan det lätt bli strömmande vatten upp till bröstet.
I takt med ovan beskrivna förbättringar, ökade också mitt självförtroende. Så även om jag hittills i år bara landat en öring på strax under två kilo med mitt två-hands-spö, kan jag nog säga att det känns som att nästa fisk kommer slå på inom kort. Om det stämmer får förstås framtiden utvisa, men så är känslan. Och det är en känsla jag helt saknade i början av säsongen.
Är jag då en duglig laxfiskare nu? Nej, det är jag förstås inte. Utan landad lax är jag väl knappast en laxfiskare alls. Så det är sannolikt långt kvar innan jag kan addera ordet duglig. Men jag är på god väg och jag har hittills lärt mig massor. Och framförallt har jag lärt mig att det finns massor kvar att lära och det kommer det alltid att göra.
Jag är en rätt vass sportfiskare när det kommer till exempelvis gädda och regnbågslax i dammar, men ”riktigt” laxfiske är svårt. Otroligt svårt. Men det är förstås därför det är så kul och min laxlängtan så stor. Och den verkar, till mångas oförstående, bara bli större.
Undertecknad fiskar av fina sträckan vid Stensjö-selet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar