måndag 7 september 2009

Vargen kommer!

Som passionerad sportfiskare har jag, precis som de allra flesta passionerade sportfiskare, haft napp och tappat fisk som jag skulle göra vad som helst för att få upp. Inte bara vanliga napp, utan napp av fiskar jag drömt om. Och det värsta av allt är inte att fiskarna gått segrande ur våra fajter, nej det värsta är att jag varit utan vittnen. Och det är detsamma som att nappen har aldrig ägt rum.

Mitt livs första napp på flugspö hade jag i Sallerupsdammen. En djup krater strax utanför Malmö, ibland fylld med regnbåge. Jag var väl en femton år gammal och hade ett nyinförskaffat ABU flugspö som jag vevade med för glatta livet. Fiska regnbåge kunde jag nämligen. Ett par år tidigare hade jag vid ett pass i dammen tagit två stora bågar i två-kilos klassen och tappat en, och året innan tagit en regnbåge på dryga kilot och tappat fem (löjligt slö jiggkrok). Men nu stod jag där med mitt flugspö och det var onekligen lite annorlunda. Jag var helt ensam vid dammen, så när klockan passerat lunch, ja då skämdes inte jag utan la mig i gröngräset och tog en lur. Efter ungefär en timme vaknade jag till och gick yrvaken ned till kanten och la ut min vita streamer i ett elegant kast, nåja. Då började det att rycka i spöet och jag stod som ett fån och såg den färgglada linan sträcka på sig. Helt yrvaken och inte alls medveten om vad som skedde. Det var först när en grann regnbåge hoppade en halv meter ovan ytan som min hjärna började lägga ihop ett och ett. Fisk, jag hade fisk! Hade var ordet, för det där hoppet föll väl ut för regnbågen. Kvar stod jag, ensam vid kratern, och tittade på dammen som åter blivit blank. Min första regnbåge på fluga, ja faktiskt min första fisk på fluga överhuvudtaget, tappade jag eftersom jag inte var vaken. När jag kom hem på kvällen berättade jag ivrigt för familj och kompisar. Jaså, ja vad kul var det någon som gäspade tillbaka.



Några år senare var jag på vandring i de svenska fjällen tillsammans med min dåvarande flickvän och mitt dåvarande flugspö. Flickvännens familj var också med och de hade laddat upp med ett bensinmacksspö av bensinmackskvalitet. Andra natten stannade vi till vid en liten bäck som efter ett regnväder förvandlades till en flod. Medan vi ägnade morgonen åt att försöka få vår packning torr (våra tält svämmade över när floden kom), sprang flickvännens lille lillebror längs kanten och kastade med bensinmacksspöet. Och självklart tog han en riktigt fin öring nästan med en gång. Sedan var det flickvännens pappas tur. Två fina öringar landade han med hjälp av samma spö. Vid detta laget var jag så uppspelt att jag slet ut lina från min fina, dyra flugrulle och knöt på en imitation av en puppa som jag köpt eftersom försäljaren använt argumentet; ja, de kan ju ta på en sådan här. Jag kastade, och kastade, bytte plats, kastade, kände stress och fortsatte kasta. Plötsligt tog det stopp och när jag gjorde mothugg tyngde det skönt i spöet. Underbart! Vände mig om för att triumfera och konstaterade med en gång att ingen var där. Ropade ”napp” men fick inget svar. Resten av sällskapet hade uppenbart viktigare saker att göra än att se mig flugfiska. Och så slaknade linan. Och då kom de tillbaka. Jag hade en försäkrade jag, den var fin. Vad kul för dig svarade flickvännens lille lillebror och pappa. I deras händer såg jag sammanlagt tre nyrensade öringar glittra i solen. Jag hade en. De hade tre.



Vid en resa till Mörrumsån samma år stod jag strategiskt placerad överst i pool två med mitt spinnspö och ny ambassadeur i handen. Det var en bra plats av två skäl, dels för att min far tagit lax precis där, dels för att jag var så nära flugfiskarna i pool ett och det var ju egentligen en sådan jag ville vara. Tjugo meter nedströms stod min far och kastade. Mitt fiske gick i ärlighetens namn sådär. Det var rätt lågt vattenstånd och jag fastnade med jämna mellanrum i botten. Men varje gång det skedde gjorde jag instinktivt mothugg, stannade upp i rörelsen och kände efter. Ingenting. Bara botten. Min far tittade åt mitt håll och såg mig stå med böjt och stumt spö flera gånger. Men så skedde det jag så länge längtat efter; det var inte stumt när jag gjorde mothugg. Spöet böjdes nedåt och fem tunga knyck kändes ända in i mitt hjärta, via ryggmärgen, meniskerna och magsäcken. Och sedan rätades spöet ut igen. Förstelnad vände jag mig åt min far som förstås inte sett någonting av min oerhörda laxfajt. Jag rusade bort till honom och halvskrek, jag hade precis napp! Jaså sa han och tillade; det var säkert en id. DET VAR SÄKERT EN ID. Varför skulle det vara en id? Ja, visst kan det ha varit en id, det finns id i Mörrumsån, men när vi fiskade lax och jag fick napp, varför var det då en id? Men det var ingen som sett mitt napp och jag hade helt enkelt inget case. Min laxfajt var en idfajt och vem minns och pratar om en sådan?

Men ju mer erfaren fiskare jag blir, desto mer koll har jag fått när det är läge att vara tyst om tappade fiskar. En bra utgångspunkt är; varje gång. 

Det struntar jag i.

1 kommentar:

Thomas Schönström aka Itzak sa...

Du landade där själv Markus, att inte säga något! Det är bättre att låta det gå så långt att omgivningen ser att man har fisk på.
Det är väl hybris om man är för tidig med att ropa "hugg, napp eller fisk!"

Döm inte din far för hårt. Han ville nog bara var snäll. En tappad id är ju inte lika knäckande som en tappad lax.

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se